Nej, rättsväsendet struntar fullständigt i *vad* som ligger i de krypterade filerna. Det är ditt misslyckande att ge dem tillgång till innehållet du får fänglese för.
Jmfr. med självdeklarationen där utebliven deklaration leder till sanktioner oavsett deklarationens innehåll.

“varför man inte tror på gud. Det går inte”
Tja, enl. min erfarenhet är CP-ateister minst lika svårlärda.

Han har en hypotes om något fuffens mellan dessa herrar.
Han har en konspirationsteori rörande dessa herrar.

Det är för 17 synonymt.

I den där PDF:en du länkar till gör den där dansken sig skyldig till precis det där. Den ena personen beskrivs ha hypoteser den andra konspirationsteorier, och det är fredsforskaren Ola Tunander han försöker dra i smutsen. Jag tolkar det som någon sorts personlig vendetta bara genom laddningen i hans ordval. Fast jag har ingen aning om vad det kan vara för gammalt groll mellan dem.

Nåja.
Som jag ser det, konsensusverkligheten innebär att vissa saker inte “får” ifrågasättas, vad betyder det för åsiktsbildningen?

Det har dessutom ännu större effekt i samband med övervakning när folk redan i privat kommunikation börjar väga in hur utomstående kan tolka det man säger. Jag skulle vilja påstå att det är tom. en demokratifråga av rätt stora mått.

Å vad beträffar metodik så är följande tänkvärt (hårddraget, gränsande till humor):

Den politiska metoden:
1. Det här är de skyldiga!
2. Hitta bevis som stöder punkt 1.

Det är tyvärr så statliga utredningar brukar se ut, “utredarens uppdrag”.

Den vetenskapliga metoden:
1. Det här är bevisen.
2. Vilka slutsatser kan dras som inte motsägs av något av bavisen.
3. Process av “peer review” som bekräftar eller kullkastar.

Ett problem är dock att de som diskuterar öppet och ja, spekulerar, ofta får det där ordet kletat på sig redan i spekulationsfasen, ja redan när det diskuteras om något ens kan vara ett bevis för något. De tillåts inte ens passera ruta 1. Det är alltså redan samtalet de försöker kväsa de som kletar med det där ordet. Blasfemianklagelser, häda.

För den där journalisten blev redan tanken på att en myndighet kunde äventyra källsyddet en hädelse från min sida. Blev konfliken mellan hans “krig mot terrorn” och käpphästen källskyddet en sådan konflikt att intellektet ballade ur? Går det ens att diskutera, eller är det bara så att det måste få ta sin tid av idisslande?

Det som kännetecknar en konspirationsteoretiker är inte att denne utreder konspirationer eller talar om sådana. Det är bristen på kvalité i metodiken och argumentationen i sammanhanget. I motsats till vad konspirationsteoretiker själva brukar hävda söker de inte sanningen. Tvärtom. De må ha undsluppit att tänka “i lådan” bara för att – märkligt nog helt ovetandes – hamna i en annan “låda”. Precis likadan som den de har lämnat, med undantag för innehållet.

Jag råkade häromveckan stöta på en beskrivning av “konspirationshistoriker” som jag tycker illustrerar saken ganska bra:

“Det er et fællestræk hos disse ’historikere’, at de ved stadig gen-
tagelse har overbevist sig selv så inderligt om, at de har ret, at
de kan virke overbevisende på almindelige mennesker med en
sund skepsis overfor statsmagtens ageren. Konspirationshisto-
rikeren søger, og bliver ihærdigt ved med – kun – at søge beviser
for sin tese, til den til sidst står for ham som den eneste mulige
tolkning af begivenhederne. Det bliver den sandhed, han knytter
sin troværdighed til. Citater anvendes om nødvendigt uden for
sammenhæng og uden en basal kildekritisk behandling. Han sø-
ger ikke afklaring, når bedre kildeadgang gør det muligt at opkla-
re tvivlsspørgsmål. Teserne afprøves ikke ved åbent og energisk
at søge efter alternative forklaringer på et vidnesbyrd. Det ad-
skiller ham fra den altid lidt usikre, søgende, normale, seriøse
historiker. Konspirationshistorikeren tror, at alle myndighedsper-
soner enten er dumme og naive eller involveret i et ’cover-up’.”

(http://www.clemmesen.org/articles/Koldkrigsudredningen_samlet_net.pdf)

Det är ett känt fenomen att poliser och åklagare ibland låser sig så vid en teori att de (omedvetet) inte ser eller rationellt värderar omständigheter som talar mot teorin, samtidigt som de hittar helt omotiverat stöd för teorin i andra iakttagelser och finner bekräftelser för teorin i långsökta teorier om orsakssamband. Detta psykologiska fenomen liknar, såvitt jag kan se, i mångt och mycket det fenomen som konspirationsteoretikern har drabbats av. Möjligen är det samma sak i en “lightversion”.

Tänk dig nu ytterligare, fortsatte jag, att en sådan person vänder
tillbaka och slår sig ned på sin förra plats. Skulle han ej få sina
ögon fyllda av mörker, då han så plötsligt kom ut ur solljuset?

Jo visst.

Och antag, att han ånyo hade att tävla med sina förra medfångar i att
bedöma de där skuggbilderna, under det att hans ögon ännu voro skumma
och innan ännu blicken hade hunnit att vänja sig vid mörkret därnere
(detta skulle ju taga en ganska rundlig tid)! Skulle man ej skratta åt
honom och säga, att han efter sin vandring däruppe hade kommit tillbaka
med förstörda ögon, och att det visst ej vore värt att försöka gå dit
upp? Och om någon försökte att befria dem och föra upp dem i ljuset,
skulle de väl döda denne, om de på något sätt kunde få honom i sina
händer?

Ja, helt säkert.

Hela problemställningen har ju också all bäring på det där om mörka hot som används för att motivera saker som folk annars aldrig gått med på. Skapar man först ett konsensus, media som ständigt trummar terror, terror, pedofiler, grov brottslighet osv.. så funker ju hoten sen bakefter precis som skärselden gjorde förr när befolkningen var mer religiös.

Hur argumenterar man preemtive mot detta? Det duger ju knappast att säga: Jag är inte tjuv, men… om man vill tala fildelning. – Jag vill inte bjuda in terrorister, men.. funkar ju knappast heller om man är emot FRA

Fast en sak i teorierna som ibland tappar proportionerna tror jag kan vara värd att fundera kring även vad beträffar Piratpartiets politik, Bilderberg och liknande (det finns ju fler grupperingar o think tanks också). Vi vet ju faktiskt inte vilken konsensus som kommer ur de mötena, och det har pågått sedan 50-talet. Ja bara en sådan sak som att de har kunnat hålla det hemligt trots så många deltagare under så lång tid är något oerhört anmärkningsvärt, rent fantastiskt med tanke på det nyhetsvärde deltagarna har i normala fall. Någon nytta och funktion har ju mötena, annars hade de ju inte fortsatt år efter år. Deltagarna handlar ju om gräddan av makten i västvärlden, centralbankirer, politiker, affärsmän, militärer, mediamoguler osv.. Det vore ju väldigt konstigt om mötena inte hade effekt på någonting. Det där om konsensusverkliget kan ha en del med saken att göra. Enligt Wikipedia skapades Bilderberg ursprungligen för att befrämja kulturell förståelse mellan USA och europa när det hade börja förekomma anti-amerikanska strömningar i europa. “kulturell förståelse” och konsensusverklighet kan vara tämligen synonymt. Men på grund av hemlighetsmakeriet så får vi ju inte veta, och bara hemligheterna i sig är allvarligt nog oavsett vad de handlar om. Makten skall ju vara transparent, annars vet vi ju inte vad vi röstar på för “kreatur”. Jag tror defenitivt inte att Bilderberg skall avfärdas som något oviktigt, defenitivt inte fantasier. Carl Bildt, Maud Olofsson, Tom Johnstone(SKF AB) och Jacob Wallenberg har just kommit hem därifrån. En pajkastning rasar för närvarande på Carl Bildts blog om det.