Jag var på många intressanta seminarier i Almedalen, men ett av dem sådde ett litet frö. Just det seminariet gav mig den här insikten:
Varje människa har en uppsättning egenskaper hon inte kan påverka, som t.ex. hudfärg, kön, längd, ögonfärg etc, och en uppsättning egenskaper hon kan påverka.
Den senare uppsättningen egenskaper kan vi dela upp i fysiska egenskaper och rent mentala-ideologiska ställningstaganden. Att gå med i ett politiskt parti är ett ställningstagande, en acceptans av idéer. Att gå med i en viss religion är också ett sådant ställningstagande, en acceptans av idéer.
Ett av seminariets poänger var att det inte är någon skillnad mellan religioner som koncept och vilka andra ideologier som helst som koncept. Om jag bekänner mig till kristendom för att jag tror att livet blir bättre då, så är det i princip samma sak som ifall jag skulle bekänna mig till Centerpartiet för att jag tror att livet blir bättre. Vissa åsikter präglas man med i hemmet, och inte heller här skiljer sig religion från andra ideologier.
Så min tanke och fråga är — behövs religionsfrihet verkligen? Täcks inte allt som behövs redan in av åsikts-, organisations- och yttrandefriheterna, att jag faktiskt får ha åsikten att jorden skapades av ett flygande spaghettimonster, organisera andra kring åsikten, och prata om det med vänner och bekanta?
Pingat på Intressant. Andra bloggar om religion, FSM
Jag tror du kunde sänka pulsen kollektivt på dina läsare med hundratals slag/minut om du hade döpt posten till “Behövs begreppet ‘religionsfrihet’?” istället… 😉
Tjena!
Jag bara funderar lite omkring det där resonemanget (som du för övrigt delar med förbundet Humanisterna (som tyckte att det namnet lätt klatchigare än “Förbundet sekulära talibanerna”)). Det är möjligt att det stämmer, rent juridiskt.
Men vi bör kanske komma ihåg att nästan samtliga andra fri- och rättigheter kommit som ett resultat av kampen för religionsfrihet. När ägget väl är kläckt – varför slå ihjäl hönan? Är det ett problem att det, för en gångs skull, faktiskt finns överlappande RÄTTIGHETER?
När övriga rättigheter fortsätter att vara så dåligt respekterade är jag inte säker på att jag vill börja med att ta bort religionsfriheten (som ingår i exempelvis FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna).
Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…
Jesper: Visst drog det uppmärksamhet? 😀
Mackan: Det är ett rent hypotetiskt resonemang eftersom, som du skriver, religionsfriheten är djupt förankrad i ett antal människorättsdokument, och jag har inget behov av att ta bort friheter. Jag ställde frågan mer i hopp om att få lite intressant reflektion här bland kommentarerna.
Har du någon referens till att andra fri- och rättigheter har kommit som resultat av religionsfrihet? Kom de inte under liberalismen, som var ett resultat av upplysningen?
Rick, precis som Jesper lyfter fram så behövs inte religionsfrihet som ett speciellt begrepp, i alla fall inte för alla oss mer eller mindre sekuläriserade svenskar. Men för internationalister med upplevelser av oerhörd betydelse av “rätt” eller “fel” relgion så är det nog viktigare. Därför är det nog lite onödigt att riva i den frågan även om det rent innehållsmässigt redan finns ett fullgott skydd.
Erik Laakso’s last blog post: Idag är jag Livetsordare – igen
Nej, det behövs egentligen inte och kan i vissa fall hindra exempelvis yttrandefrihet och åsiktsfrihet (muhammedbilderna som exempel då det kan tolkas som hets mot folkgrupp).
religionsfrihet [-lio`ns- äv. -ligio`ns-] subst. ~en
Ordled: re-lig-ions–fri-het-en
· rättighet att utöva vilken religion man vill utan (världsliga) myndigheters inblandning: många av de svenska utvandrarna lockades av ~en i Nordamerika
Hist.: sedan 1593
Ordet har en särställning pga historien. Ordet skulle knappast “uppfinnas” på nytt för att beskriva läget i just vårt land idag.
Ah, så religionsfriheten var ett av de första stegen i att separera kyrka och stat?
åsiktsfriheten ger dig rätten att tycka och tänka som du vill, religionsfriheten ger dig rätten att inte forceras in i ett religiöst samfund.
Att vara inskriven i ett religiöst samfund är inte samma sak som att ha en åsikt. Om staten skulle tycka att det vore bekvämt att skriva in alla svenskar i kyrkan för att underlätta gravhantering exempelvis, så skyddar religionsfriheten från det. (annars skulle dem kanske rent tekniskt sett säga att du är fri att hysa vilken åsikt du vill, men du skall vara inskriven i kyrkan, annars är du brottsling.)
Eller nåt åt det hålet, det var mina första tankar iaf.
Jag tycker definitionen som Erik plockade fram lämnar mycket som jag lägger i begreppet religionsfrihet.
Det torde nämligen både ses som en “frihet att” (positiv frihet) och en “frihet från” (negativ frihet). Vem som helst är fri att ha vilken religion som helst. Men samtidigt är alla fria att avstå från detsamma och kan inte bli påtvingade det av någon annan.
En intressant fråga är väl också när en åsikt blir en religion – och även när det istället är vidskepelse, galenskap eller en helt vanlig åsikt.
Folk som fattar livsavgörande beslut baserat på att annars tar trollen mina barn och gör dem till bortbytingar skulle nog spärras in, men folk som tar livsavgörande beslut på lika troliga och observerbara åsikter som t.ex. kan läsas i Vakttornet eller vilket samfunds heliga bok/tidning/etc oavsett religion – har lagstadgad frihet att göra detta och det ska mycket till innan det sätts stopp för framfarten, om någonsin oavsett hur illa denne och andra (barn t.ex.) far.
Det är förvisso skräcksidan av vidskepelse och vantro, men det är ändå intressant att begrunda var gränserna går för det ena eller det andra, trots att de inte har något som helst observerbart stöd – dvs de fyller bägge alla krav på vanföreställning/hallucination/psykos. Den ena sorten är dock sanktionerad av staten, den andra inte.
Så sett skulle religion må mycket bra av att inte vara en separat frihet: tro vad du vill, så länge du inte är andra till skada. Som för all övrig tro.
Rick Ah, så religionsfriheten var ett av de första stegen i att separera kyrka och stat?
Jupps. 🙂
Nästan samtliga stora ideologiska konflikter sedan reformationen (och iofs tidigare också) uppkom av att vissa kristna (om vi talar om Europeisk historia…) ansåg att man skulle skilja på politisk makt och kyrkligt mandat.
Det ledde till en massa andra saker som spinoffer – nationalstaternas framväxande (när Påvens makt minskade…) på 1500-1600-talet, Religionsfriheten i USA (redan på 1700-talet), Kvinnlig rösträtt i Sverige (cirka… 60 år? efter att Frälsis hade börjat hävda att kvinnor visst kunde vara pastorer), etc.
Jag ska återkomma med lite bra källhänvisningar. Jag har just den hyllmetern utlånad just nu 🙁
Kul, f ö, att träffas på Gotland.
(Och nej, jag tycker inte att du utstrålar en entusiasm för att inskränka människors fri- och rättigheter… 😉 )
Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…
Jonas, Räcker det inte med föreningsfrihet för att “slippa” inskrivningen i kyrkan ?
Astrofys’s last blog post: Korkade platsannonser, del 2
Själv skulle jag nog kort och gott ställa frågan som “behövs religion”? Men om jag ska hålla mig till ämnet så skulle jag nog svara nej på den frågan. De rättigheter som inkluderas i religionsfriheten skulle lika gärna kunna ingå i någon slags “personlig frihet” eller liknande, så att religion kan bli vad det är, nämligen en helt godtycklig åsikt och övertygelse om något som inte har minsta relation till verkligheten.
Nu har jag som fullblodsateist väldigt svårt att sätta mig in i hur en religiös person resonerar, men varför man ska åtnjuta skydd och rättigheter enbart för att man väljer att tro något som andra inte tror på, det är något jag inte förstår. Som du säger, låt ens religiösa övertygelse gå under åsiktsfrihet istället, så kanske vi åtminstone slipper kyrkornas skattefuskande.
Själv skulle jag nog kort och gott ställa frågan som “behövs religion”? Men om jag ska hålla mig till ämnet så skulle jag nog svara nej på den frågan. De rättigheter som inkluderas i religionsfriheten skulle lika gärna kunna ingå i någon slags “personlig frihet” eller liknande, så att religion kan bli vad det är, nämligen en helt godtycklig åsikt och övertygelse om något som inte har minsta relation till verkligheten.
Nu har jag som fullblodsateist väldigt svårt att sätta mig in i hur en religiös person resonerar, men varför man ska åtnjuta skydd och rättigheter enbart för att man väljer att tro något som andra inte tror på, det är något jag inte förstår. Som du säger, låt ens religiösa övertygelse gå under åsiktsfrihet istället, så kanske vi åtminstone slipper kyrkornas skattefuskande.
Martin’s last blog post: “Men… men… jag visste inte!”
Religion är ideologi bara för icke-religiösa människor. Är du troende så finns en avgörande skillad, nämligen anledningen till just deras ideologis tillkomst.
En icke-troende ser kristendomen som vilken ideologi som helst, skapad av människor för att förklara saker och tings plats i världen och för att reglera människors beteende. Men för en troende är kristendomen inte skapad av människor, utan av gud. Det är skillnaden mellan ideologi och religion.
Sidvind’s last blog post: Författningsdomstol – vad är problemet?
Religionsfrihet i juridisk mening härstammar från 1700-talet.
från Den Svenska Kyrkans Historia:
# 1779 Riksdagen beslutar – av nationalekonomiska skäl – att underlätta utlänningars religionsutövning.
# 1781 Religionsfrihet införs, vilket gör det möjligt för judar att invandra till Sverige.
# 1781 Toleransediktet utfärdas. Gustav III ger frihet för utländska katoliker att vistas i landet och de tillåts bilda församlingar, ha egna kyrkor, fira gudstjänst offentligt och uppfostra sina barn till katoliker, men tillåts inte inneha statliga tjänster. Svenskar är även fortsättningsvis förbjudna att övergå till katolska kyrkan och bevista den katolska mässan.
# 1782 Judar tillåts bosätta sig och bygga synagogor i vissa större svenska städer, men de får inte köpa mark.
Så ja, man kan nog säga att den härstammar ur de första stegen att skilja på kyrka och stat. Innan dess var protestantismen obligatorisk i Sverige.
Så man kan väl säga att religionsfriheten var ett FÖRSTA steg mot åsikts-, organisations- och yttrandefriheterna.
Möjligen har den då ett symboliskt värde i grundlagen.
Rent konkret kan jag inte se att möjligheten till religionsutövning minskar om man tar bort den, annat än att den ibland används som generalklausul för att komman undan med förtal och hets mot folkgrupp.
Man kan säga att yttrandefryhet i namn av religion har ett större skydd i sverige än yttrandefrihet i kraft av politisk åsikt.
Personligen tycker jag man kan ifrågasätta det riktiga i det.
Utan religionsfrihet eller ens några begränsningar av den, t ex konventikelplakatet (som förbjöd samtliga trossamfunds sammankomster utom den luthersk-evangeliska kyrkan med dogm fastslagen i augburgska bekännelsen), skulle jag inte ha vågat blogga om Gud.
Eller jo, det skulle jag … fast då hade jag blivit bötfälld med över 13 000 kronor (200 riksdaler riksgälds enligt 1850 års valuta). Två år i rad. Tredje domen – landsförvisning.
Danjel Andreasson tog det med ro, men hur många skulle ta det med ro att bli förbjudna att _tro_!?
Om centerpartister svär sin tro till gudinnan Maud – vad är då du, Rick? En gudom, eller blott en prelat i piratpartiet? Friheter smälter samman – _min_ rätt att tro på Gud, precis hur jag vill, är färgad av – och färgar av sig på- _din_ rätt att bekämpa FRA (t ex).
Bara för att det ena handlar om politik och det andra om Tro behöver de inte vara väsensskilda, för politiska ideologier handlar om, just – tro. Om det inte handlade om tro, skulle inte en enda kommunist tro på att Utopia är en plats där alla delar gemensamma resurser, eller en liberal inte tro att Utopia är en plats där endast de mest grundläggande kraven för ett rike finns, i övrigt får medborgarna sköta sig själva i frihet.
Det hela beror ju faktiskt på vad man lägger in i begreppet religionsfrihet. Spontant låter det som en dum idé att plocka bort redan etablerade friheter som garanteras av rättssamhället, så länge dessa är negativa friheter i form av frihet ifrån diverse ingrepp.
Men: Om man i religionsfrihet lägger in specialrättigheter som en person som säger sig tro på tandfén eller givet övernaturligt fenomen inte erhåller, men som en kristen eller en muslim kan åtnjuta, då är det något galet i det hela. Vad man vördar för något skall inte spela någon roll för ens rättigheter.
En religionsfrihetslagstiftning som ser igenom fingrarna med hets mot olika grupper, sexuell eller annan diskriminering, samt beskärande av barns och kvinnors friheter bara för att utövarna tror sig agera enligt en gudomlig vilja, det skall vi inte ha.
Mer historik
källa:
De landsförvista
P. P. Waldenström (Svenska Missionsförbundets grundare, f. 1838, d. 1917)
yttrade i Andra kammaren den 13/2 1901,
när en motion riktad mot religiöst oliktänkande debatterades i riksdagen:
“Må vi icke göra vårt land till ett åtlöje för andra länder,
och må vi ej tro, att det blir obekant, vad vi här besluta.
En stor del av de främmande legationerna här i Stockholm tillhöra den katolska kyrkan.
Här finnas dessutom katolska präster, och då förstår herrarne att Riksdagens beslut,
om det utfaller i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition,
blir bekant över hela den katolska världen.
Innan herrarne taga ett sådant steg,
må vi erinra oss de sex katolska kvinnor,
som på 1850-talet blevo landsförvista från Sverige och i Frankrike
mottogos med processioner och vaxljus och klockringning,
vilket allt befäste det franska folket i den tron,
att, när allt kommer omkring, Sverige huvudsakligen beboddes av björnar.
Vi få dock icke glömma, att vi hava den katolska kyrkan
— trots alla hennes fel — att tacka för något.
Det var hon, som förde kristendomen till Sverige,
det var hon, som först skapade en kultur här,
och hon har inom sitt sköte i vårt land fostrat människor,
från vilka ännu i denna dag genom historien strålar ut ett ljus,
i jämförelse med vilket det ljus,
som glimmar på månget lutherskt biskopskors,
tar sig ganska skröpligt ut.”
Njaeäähh, *host*.. Nu tycker jag du förenklar lite väl mycket, och det jag reagerar på är ditt likställande av sas. “tro som tro”. För att tydliggöra, det är en faslig skillnad mellan en religiös tro och om jag tror att du har lila sockar på dig. Skillnaden står att finna i bla. sådant som doktriner, indoktrinering och kognitiv dissonans. Religiositet kommer man till när trossatserna inte kan ifrågasättas rent mentalt, eftersom man då riskerar förlora sin religion, bli en kättare enligt sin egen hjärna. Men visst, bland saker som ligger på den klassiska höger-vänster-skalan så kan man ibland hitta folk som hänger sig till doktrinerna på ett närmast religiöst sätt, dvs. att doktrinerna rent mentalt inte kan ifrågasättas alldelens oavsett vilka bevis som läggs fram. Diskussion är i dessa fall omöjlig och kan endast ses som ett litet bidrag till att så ett frö som kan få personens tankelåda att växa, i sinom tid. Den vars världsbild hotas redan vid tanken på att världen faktiskt finns utanför grottan, kan ofta inte ens reflektera över själva tanken, alltså redan sin egen tanke.
Med doktriner, gärna då religiösa sådana, kan man få annars fullt normala människor att acceptera sådant som annars aldrig skulle accepteras, i synnerhet då om personen vuxit upp med doktrinen – Ja, indoktrinerats. Barn är ju rent biologiskt konfigurerade att köpa “sanningar” levererade av vuxna (auktoriteter), en naturlig överlevnadsmekanism, för om barn skulle testa hurvida precis allt som påstås verkligen var faligt, så skulle de inte leva så länge.
Sådana här subjektiva sanningar staplas på hög och bildar det kognitiva filter som all information, buskap, intryck osv. filtreras emot. Vi fungerar så att man letar information som passar ihop med tidigare (= förutfattade meningar), kunskaper och beteendemönster. På detta vis undviker vi alla kognitiv dissonans, dvs. när saker går på tvärs med det vi “visste” tidigare.
Detta betyder att den som är mentalt låst till något som plötsligt visar sig innehålla motstridigheter, sitter i en besvärlig psykologisk sits, tvisten ligger i personens eget psyke. Det enda som hjälper, förutom att överge doktrinen, är att finna “sanning” som slår undan de utmanande tankarna. Inom typisk religion (inte en viss övertro på lila sockar) så är detta enkelt. Man vänder sig till trossatserna (t ex. bibeln) och söker sig ett svar med tolkningar som för tillfället passar ens problem. Att förklaringen ofta landar i ett cirkelresonemang, eller är högst otillfredställande för det analytiska sinnet blir irrelevant så fort den psykiska balansen återställs. Frågan “Varför?” besvaras “Därför att gud..” och när detta är inkonsekvent så blir det genast fullt accepterat med “Vi är inte ämnade att förstå guds vägar”, i synnerhet då när det kommer från en upplevd auktoritet (vilket bara är ytterligare ett kognitiv). Farligt blir det för den troende rent mentalt, när denne inte kan köpa det som påstås av en för denne auktoritetsperson, ens egna tankar upplevs blasfemiska och man blir ett hot mot sig själv och sitt eget psyke. Jo, den som är på väg att tappa sin tro, tycker sig ofta vara på väg att bli tokig.
För den som är tillräckligt fast i doktrinerna – tillräckligt djupt troende – så blir det egna mentala ifrågasättandet, de egna tankarna, som går på tvärs med de auktoriteter personen själv accepterat lika med kätteri elle blasfemi. På sätt ock vis raka motsatsen till en kappvändare, såvida vi talar om verkligt kappvänderi, att man faktiskt förstått och förändrat de där kognitiven. Men inom politiken ser vi nog rätt sällan varken det ena eller det andra, där handlar det snarare om smilfinkeri och ett tillfredställande av de egna begären såsom maktbegär och erkännande från sina gelikar, mentalt en plats där Eros råder, där ruset av uppfyllda begär är målet som går före allt.
hmm jag hävdar faktiskt att religion är väldigt arbiträrt. jag tycker t ex ateister är bland de mest religiösa människor som finns. med religiösa menar jag att man har dogmer som man följer och aldrig kan se bortom.
politik ligger dessutom vansinnigt nära religion.
så visst kan man ta bort den. och trampa på mängder av människor alldeles i onödan.
människor är precis lika dogmatiska överallt oavsett religion. låt folk göra som de vill och kalla det vad de vill helt enkelt.
men rent logiskt håller jag med i sak. åsiktsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet osv täcker även religion.
http://rickfalkvinge.se/2008/07/16/behovs-religionsfrihet/#comment-7309
Citerar Björn Odlund som har en poäng ovan:
“Det torde nämligen både ses som en “frihet att” (positiv frihet) och en “frihet från” (negativ frihet). Vem som helst är fri att ha vilken religion som helst. Men samtidigt är alla fria att avstå från detsamma och kan inte bli påtvingade det av någon annan”
Huruvida dop på spädbarn är förenligt med religionsfriheten borde verkligen ifrågasättas.
Jag blev döpt mot min vilja när jag var spädis, mina föräldrar tycker inte om att jag kritiserar dem för detta. Jag hade haft högre förståelse om de vore seriösa kristna, men det handlade som det så ofta gör, om seder och tradition.
Jag har inte konfirmerat mig och därmed heller inte bekräftat dopet, men jag känner mig illa till mods varje gång jag tänker på det.
Baptistiska församlingar döper INTE spädbarn.
Johanna Sjödin’s last blog post: Idag är jag arg
Jag kanske är naiv som tänker mig att exempelvis kristna inte i allmänhet bekänner sig till kristendom “för att de tror att livet blir bättre då”, utan för att de uppfattar den kristna läran som Sanningen, oavsett om de önskar det eller inte. Dessutom finns aspekten att religionen är en kulturell gemenskap som man bara delvis väljer själv. Jag tycker hur som helst inte att religion bara är en uppsättning åsikter.
ctail’s last blog post: Nedflyttning
Johanna Sjödin… Jag skulle, just med religionsfriheten som argument, aldrig döpa ett barn (och vi har inte låtit döpa vårt, han måste få ta ställning själv när det blir så dags).
Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…
Mackan Andersson:
Bra!
För mig känns det så självklart att “bra!” känns löjligt. Ungefär som “Bra att du inte utsätter ditt barn för ett övergrepp”, typ.
Å andra sidan är det så vanligt att jag vill visa min sympati. Förhoppningsvis får folk sig en funderare.
Johanna Sjödin’s last blog post: Svar på HardCandys kommentar
Johanna Sjödin:
Hahaha… Ja, faktiskt 🙂
Men jag ville nog mest bara understryka att det finns rätt många troende kristna (av vilka jag bara är en, ska erkännas…) som anser det lika underligt att döpa barn som du och många andra.
Det är inte per automatik de kristna som ligger på för att få det gjort
Mackan Andersson’s last blog post: Hänt i veckan…
Mackan:
Absolut! På samma sätt som det finns oengagerade personer som är med i svenska kyran av tradition och insisterar på att deras barn ska döpas utan att fundera över varför.
Som jag skrev, jag hade haft större förståelse om det hade varit för den personliga övertygelsen man lät döpa sina barn. I praktiken är du döpt om du är döpt, men jag kan inte hjälpa att det känns ännu mer omoraliskt när en person “kör över” dig för att det helt enkelt bara ska vara så…
Hoppas min poäng framgår, klockan tickar och jag kommer på mig själv med att sitta och gäspa 🙂
Johanna Sjödin’s last blog post: Svar på HardCandys kommentar
Johanna:
Så passande att jag är baptist då! 🙂
(Mer religionsfrihetshistoria:
Baptismen är en kristen rörelse som har sin bakgrund i den radikala reformationen (anabaptister). Dessa grupper hävdade den enskilde kristnes rätt att själva tolka bibeln, avvisade ämbetet och införde troendedop. Den första egentliga baptistförsamlingen grundades av engelsmannen John Smyth i Holland 1607. Under 1600-talet växte baptismen i England, och spreds därifrån främst till Amerika och senare till andra länder.
Baptismens historia i Sverige börjar i september 1848 då den första baptistförsamlingen bildades i Borekullastugan i Landa socken, nära Frillesås vid Hallandskusten, under ledning av den nydöpte F O Nilsson.
Under sin första tid utsattes baptisterna av svår förföljelse från de svenska myndigheterna. Att samlas till egna gudstjänster var förbjudet enligt konventikelplakatet och att leda sådana var straffbart. Rörelsens ledare blev bötfällda och fängslade, och F O Nilsson själv blev slutligen landsförvisad. Baptister förvägrades att gifta sig och deras barn betraktades som oäkta. När föräldrarna vägrade att låta döpa sina nyfödda barn med hänvisning till att de skulle få välja själva senare i livet, genomförde myndigheterna i flera fall tvångsdop.)
jag förstår inte riktigt heller hur en viss åsikt kan vara skyddad bara för att den kan anses vara av religiös art.
men det har nog att göra med de troendes egna syn på sin tro, att den ju inte bara gäller det jordiska livet, utan också (det eventuella) livet efter detta. varför de behöver lite extra skydd för sina åsikter.
Kan de månne handla om sympati från lagstiftarens sida?
typ som att våra sociala normer ser ner extra mycket på våld mot handikappade och svaga?
Jag är döpt och konfirmerad, mest av gammal vana. Min mormor var troende på det där gamla sättet som i princip alla i den generationen var. Däremot gick jag ur kyrkan för ett par år sedan (och tackade tom en häpen humanist jag råkade på i Almedalen för deras eminenta gå-ur-kyrkan-utan-att-passera-gå-dokument som de har på hemsidan).
Min mors replik när hon frågade när vårt första barn skulle döpas och jag svarade att vi inte skulle döpa honom var för övrigt obetalbar: “Men, ska han inte få nåt namn?”. 🙂
Ja det där att folk följer traditioner av gammal vana suger hårt.
Det är väl snarare skatteverket (som numera sköter folkbokföringen) än kyrkan som skulle klaga på om man inte skulle ge barn namn.
Dopet har nämligen egentligen inte mer med namn än att man brukade offentliggöra namnet först då. Det heter alltså inte som många tror “jag döper dig till ” utan “Jag döper dig till Kristus i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn” och mig veterligen finns det inte speciellt många som går omkring med namnet Kristus (1 träff på hitta.se).
Brukar de inte säga nåt i stil med “Jag döper dig [namn] …”? Kan vara därför folk blir förvirrade. Kyrkan har väl alla intressen att låta den förvirringen kvarstå iofs. Fler medlemmar på det viset.
Vidde’s last blog post: Torsk med äggsås
@bjorn: Va?
Jörgen L’s last blog post: Datakommunikation på FRApedia
Finns ingen anledning till att religionsfrihet ska var lagstadgad. Den täcks av åsikts frihet. Den utnyttjas bara för att kunna slippa undan hets mot folkgrupp