Plockar man även in andra delar av bilden så som Ander Andersson redogjorde för så blir naturligtvis saken litet mer komplex.

Hur som helst är naturligtvis IPRED en katastrof för den personliga integriteten och rättssäkerheten.

Det var inte ett problem innan immaterialrätten letade sig in i folks sovrum, då det var något som bara hölls mellan företagsjurister.

Här senast så röstades Lissabonfördraget genom, det ser för mig ut som om dessa Ja-sägare har brutit mot grundlagen, det kallas i grundlagen för Högförräderi..

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%B6gf%C3%B6rr%C3%A4deri

“Högförräderi är enligt nu gällande svensk rätt brott mot rikets säkerhet i syfte att störta regimen.

I Sverige styrs straffet av 19 kap. 1 § brottsbalken: “Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall, med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.”

För övrigt så anser jag att riksdagen numera behöver ett liberalt parti. Inte batongliberalt utan ett som står upp för mänskliga rättigheterna. Jag kommer dock själv att rösta på ett annat parti, men jag tror att dom etablerade gamla förstoppade partierna behöver lite konkurrens.
Sverige behöver en ny regering, och jag tror att piratpartiet hade varit välkommen i den.

Detta visar väl bara, om något, hur fel lagen är från början.

Det principiellt enklaste fallet är att man inte skall kunna bestraffas för en gärning som var laglig när man begick den, även om det vid denna tidpunkt fanns ett färdigt förslag (eller rentav ett fattat beslut) om att kriminalisera gärningen.

Samma sak gäller straffskärpningar; om gärningen endast var belagd med bötesstraff när man begick den, så får man inte dömas till fängelse även om lagen hinner ändras i det avseendet innan rättegången äger rum.

Det är annorlunda vid strafflindringar (eller fullständig legalisering av en tidigare brottslig gärning); mig veterligen finns det inget som hindrar att en åklagare underlåter att väcka åtal för en gärning som var olaglig när den begicks, men som sedan legaliserats. I fallet rörande Bankrättsföreningen prövades Börje Ramsbros agerande enligt deb förment “mildare” personuppgiftslagens bestämmelser (detta med hans eget medgivande), trots att gärningen hade begåtts under datalagens tid (Ramsbro friades i HD).

Formellt handlar IPRED1 om civilrättsliga sanktioner, inte om straffrätt (det senare kommer i IPRED2, om det inte har skett någon förändring jag har missat). Det ställer saken i ett något annorlunda läge, eftersom det inom civilrätten inte finns samma hinder mot retroaktiva bestämmelser.

Lagändringen gäller här inte själva kriminaliseringen av fildelning (den skedde 1 juli 2005, när “gråzonen” enskilt bruk som man tidigare hänvisat till togs bort ur lagen), utan upphovsrättsinnehavarnas möjligheter att processa i fråga om ersättning för intrång som ägt rum efter kriminaliseringen (om lagförslaget är så illa hopkommet att det skulle ge skivbolagen möjlighet att kräva skadestånd för fildelning som skett före den 1 juli 2005, då håller jag med om att det retroaktiva inslaget direkt strider mot vedertagen rättspraxis, såvida man inte har tänkt sig att fortsätta tillämpa upphovsrättslagen i äldre lydelse och då pröva huruvida undantaget för enskilt bruk varit tillämpligt).

Jag skall alltså kunna läsa gällande lag, se att fildelning idag är tillåten och därmed kunna lita på att jag inte blir straffad efter en lagändring i framtiden.

Jag kan däremot inte läsa gällande lag, se att fildelning idag visserligen är förbjuden, men att upphovsrättsinnehavarna saknar formella eller praktiska möjligheter att identifiera mig, och därmed anta att jag inte kommer att kunna straffas i framtiden. De processrättsliga reglerna kan mycket väl ändras också beträffande skadeståndsgrundande händelser som inträffat före ändringen.

Att det ändå är kontroversiellt att tillämpa just denna lagändring “retroaktivt” beror förstås på att ändringen inte är till 100 procent civilrättslig; det finns ett för svensk rätt främmande straffrättsligt inslag i förslaget (att skadeståndet skall ha till syfte att avskräcka från framtida intrång). Detta är ett, som jag uppfattar saken, framför allt amerikanskt påfund, att målsägaren tilldöms skadestånd som många gånger om överstiger den faktiska skada denne åsamkats, helt enkelt därför att allmänheten ser skadeståndet som ett straff.

Jag håller alltså med om att lagförslaget som sådant är förkastligt, bland annat därför att det blandar ihop civilrätt med straffrätt. Mitt motstånd grundar sig däremot inte på den “retroaktiva” tillämpningen av de processrättsliga bestämmelserna, för den är mig veterligen normal inom all civilrätt.

Upphovsrätten kryllar för övrigt dels av sammanblandningar mellan straffrätt och civilrätt, dels av retroaktiva inslag som verkar allmänt accepterade (men som jag också vill ifrågasätta). Att jag som upphovsman erhåller rättigheter till ett verk som jag skrev och publicerade innan rättigheterna fastställdes i lag är en retroaktiv förmån. Att jag som arvinge till en upphovsman erhåller rättigheter som beslutats efter det att upphovsmannen avlidit är en retroaktiv förmån i kvadrat. Och, som kronan på verket, att jag som arvinge till en upphovsman “återfår” rättigheter som redan upphört att gälla är en retroaktiv förmån i kubik.

Därför sympatiserar jag starkt med Jan Myrdals inställning, att ingen, inte ens mina egna släktingar, ensidigt skall få utnyttja resultatet av mitt intellektuella skapande för sin ekonomiska vinnings skull. Jag hyser inget agg mot mina släktingar, tvärtom. Jag vill bara inte lämna efter mig några vapen som de kan frestas att använda mot sina medmänniskor på sätt som inte ens var uttänkta när jag dog.

Retroaktivitet är med andra ord ingenting nytt inom upphovsrätten. Det är i själva verket tillskapandet och upprätthållandet av nya retroaktiva förmåner som driver merparten av upphovsrättsindustrin framåt. Därför måste den raseras, och tvingas lämna plats åt det kulturskapande som ibland påstås vara upphovsrättens syfte.

Ändå är denna retroaktivitet inte på lång väg lika förkastlig som en rent straffrättslig retroaktivitet skulle vara. Det finns grader också i helvetet, även om min rumstermometer är för liten för att visa dem.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article3824576.ab

Detta är ju sensationellt! Var kan man hitta information om detta? / Mikke