Däremot finns det kanske ett och annat i mina argument som försvaret kan använda, om de får formulera det själva. Jag tror inte att de är okunniga i skadeståndsrätt och allmän straffrätt, utan förmodligen har de redan liknande resonemang i bakfickan att använda under slutpläderingen. Alternativt har de gjort bedömningen att argumenten är överflödiga eller ändå inte hjälper; att det är viktigare vad deras klienter säger i sak än vilken lagtolkning de försöker övertyga nämndens ledamöter med.

Jag känner ingen av de åtalade, ej heller deras ombud, och skulle alltså svårligen kunna etablera någon närmare kontakt med dem utan att först behöva presentera mig och förklara varför de skall lyssna på just mig. Den som anser sig ha bättre kontakt med dem än jag får givetvis gärna förmedla mina idéer, men jag hoppas att de i så fall talar för sig själva och inte behöver förklaras ytterligare.

Annars är det här snarare ett resonemang som man kan föra fram vid ett överklagande, när man ser utfallet i första instans och vet vad domen grundas på. Det är mig veterligen bara själva bevisningen i sak som behöver föreligga redan vid första rättegången, inte alla åsikter om lagtolkningen (den tolkning som det trots allt är rättens uppgift att göra, inte parternas).

Om någon exempelvis inför hovrätten skulle göra gällande att tingsrättens dom är grundlagsstridig, då skall hovrätten beakta detta trots att det påståendet inte framfördes redan i tingsrätten. Man kan däremot inte i efterhand komma sättandes med ny bevisning i sak; hovrätten prövar inte sakfrågan direkt utan huruvida tingsrättens dom var korrekt utifrån den bevisning som då förelåg.

Vi var tillbaka till ruta ett. Inte en jävla politiker fatatde ett skit. Det var nån författare i folkpartiet (tror jag det var) som räknade varje nedladdning som en förlorad försäljning

Någon annan idiot tror att folk laddar ned och skriver ut böcker på flera hundra sidor (om du gör det är du galen)

Ytterligare en anka tycker att The Studentbay – där kunskapen finns fri för alla “är tragiskt”

Därav följer att begränsningen av ersättningsskyldigheten i 54 § fjärde stycket inte är relevant i detta mål, utan allt det tillgängliggörande som målet handlar om kan ligga till grund för skadeståndskrav. Om rätten då dömer Pirate Bay att betala hela skadeståndet, då säger man indirekt att fildelarna inte har gjort något som berättigar till skadestånd, och de har med andra ord inte brutit mot lagen! Därmed kan man inte heller döma någon för medhjälp till det motbevisade brottet.

Xenon (han med paradoxerna) skulle ha älskat den här rättegången…

Det här gäller dock bara civilrättsligt. Enligt 54 § upphovsrättslagen är den som begått intrång i upphovsrätt praktiskt taget alltid skyldig att betala ersättning för skada, utom i enklare fall av fildelning, vilket kan utläsas av paragrafens fjärde stycke:

Ersättningsskyldighet enligt första eller andra stycket gäller inte den som i samband med framställning av exemplar för privat bruk enbart överträder 12 § fjärde stycket, om inte denna överträdelse sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

12 § fjärde stycket handlar alltså om kravet på “lovlig förlaga”, annorlunda uttryckt förbudet mot att göra privata kopior av en annan privat kopia. Rättsinnehavaren kan anmäla brottet till åtal, men kan inte få något skadestånd för egen del ens vid fällande dom. Skadan anses väl generellt sett vara för liten för det, så länge kopieringen bara skett “av oaktsamhet som ej varit grov”. Därav följer att rättsinnehavaren i stället får kräva ersättning av någon annan, som i detta fall Pirate Bay. De rättsliga grunderna för detta skadeståndskrav känns dock lindrigt talat tveksamma. Om fildelningen i sig inte medför ersättningsskyldighet, hur kan då medhjälp till samma fildelning göra det? Handlar det om vanlig skadeståndsrätt, eller om ett kryphål i lagstiftningen som käranden försöker utnyttja?

Vad “industrin” accepterar eller inte accepterar bryr jag mig inte om. Det intressanta är vad de lyckas få domstolen att acceptera, men hur det än går rättsligt kommer konsekvenserna att slå tillbaka mot dem själva. Korruption av lagstiftningsprocessen och rättsväsendet fungerar bara så länge det kan ske i lönndom, och man lyckas lura pengar av folk i smyg (som med kopieringsersättningen på blanka medier, eller stämning av enstaka företag). När man i praktiken drar alla sina “kunder” inför domstol och dessutom gör ett PR-jippo av det hela, då är det sista spiken i kistan för en sedan länge stendöd “marknad”. Jfr SCO vs. IBM.

Så jag undrar jag vilka ytterligare antaganden som behöver göras för att Falkvinges första punkt ska bli korrekt.