USA har delvis annorlunda lagar om ersättning för offentligt framförande än vad Sverige har, så det är inte säkert att Sibley är medveten om den typ av kollektiva ersättningskrav som SAMI skickar ut i Sverige (dessutom måste hon intyga att hon själv har rättigheterna att bestämma över framföranden, och att hon inte exempelvis bara agerar distributör av någon annans filer). Jag har inte sett någon riktigt tydlig information om detta på hennes webbsidor.

Det avgörande är vem som har gjort inspelningen, alltså vilket företag (eller vilken fysisk person, men det är sällan av intresse om inspelningen gjorts för att spridas kommersiellt). Om företaget är anslutet till IFPI, direkt eller indirekt, då har SAMI rätt att kräva betalt för “användningen” av inspelningen i Ulrikas verksamhet (som mig veterligen inte ens måste vara inkomstbringande; 1995 ändrades lagen så att allt offentligt framförande av ljudupptagningar blev ersättningspliktigt).

Ulrika, är det alltså skivor (eller måhända kasettband) du spelar? Titta på skivetiketten eller omslaget; troligtvis står det någonstans ett “P” i en cirkel (betyder “Phonographic rights”), ett årtal och en rättsinnehavare. Om så är fallet, så är risken stor att du måste betala, särskilt om det uttryckligen står “IFPI” någonstans (på skivor utgivna i Norden kan det stå “NCB”, för Nordic Copyright Bureau; det är i princip samma regler där).

Det är egentligen bara om du har gjort ljudinspelningarna själv eller fått dem av någon som i sin tur garanterar att de är fria att användas i din näringsverksamhet som du kan neka att betala till SAMI (eller om inspelningarna är över 50 år gamla, men det betvivlar jag att delfinlätena är, då de nog inte ansågs lika intressanta på 1950-talet och dessutom knappast skulle hålla en kvalitet acceptabel nog för dagens lyssnare).

Observera att jag inte är utbildad jurist; det här är råd från en intresserad lekman på området…

Det låter dock tveksamt om inspelning av vågbrus och delfinläten kan klassas som artistiskt skapande.

På tal om ingenting.
Vad tror ni skulle hända om folk började skicka in frågor till STIM/SAMI och undra hur mycket de måste betala för att de sjöng när de var ute och handlade eller hade bilstereon så högt att folk kunde höra?
Skulle de bara nöta på kallt och skicka ut fakturor? Om det är fallet så skulle det kunna vara en bra opinionsskapare.

“Att SAMI enbart skulle företräda svenska artister och musiker verkar inte stämma; de hävdar själva att de även företräder IFPI, alltså skivbolagen, i Sverige och kräver in pengar för deras räkning.”

När det gäller radio, som är den bransch jag är verksam i så är det IFPI själva som man får skriva avtal med, och betala till.

Enligt SAMI:s hemsida så företräder de även skivproducenter genom ett samarbete med IFPI.
Där står det dock inget om radio.

Mina erfarenheter med SAMI är att de är den mest militanta och rabiata upphovsrättsorganisationerna.

Roger Wallis, som var deras boss, på den tiden, blev så upprörd så att han skrev en hatartikel i DN debatt om oss “kommersiella element” som bara spelade amerikansk musik.

Otroligt nog så verkar f.d SAMI-bossen Roger Wallis ha bytt sida, och ha kommit till insikt;
“Forskare försvarar fildelningen”
http://www.idg.se/2.1085/1.149367

Man skall inte skriva på SAMI:s standaravtal, ifall man inte spelar musik av SAMI:s medlemmar, utan skriva ett jämkat avtal, som avser amerikansk musik ur IFPI:s reportoar.

Detta skulle jag gjort, vi klarar oss utan deras skitmusik endåså. Är ju endå bara samma skit dag ut å dag in, enda som skiljer är texterna möjligtvis, men även dessa består ju till 99% av smörig rappakalja som man endå inte får ut något av.