Almedalen på väg. Christian Engström (partiets viceledare) och jag ska vara där under hela nästa vecka, måndag till måndag.

Många har frågat mig när och var vi ska tala. Svaret är enkelt; det ska vi inte. 🙂 Arrangörerna tar ut så mycket de kan och orkar av partiernas statsbidrag för att de ska få vara på Almedalen, och eftersom vi inte har något statsbidrag, så har vi inte tillgång till den rundgången.

(När jag sade precis de orden på ett seminarium i onsdags, då Oscar Swartz’ rapport Marschen mot Bodströmsamhället presenterades, så vände sig Gustav Fridolin om i bänken framför mig och hade väldigt tydliga åsikter om det där…) *skratt* Fridolin är den ende politikern i riksdagen idag som jag respekterar på djupet. Jag håller inte med honom i alla sakfrågor, långt ifrån, men sättet han står upp för det han tror på gör honom väldigt speciell i riksdagshuset.

Vet redan att jag kommer att träffa en del intressanta personer under veckan, och fler vore välkommet! Eftersom du läser här hör du förmodligen till den skaran… 🙂

Annars har organisationen äntligen – äntligen! – börjat hämta sig efter den massiva uppskalning som skedde för en månad sedan, när vi tredubblade vårt medlemsantal på ett par dagar. Att kalla det för “växtvärk” vore som att säga att Titanic hade en liten läcka, typ. Själv är jag stolt över att ha en såpass stark, slagtålig och flexibel organisation — att dels klara stormen, och dels ha anpassat sig efter helt nya utmaningar och förhållanden på tre veckor, det är fenomenalt. Det hade vi aldrig klarat om vi hade varit en traditionell toppstyrd organisation.