Oj, vad glad jag blev. Underbar känsla att, inte vara “enda avarten i världen” längre. Som polyamorös är det här med svartsjuka, den vanligaste form av fråga man får. Jag har svårt att bemöta den med bra svar, för jag har fortfarande inte riktigt kopplat hur det fungerar och är. Kan helt enkelt inte relatera till och sätta mig in i det.

Ska lägga till din blogg djupdyka o kolla kommentarerna här nästa vecka.

Att du tycker att jag lägger upp mitt sexliv för att jag berättar att jag älskar två män och lever med dom är bara oförståeligt, du vet inte ens om vi har sex.

En av de få gånger du kan gissa på att människor omkring dig haft sex är när du hälsar på deras barn, tycker du det känns jobbigt när människor presenterar sina barn?

Därtill, instämmer fullkomligt i det du skriver om att relationen med livskamrat är något skilt från vänskapsrelationer. Därav att jag kallar mina livskamrater för mina kärlekspartners. Ingen av oss talar emot att det är skillnad på vänskap och kärlek, bara formen av vad som räknas som accepterad kärlek och accepterade handlingar för att visa vänskap och kärlek.

Det är därtill rätt fräckt att tro att det är en åldersfråga, jag är klart vuxen, till den grad att om jag levt i gångna tiders samhälle skulle jag förmodligen dött i barnsäng redan. Jag var därtill vuxen när jag tog beslutet att leva polyamoröst, hade både avslutat mina studier och påbörjat min karriär. Var du vuxen när du gjorde ditt val att leva hetero och monogamt?

Därtill, vad får dig att tro att vi inte har barn, ofta ovetande, yrken med arbetskamrater, ofta ovetande, och föräldrar, ofta ovetande? Ovetande för att dina normer dömer oss.

Min privata sfär är stor, och bygger på ärlighet (något jag kallar trohet). Det är dina normer som gör att du anser att min privata sfär inte finns. Jag skräms verkligen av FRAs insamling av information av just den anledning att mitt privata liv kan innebära både inspärrning och sterilsering (om vi ser på svensk historia) och döden (om vi ser till andra länders historia).

Jag har trots det valt att leva öppet med att jag älskar flera för det gömda (observera inte det privata) tär på en människas psyke. Det som gör det värt att riskera mig själv som person är när människor som Rick känner igen sig själva i vad jag berättar.

Därtill du börjar med att säga att du är försvarare av heteronormen, det är ett klart val (och faktiskt ett politiskt) och sen tror du pga av att vi resonerat oss fram till vad som är bäst för oss som privat personer i relationsform så kan vi inte falla pladask kära.

Jag har fallit pladask för alla mina partners i livet. En stormande underbar förälskelse, bara skillnaden att jag i dag inte behöver göra slut med en fantastisk människa bara för att jag kan känna för andra.

Jag tycker du ska försvara heteronormen, det behövs för att balansera debatten, men se att du gjort ett val likväl som vi (annars följer du den enbart för följsamheten och jag uppfattar dig inte som ett får) och försök se att din norm genom att vara den enda accepterade förtrycker mitt val.

Erbjudandet om fika står kvar, om du vill tala om relationer och öppna dina ögon för ditt eget val och andras alternativ.

Med respekt Kay
PS. Rick vet hur du/andra når mig DS

PP goes queer!

Det är bara det att man med åren upptäcker att de där drömmarna man hade om att rädda världen som man resonerade sig fram till under många och långa kvällar tillsammans med sina bästa vänner när man var i tonåren, de drömmarna kommer inte att infrias, inte under ens livstid i varje fall. Man blir tvungen att skruva ned förväntningarna och inget blir lika självklart och enkelt som det var då.

Man får jobba hårdare för att orka vara engagerad, i synnerhet som man ofta med åren får en massa nya åtaganden som man inte hade som ung, familj, barn, jobb och allt vad det kan vara. Tidsbristen gör verkligen sitt till i vuxenlivet för att ta död på det politiska engagemanget. Kanske är det också därför vi numera nästan bara har proffs och politiska broilers i politikens toppskikt.

Beträffande ditt sexliv Rick så talade jag nu inte om dig så mycket i min kommentar, jag beskrev mer en princip om att känna eller inte känna att något tillhör en väldigt strikt privat sfär. Jag menar även många som lever i tvåsamhet gör ju ett snedsteg ibland eller har en älskarinna eller älskare som lilla frun inte maken inte vet nåt om. Att ha flera partners behöver inte i sig innebära att man är öppen och inte betraktar det relationsmässiga eller sexuella som privat. Men en del statements i denna tråd antyder att man på nåt sätt inte har eller i varje fall itne tycker att man bör ha någon privat sfär kring dessa ting, men jag kan ju ha misstolkat det hela.

Jag vet bara att jag aldrig skulle kunna leva i ett s.k. “fritt förhållande” och att jag alrig har träffat en kvinna som klarat detta heller. Det finns säkert vissa som klarar detta men min fasta övertygelse är att de är i minoritet och att de flesta får hjänblödning av att dela sin partner med nån annan.

Det är inte heller fråga om att lägga upp hela sitt sexliv inför öppen publik. Det förstår jag inte hur du kom fram till. Mitt sexliv har jag med några personer, där varje relation har sin egen privata och okränkbara sfär. Det finns precis lika stort behov av privatliv vare sig man är poly, mono, hetero, bi eller homo eller vad som helst annat.

Kanske är det en ungdomspryl, folk som idag bloggar om sitt dagliga liv, är med på Facebook, MySpace, lägger ut sig på Youtube osv kanske inte har formats av IT-samhällets offentlighet och inte utvecklat samma behov av en privat sfär. Men då blir å andra sidan det starka motståndet till FRA-lagen lite märkligt.

För mig som är lite äldre känns det där med tvåsamheten rätt bra. Jag vill ha en livskamrat och att det vi har gemensamt i form av emotionell, intellektuell och sexuell relation vill jag ska vara vår avgränsase privata sfär. Jag har lite svårt för att dela min livskamrat avseende dessa bitar med Niklas och Pelle och Orvar eller för all del Nina, Lovisa och Eva.

Det innebär inte att jag vill begränsa min livskamrats vänskapskrets, men att vi båda måste vara införstådda med vad som kvalitativt är förbehållet en kärleksrelation i motsats till en vänskapsrelation. Har man inte den begreppsföreställningen kan man förmodligen inte leva med mig. Inte heller om man har åsikten att man kan ha lite knullkompisar här och där trots att man har en kärlkesrelation.

Att var relationsanarkist som sign. Fran ovan känns för mig ganska krystat och konstruerat. Så uppelver jag också Frans deklaration “mitt öppna förhållande med min partner strävar vi efter att ständigt revidera och uppdatera förhållandet…”

Att beskriva att leva i en kärleksrelation i termer som “revidera” och “uppdatera” låter väldigt akademiskt. Det förefaller för mig som om man då valt sin relation och partner utifrån politiska idéer snarare än att man föll pladask känslomässigt.

Jag är övertygad om att människan i grunden är revirhävdande och något man har så starka känslor för som en livskamrat är det svårt att inte införliva med det reviret. Känner man inte så, då är man förmodligen inte kär eller förälskad, då handlar det som jag ser det om nåt slags “resonemangsäktenskap”.

Men kanske är det en mognadsfråga, att när man är ung, arg, politiskt aktiv och med begränsade erfarenheter i bagaget då tenderar man att tycka att det är så självklart hur allt ska vara som att “man kan inte äga en annan människa” och så tror man också att man automatiskt kan stöpa sig själv i den form man resonerat sig fram till.

Med åren upptäcker man dock att världen snurrar på och att man den dag man dör inte kommer att ha förändrat världen mer än högst marginellt även om man ägnat större delen av sitt vakna liv åt detta. Man upptäcker också att man själv delvis är en annan person än den där perfekta generösa, aldrig svartsjuka relationspartnern, att ens behov av en privat relationssfär blir viktigare för att överleva och förbli hel i en värld som man gradvis upptäcker att man är väldigt liten och obetydlig i.

Grejen är att jag inte nekat någon att gå in i sådana relationer där de har sin exklusivitet – men jag är trött på att bli missförstådd i min sorts relationer.

Det är en annorlunda relation där exklusiviteten är viktig. Bryts exklusiviteten så kommer personen att må dåligt.

Dock ställer jag mig också skeptisk till din kritik mot “öppna förhållanden”; som relationsanarkist (med stark betoning på anarkist då jag i övriga politiska frågor även definierar mig som anarkist) anser jag att öppna förhållanden är ett mer eller mindre naturligt sätt att förhålla sig till människor. I de flesta situationerna har vi inte ett statiskt förhållningssätt till människor runt omkring oss, utan är väldigt situationsanpassade. Vi är alltså öppna för att förhållanden kan förvändras från dag till dag, eller från situation till situation.

I mitt öppna förhållande med min partner strävar vi efter att ständigt revidera och uppdatera förhållandet, och har ständiga diskussioner om hur vi känner, både inför relationen, varandra och andra människor. Som anarkist (eller i situatuioner då man gör anspråk på anarkism) är det viktigt att komma ihåg att ansvar är lite viktigt som frihet; i alla relationer (vare sig det är vänskap, släktskap, etc) måste man ta ansvar över det man gör och hur det påverkar andra människor. Kravlöshet ser jag ha en tendens att yttra sig som ansvarslöst, då många anser att “krav” är samma sak som att “begränsa” någon och vill därför avsäga sig från krav. Betoningen i ett förhållande anser jag bör ligga i ömsesidig respekt och ansvar istället för jakten på kravlöshet.