Första infokriget, dag 4

13

Infopolicy

Infopolicy

Saker och ting går ännu fortare nu, och börjar även få en hel del humoristiska inslag. Eftersom jag inte skickade dag 3 som nyhetsbrev ska jag även försöka sammanfatta det. Anna och jag publicerade vårt traditionella veckosnack imorse (prenumerera här), men det var förstås gammalt när det kom eftersom det spelades in igår. Det är minutfärskhet på läget nu.

I klippet kommenterar vi framför allt att flera av Piratpartiets servrar var utslagna i förrgår. Partiet angreps alltså för vårt stöd till WikiLeaks, och det är första gången som partiets servrar har angripits. Vår driftgrupp var fullt sysselsatt med att försöka hålla de viktigaste funktionerna igång och fick prioritera hårt.

Vi påminner också om vad som är viktigt här. Det är inte Julian Assange, och det är inte WikiLeaks. Det är värdena vi slåss för. Rätten till yttrandefrihet, rätten att publicera information, rätten att kommunicera, rätten att granska makten. Om vi tillåter makthavarna att tysta WikiLeaks den här gången, så har stridslinjerna flyttats avsevärt för hur det är acceptabelt att tysta obekväma motståndare.

Därför blir det också helt fel när t.ex. grupper associerade med Anonymous angriper oetiska företag (PayPal, MasterCard) och försöker tysta dem. Att slåss för yttrandefrihet är inte att neka yttrandefrihetsmotståndare rätten att prata. Då har man blivit sin egen fiende. Att slåss för yttrandefrihet måste, med nödvändighet, vara att slåss för yttrandefrihet för alla — och alldeles särskilt för dem vars åsikter man finner direkt motbjudande.

Men tillbaka till dagens utveckling.

Den schweiziska banken stängde alltså Julian Assanges konto igår. För att sätta det i perspektiv, så är schweiziska banker annars så mycket på sina kunders sida att de inte stängde konton för nazisterna efter andra världskriget. Men Assange går tydligen bra.

Jag skrev i förrgår att PayPal har klippt donationsmöjligheterna till WikiLeaks. MasterCard och Visa har också talat om att de inte längre tänker processa transaktioner åt WikiLeaks. Det står alltså klart att makthavarna ger sig på helt fel mål: när det handlar om huruvida informationen ska få komma ut eller inte, vilket den kommer att göra, så angriper de istället WikiLeaks ekonomiskt (och tror att det kommer att fungera).

Det är till och med så löjligt att det australiensiska postväsendet plötsligt har bestämt sig för att WikiLeaks’ postbox ska stängas (dit folk annars kan skicka kontanter). Men man kan ju inte bara stänga en postlåda, och särskilt inte för en så uppmärksammad adressat, det ser märkligt ut. Så man demolerar hela postkontoret i stället. Med tio dagars förvarning. Det stängs den 17 december. Någon som hört talas om något liknande?

Allt detta är dock förgäves, för det finns massor av sätt att donera till WikiLeaks. Och dessutom är det inte ekonomi som striden handlar om. Det är information, yttrandefrihet och rätten att avslöja missförhållanden. Om informationen kommer ut, så vinner WikiLeaks och nätaktivisterna. Om makthavare lyckas stoppa nyhetsflödet, så vinner de.

Det står redan klart att yttrandefriheten har vunnit den här ronden. I skrivande stund har WikiLeaks över tusen spegelkopior och att tro att det går att stoppa är naivt på gränsen till dumkriminellt. Den som vill kan referera till Piratpartiets WikiLeaksspegel eller till min personliga. Men makthavarna fortsätter att angripa budbärarna, i någon mån ur ren frustration över att inte kunna kontrollera det fria ordet.

“När man inte får säga vissa saker för att yttrandefriheten kan komma i fara, så är yttrandefriheten redan skadad.” — okänd

“När nyhetsrapportering betraktas som förräderi, så har vi stora problem.” — Ron Paul, amerikansk politiker

Det fascinerande här är hur långt amerikanska intressen är beredda att gå för att tysta media och uppgiftslämnare till media. Det har pratats länge om att man ska “få ordning på Internet” och filtrera bort oönskade element — pedofiler, terrorister och mobbare, och så förstås den grova organiserade brottsligheten som alltid nämns — och vi har påpekat gång på gång på gång att de verktyg som föreslås för att komma till rätta med skolmobbing lika gärna kan användas för att tysta obekväma journalister.

Nu ser vi äntligen makthavarna och de amerikanska intressena bekänna färg. Jag har aldrig, någonsin, sett myndigheter angripa mobbing med den frenesi och intensitet som WikiLeaks nu angrips med. Det farligaste som fanns var tydligen hotet att avslöjas med graverande lögner. Det var det, framförallt, som man ville ha möjlighet att stoppa.

Det är något att minnas till nästa gång Internetcensur föreslås — för att komma till rätta med mellanstadiemobbing eller något liknande. Det är inte det man vill åt. De korten har visats nu, framför allt från amerikanskt håll.

Samtidigt annonserade USA stolt igår att de kommer att anordna Världspressfrihetens Dag 2011. I programmet, så skriver de att “nya medier har gett vanliga medborgare makten att rapportera om sin omvärld, uttrycka åsikter om aktuella händelser, och utbyta information i miljöer som ibland är fientliga mot sådan indiviuell yttrandefrihet”. Samtidigt, skriver de, så “är vi [alltså USA] bekymrade över den aggressivitet som några stater visar i sina försök att censurera och tysta individer och att begränsa det fria informationsflödet”.

Någon på Twitter utsåg omedelbart den 7 december till Orwelliska Nyspråksdagen. Ironin i detta är så intensiv att man kan destillera den och använda den som en förnyelsebar energikälla som kan ersätta både Barsebäck och Forsmark samtidigt. Facebooksidan är full med kommentarer som… påpekar… dubbelmoralen, och organisatörerna har försökt flytta på de flesta.

Här på hemmaplan i Sverige har Journalistförbundet äntligen men berömvärt tagit bladet från munnen och fördömt försöken att tysta WikiLeaks. Det har också precis framkommit att FRA sprider enorma mängder massavlyssnad kommunikation till engelska och amerikanska underrättelsetjänsten — det hade jag kunnat skriva ett helt nyhetsbrev om i sig, den så kallade kontrollen av FRA är helt verkningslös, “vad var det vi sa” — och att svenska regeringen fått en beställningslista på upphovsrättsskärpningar av amerikanska ambassaden, som genomfördes i hemlighet: ambassaden varnade för att Piratpartiet kunde få starkt stöd annars, likväl som att amerikanerna arbetat bakom kulisserna hela tiden under Pirate-Bay-rättegången. De två sakerna hade jag också kunnat skriva ett helt nyhetsbrev om i sig.

Saker händer snabbt nu.

Hörs snart igen,
Rick

You've read the whole article. Why not subscribe to the RSS flow using your favorite reader, or even have articles delivered by mail?

About The Author: Rick Falkvinge

Rick is the founder of the first Pirate Party and is a political evangelist, traveling around Europe and the world to talk and write about ideas of a sensible information policy. He has a tech entrepreneur background and loves whisky.

Book Falkvinge as speaker?