I Författarförbundets och Förläggarföreningens brev till riksdagsledamöterna, som fick mig att gå i taket (ska försöka skriva ett svar på det senare idag), så påstod bland annat att “förslaget är rättssäkert”. Detta är ett så hårresande påstående att jag saknar ord för hur ohederligt det är.
Låt oss titta på varför.
Detta är en postning i serien Problemen med Antipiratlagen IPRED1. Postningar i serien:
- Förvaltning vs politik (23 oktober)
- Polisen ska vara polis (24 oktober)
- Politiska svek (26 oktober)
- Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober)
- Operatörernas ansvar (29 oktober)
- Digitala analfabeter (30 oktober)
- Identitet och teknikutveckling (2 november)
- Statens impartialitetsgaranti (4 november)
- Perverterad upphovsrätt (5 november)
- Lagen fungerar ändå inte (6 november)
Problem 4: Rättssäkerhet och utpressning
Antipiratlagen/privatpolislagen/piratjägarlagen så som den ligger föreslagen är tänkt att fungera så här:
- Rättighetsinnehavaren går till en domstol och presenterar ett underlag för ett rättighetsintrång. Domstolen bedömer underlaget och stämplar det godkänt, vilket gör underlaget till ett föreläggande för internetleverantören att lämna ut personuppgifter till abonnenten bakom IP-adressen vid tiden för det påstådda intrånget.
- Rättighetsinnehavaren får abonnemangsuppgifterna av Internetleverantören.
- Rättighetsinnehavaren “skickar varningsbrev” till abonnenten. I närliggande länder har detta varningsbrev bestått i en omedelbar stämningsansökan på ungefär hundratusen kronor, med ett erbjudande om att stämningsansökan kommer att läggas ned ifall abonnenten betalar halva beloppet inom kort tid. Dessa stämningar har typiskt lämnats in före stora helger som jul och nyår, så att deadline för att betala i praktiken bara varit ett par dagar.
- Om rättighetsinnehavaren inte får betalt, så väljer rättighetsinnehavaren ut ett par personer på måfå för att statuera exempel och går vidare med att stämma för skadestånd i domstol, som ett civilmål.
- Skadeståndsbeloppet behöver inte vara någon faktiskt förlust, utan kan sättas helt utifrån rättighetsinnehavarnas intresse av att avskräcka från framtida rättighetsintrång.
Var hittar vi spåren av rättssäkerhet i detta?
Låt oss tvärtom titta på var det finns en total avsaknad av rättssäkerhet:
- Rättighetsinnehavaren går till en domstol och presenterar ett underlag för ett rättighetsintrång. Ingen får tillfälle att opponera mot underlaget. Domstolen är med andra ord helt utlämnad till ena partens inlaga i sin bedömning, och i praktiken kommer gummistämpeln att bli en ren formalitet. Domstolen bedömer underlaget och stämplar det godkänt, vilket gör underlaget till ett föreläggande för internetleverantören att lämna ut personuppgifter till abonnenten bakom IP-adressen vid det tiden för det påstådda intrånget.
- Rättighetsinnehavaren får abonnemangsuppgifterna av Internetleverantören. Abonnenten behöver inte vara samma person som har gjort det påstådda intrånget. I en tid där trådlösa nätverk finns i praktiskt taget varje hushåll, och grannar friskt lånar trådlös internetkapacitet av varandra villigt eller ovilligt, så säger abonnentuppgifterna mycket lite om vem som faktiskt utförde det påstådda intrånget. Rättssäkerheten är obefintlig. Dessutom tänks för mycket i termer av telefonnät: ett telefonnummer är en slutstation i telefonnätet, medan en IP-adress bara är en knutpunkt i nätverket, som vilken knutpunkt som helst. Bakom en IP-adress i ett hushåll kan dölja sig en dator, ett hushållsnätverk, ett större företag, eller tunnlad trafik från ett helt lands politiska dissidenter. Att jämställa IP-adresser med hushåll, eller än värre, datorer, är att inte över huvud taget förstå Internets uppbyggnad i grunden utan i brist på förståelse anta att det fungerar ungefär som telefoner, något som framför allt Rasmus Fleischer ofta påpekat.
- Rättighetsinnehavaren “skickar varningsbrev” till abonnenten. I närliggande länder har detta varningsbrev bestått i en omedelbar stämningsansökan på ungefär hundratusen kronor, med ett erbjudande om att stämningsansökan kommer att läggas ned ifall abonnenten betalar halva beloppet inom kort tid. Dessa stämningar har typiskt lämnats in före stora helger som jul och nyår, så att deadline för att betala i praktiken bara varit ett par dagar. Detta kallas inte för rättssäkerhet utan för utpressning. En vanlig reaktion är att betala bara för att få problemet att försvinna, oavsett vad abonnenten gjort eller inte gjort. De får ett hotbrev från en mångdubbelt starkare part som har miljoner att spendera på att göra deras liv till ett helvete, och av allt att döma, har intentionen att göra det också. Kan man då komma undan med att betala femtiotusen, oavsett om man är skyldig till något eller inte, så ligger det nära till hands att ta ett halvruinerande lån bara för att slippa få sitt liv slaget i spillror.
- Om rättighetsinnehavaren inte får betalt, så väljer rättighetsinnehavaren ut ett par personer på måfå för att statuera exempel och går vidare med att stämma för skadestånd i domstol, som ett civilmål. Ett civilmål. Sådana har inte någon rättssäkerhet över huvud taget; här gäller inget “oskyldig till motsatsen bevisats”. Tvärtom ska en civil domstol alltid döma till ena partens fördel, och det räcker att ena parten har 51% rätt för att den parten ska få helt rätt i domstolen. Civilmål använder man när två företag är oense om t.ex. hur ett avtal ska tolkas; parterna antas vara jämnstarka. Här är det en multinationell jätte med sina bästa advokater som stämmer en vanlig Svenssonfamilj. Styrkeförhållandena är abnormt ojämna. (Det är också värt att notera att “rättighetsinnehavaren” inte är samma sak som “artisten”. Artisten ser inte ett öre av pengarna från skadeståndet.)
- Skadeståndsbeloppet behöver inte vara någon faktisk förlust, utan kan sättas helt utifrån rättighetsinnehavarnas intresse av att avskräcka från framtida rättighetsintrång. Skadestånd i Sverige har fram tills nu alltid handlat om faktiska skador; avskräckande mekanismer har hört hemma i straffrätt och kallats för böter. Det här innebär alltså att en privat industri får möjlighet att i stort sett oemotsagt döma ut enorma böter — långt större än något i den normala straffskalan — med ett minimum av rättssäkerhet.
Ingen privatpolis i Sverige. Säg nej till upphovsrättslobbyn.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om IPRED1, IPRED, privatpolislagen, antipiratlagen, piratjägarlagen, upphovsrätt, korruption, politik, piratpartiet
Bloggat om Antipiratlagen Ipred1 nyligen: Rick Falkvinge, Urban Cat, Lemeno, Satmaran, Händelsehorisont, Opassande, Hellre upplyst än nedsläckt, Kurvigheter, Christian Engström, Rick Falkvinge, Jan Lindgren, Christian Engström, Enligt Min Humla, Opassande, Anna Troberg, Jan Lindgren, Välkommen Webbutveckling AB, Galna kocken´s kylskåp., Rick Falkvinge, Opassande, Händelsehorisont, Jan Lindgren, Satmaran, Rick Falkvinge, Opassande, Jan Lindgren, Opassande, Rick Falkvinge, Jan Lindgren, Opassande, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Jan Lindgren, Anna Troberg, Christian Engström, Badlands Hyena, Lars Holmqvist, Rick Falkvinge, Opassande, Anna Troberg, ICMPECHO, Rick Falkvinge, Fajaf Blog, Andra Sidan, Martin Otyg, Opassande, Gerdaus skolblog, Rhodin, Blogg om programvara, Surgubben, Händelsehorisont, Rick Falkvinge, Opassande, Piratbyrån, Henrik Alexandersson, Farmor Gun, Sagor från livbåten, Disruptive, Urban Cat, Mary X Jensen, Staffan Danielsson, Rose-Mari Södergren, Andra Sidan, Drottningsylt, Jens O., Sidvind, Staffan Danielsson, Christopher Kullenberg, Rejås Blog, Henrik Alexandersson, Jens O., Rasmus Fleischer, Urban Cat, Folkpartiet Eslöv, Jonatan Kindh, Annarkia, Illinoise, Rick Falkvinge, Beta Alfa, Rick Falkvinge, Argast Nu, Angie Roger, Tommy K Johansson, Martin Otyg, Rose-Mari Södergren, Charlotte Wiberg, Satmaran, Dick Bengtson, Insane Clowns, Tommy K Johansson, Nihao Kenny, Mikael Persson, Ung Vänster, Stenskott, Mikael von Knorring, Urban Cat, Anders Widén, Mackan Andersson, Johan Lindahl, Mary X Jensen, Marcin de Kaminski, Urban Cat, Anna Troberg, Nätkoll.se, Tommy K Johansson, Christian Engström, Scaber Nestor, David Wienehall, Christopher Kullenberg, TANGO FÖR ENBENTA, Mattias Swing, Mikael Nilsson, Argast Nu, Wilhelm Svenselius, Peter Soilander, SVT Opinion, Farmor Gun, Mary X Jensen, Daniel Brahneborg, Insane Clowns, Rasmus Fleischer, Mattias, Daniel Brahneborg, Bitchslap Barbie, Karl Sigfrid, Mikael Persson, Svensson, Mikael von Knorring, Urban Cat, Henrik Alexandersson, Satmaran, Daniel Scythe, David Wienehall, Mattias Bjärnemalm, Klibbnisse, Christopher Kullenberg, Henrik Alexandersson, Svensson, Bitchslap Barbie, Dumheterna. Bloggdata från knuff.se.
En Civilrättslig process funkar så att jag går till domstol och berrättar för nämndemännen att Kalles handlande har orsakat mig en förlust på si och så många kronor. Det finns inget uttrymme för skadeståndsanspråk utöver de faktiska kostnader som kalles handlandade har kostat mig. Därmed fråga man sig ju om det verkligen kan bli tal om miljonanspråk eller ens yrkanden på över tusingen?
För övrigt:
1)”och det räcker att ena parten har 51% rätt för att den parten ska få helt rätt i domstolen”. Det är generellt inte sant. Det beror naturligtvis på hur lagen är formulerad, allt som oftast står det något i stil med “klart mer sannolikt” (vilket de flesta jurister översätter med 75% där skivbolagen i såfall måste bevisa till 75% sannolikhet att jag har suttit och laddat ner den exakta filmen vid det exakta tillfället. Inte det lättaste? )
2)”Skadeståndsbeloppet behöver inte vara någon faktiskt förlust, ” vilket är helt fel. I svensk rätt kan endast förlust som mäts i kronor och ören och bevisas (typ genom kvitton?) anses vara vederlagda. DU KAN INTE BLI SKADESTÅNDSSKYLDIG FÖR SKADA SOM DU INTE ORSAKAR! parterna kan bara yrka på reel skada! har kalle slagit mig på läppen får kalle betala för kostnaden det tog mig att sy ihop densamma. intet mer.
För övrigt anser jag att det här nog den dummaste lagen i mannaminne. Men inte av ovanstående skäl.
Pontus: Jag är ledsen, men du har faktiskt fel. Det är det som är så jävla bedrövligt.
Punkt 5 av hur skadeståndsbeloppet ska bestämmas lyder, enligt Lagrådets kommentar,
Se mer i min bloggpost om precis det här som utvecklar bakgrunden (jag lade till länken till det). Skadeståndet sätts inte utifrån faktisk skada, utan utifrån rättighetsinnehavarnas intresse att slå privatpersonen på fingrarna. Man frångår den grundläggande princip som har gällt i skadestånd i Sverige sedan 1920 om att man bara kan få skadestånd för en faktisk skada.
Sedan vad gäller om man ska ha 51% eller 75% rätt, tja, hur mäter du det? Min poäng är att ribban är väsentligt lägre än “oskyldig till motsatsen bevisats bortom rimligt tvivel”.
Grundanledningen till att principen att endast ett faktiskt skadestånd kan dömas ut är givetvis att upphovsrättslobbyn aldrig kunnat påvisa något reell ekonomisk skada pga fildelningen.
Tvärtom slår Hollywood rekord efter rekord i intäkter och de stora artisterna har råd att köpa större och större slott. Däremot är det ju praktiskt för skivbolagen att hävda stora förluster när de ska förhandla slavkontrakten med nya artister som hoppas på att bli stora. Det är en klassisk scam som de tränat upp till perfektion.
Rickard Olssons senaste bloggpost: Baggis
Äsch. “…ett faktiskt skadestånd kan dömas ut har frångåtts är givetvis…” ska det ju stå.
Rickard Olssons senaste bloggpost: Baggis
Skadeståndsbeloppens hårresande eskalering efter allt för frikostiga lagar gentemot upphovsrättsindustrin är en av de främsta nackdelarna med förslaget. Egentligen hela direktivet.
Det var därför lite lustigt när jag fick svar från en riksdagsledamot som ville skydda upphovsrätten och äganderätten (sic!) på internet.
Vilket jag väl egentligen inte kan ställa mig emot, förutsatt att man gör det på ett sätt som inte tillåter att skivindustrin själv urholkar tron på upphovsrätten. Det paradoxala med förslag som civilrättsliga sanktioner är att de omedvetet hjälper till att skapa den extrema upphovsrättsapati de säger sig vilka motverka.
Det är en grundläggande princip i svensk skadeståndsrätt att ersättningen bara utgår för faktisk skada. Vi har inte som i t.ex. USA “punative damages”. Detta gäller även efter ändringen (se Lagrådsremissen s. 218). De fem punkter som föreslås i 54 § är bara exempel på vad som kan beaktas vid bestämningen av skadeståndet. Den faktiska skada ska ersättas fullt ut, men du kan inte få mer. Läs motivering i lagrådsremissen så förstår du nog bättre.
Jag ser fram emot den 32 oktober. 😉
@Lars:
Skall det handla om “perverterad upphovsrätt” så kan det ju lika gärna ske på ett perverterat datum. 🙂
PS. Rick, du har dessutom stavat fel till abonnemang på flera ställen (men genomgående rätt till abonnent märkligt nog).
Björn Feltens senaste bloggpost: Finanskrisen och dess märkliga spelregler
[…] hittills varit tillräckligt för att räknas som bevis i de rättegångar som har varit. Och som Rick Falkvinge påpekar så får alltså domstolen ta ställning till presenterade bevis utan att nån säger […]
X: Jag har läst motiveringen i lagrådsremissen, och till och med länkat till den. Lagrådet har dock fått mer information, de refererar till en föredragning.
Ur Lagrådets remissvar:
Hur mycket tydligare kan det bli?
[…] läsning: Rick har listat argument mot IPRED, Mary berättar om googles senaste planer och konstaterar att de nya fildelningslagarna i […]
Glöm inte bort att utöverskadestånd så kan man få (alltid?) betala motståndarens rättegångskostnader. Troligtvis har “motståndaren” ganska höga sådana.
Utöver detta kan man dessutom behöva betala en annonskampanj där det skall framgå att man förlorade och blev dömd. Förutom kostnaden så kan man ju fråga sig om denna uthängnad i media verkligen är ett bra “straff”, särskillt som det rör sig om ett civilrättsligt mål.
Oavsett hur det slutligen går så måste man ändå först betala för att ens själv kunna försvara sig i målet. Det känns inte särkillt främmande med att få en “varning” om att man kommer att bli stämd på X kronor men kan komma undan med hälften om man betalar med det samma med tilläget att bara dina egna kostnader för att försvara dig själv kommer att bli mer än denna summa. Om du vinner? Inte läge då man enkelt drar tillbaks stämningen om man tror sig förlora. Detta praktiseras redan av till exempel parkeringsbolag. En effekt är att man dessutom får ytterligare skrämselargument i “vi vinner nästan alltid kom ihåg det” eftersom man inte nämner att alla andra fall lägger man ner.
Visserligen i USA och därmed delvis annorlunda men en hel del tänkvärda ord från domaren:
http://recordingindustryvspeople.blogspot.com/2008/10/transcript-of-june-17th-conference-in.html
Lagrådets uttalande rör vilka faktorer som kan beaktas när den faktiska skadan bestäms.
I 54 § andra stycket föreslås följande formulering. “Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska ersättning även betalas för den ytterligare skada som intrånget har medfört.”
Det handlar alltså om ersättning för en SKADA som kan styrkas. De fem punkterna som föreslås är exempel på faktorer som kan beaktas inom ramen för principen om full ersättning för skadan.
Det framgår av lagrådsremissen (s. 218 och s. 261) att rättsläget i princip inte ändras genom att direktivet införs.
Rick, när skall Piratpartiet börja arbeta proaktivt, istället för reaktivt nej, nej, nej?
De lobbyister ni har emot er lämnar in fördigskrivna förslag, lagtexter med pragrafer osv. till politiker, så att politikern inte behöver.. Ofta inofficiellt så att politikern i fråga tillåts ta “äran” av det. Det är liksom inte utan anledning som politiker, parlament osv. kan agera bekväm gummistämpel. Har det ens hänt någon gång att Piratpartiet, eller någon annan grupp av Internetlitterata, har skickat in mer skarpa förslag, där det inte bara står “vi tycker” som en reaktion på ett faktum, utan något som går före som även innehåller konkreta förslag på lagtexter? Sånt som sätter de andra lobbyisterna i den reaktiva Nej-situationen. Jag tror inte att det hänt någon gång.
Allt vi ser är exempel på motsatsen, hur motståndaren sätter agendan och “vi” springer efter och ropar Nej. Det håller inte, för det innebär att varje gång vi säger nej, så har en lång rad politiker redan målat in sig i prestigens hörn, de har redan investerat tid och kognitivt programmerat in sig på det som lobbyister i vissa fall kom dragandes med flera år tidigare. Att säga nej i det läget funkar rätt dåligt, det kan man ganska enkelt konstatera även om man inte förstår de psykologiska mekanismerna bakom det.
Hur länge har Piratpartiet nu funnits (retorisk fråga). Så vitt jag vet så finns inte ett enda skarpt formulerat förslag på lagtext i syfte att reformera t ex. upphovsrätten. En himla massa “vi tycker” har jag sett, så mycket att det kan mätas i gigabyte, men jag har inte sett ens en halv kilobyte förslag på lagtext. Det liknar faktiskt talesättet mycket snack o lite verkstad.
Tro fan att någon annan då sätter dagordningen medan ni klagandes tvingas leka följa John och springa efter ropandes nej.
Kan man komma med ett förslag på en bloggpost som kan bli högaktuell inom en snar framtid?
“Vad gör vi om brevet kommer?”
När/om brevet kommer, vart ska vi vända oss?
Behöver vi bara bestrida brevet och vart bestrider vi det?
Ska vi bestrida det i tingsrätten eller annan instans och behöver vi då ett juridiskt ombud?
Ska man göra en motanmälan för försök till bedrägeri och vilka paragrafer kan man hänvisa till?
Jag vet att många juridiskt kunniga personer läser denna bloggen och jag vet att Falkvinge har bra koll också samt att han har folk i sin närhet som studerat upphovsrättsfrågor på heltid i några år nu.
Men jag har inte så bra koll på detta och behöver tips.
Obs, jag fildelar inte. (envägskommunikation är inte delning, iaf inte från min sida)
scaber nestors senaste bloggpost: Backabranden, 10 år senare.
X: Nu klyver du hår på ett direkt ohederligt sätt. Vad jag säger är att man får betala någonting utan att företagen behöver bevisa att någon förlust har skett.
Nej, säger du, för man får bara betala den faktiska skadan. Skadan beräknas utifrån de här premisserna (till exempel rättighetsinnehavarens intresse av att brottet inte upprepas). Det är som alltid, man får betala en faktisk skada.
Jo, säger jag. Det är trams att klyva hår och kalla det för “hur skadan beräknas”. Faktum kvarstår: det skadestånd som beloppet sätts till innehåller en kraftigt avskräckande del som är konstruerad bara utifrån rättighetsinnehavarens intresse. Sedan är det helt ointressant om man kallar det för skada, tilläggsbelopp, skatt, avgift eller väderkvarn.
[…] Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober) […]
[…] Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober) […]
[…] Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober) […]
[…] Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober) […]
Samma visa återigen:
http://www.techcrunch.com/2008/10/30/uk-campaign-against-game-piracy-targets-non-gamers/
Som jag skrev tidigare är punkt 5 olyckligt formulerad och kan missförstås på det sätt som du gör. Vid tolkning av en juridisk bestämmelser måste man alltid se bestämmelsen i sitt sammanhang och undersöka det bakomliggande syfte.
Hela 54 § handlar om ersättning för skada. Detta sätter den yttre ramen. Det framgår både av motiveringen i remissen och av det som lagrådet skriver.
Rättighetshavarnas intresse av att intrång inte upprepas tillgodoses genom att den som gör intrång får betala full ersättning för den skada som han har orsakat. Det är det som är syftet med punkt 5 (och övriga fyra punkter). Det ska inte löna sig att göra intrång.
Skadestånden kan precis som idag komma att fungera avskräckande, men det kan aldrig innehålla ett straffande eller preventivt element som gör att det totala beloppet blir högre än den faktiska skadan.
Till allt detta kommer att svenska domstolar är kända för att döma ut blygsamma skadestånd. Mot denna bakgrund framstår det som du skriver som överdrivet.
Kluris; http://www.piratpartiet.se/politik/sjokort_for_upphovsratt_och_kultur
http://www.piratpartiet.se/politik/sjokort_for_skyddat_privatliv
http://www.piratpartiet.se/politik/sjokort_for_patent_och_kunskap
X; Lobbyn har aldrig lyckats bevisa en faktisk skada, varken i Europa eller i USA. Ändå har motsvarande regler i andra länder renderat mycket stora skadestånd eller böter; man kan t.ex. se på Danmark vars upphovsrättslagstiftning i stora stycken närmast är att betrakta som en översättning av den svenska. I det läget känns det som en klen tröst att svenska domstolar hittills dömt ut låga skadestånd.
Fram till sommaren 2006 hade dessutom inte svensk polis gått lobbyns ärenden och stängt ner en hel ISP heller, så att hänvisa till hur det har varit tidigare är bevisligen vanskligt när det gäller att spå framtiden…
Rickard Olssons senaste bloggpost: Baggis
[…] Marcin de Kaminski, Conjoiner, Mary X Jensen, Opassande, Mikael Nilsson, Temet Nosce, Jan Lindgren, Rick Falkvinge, Marcin de Kaminski, Henrik Alexandersson, Pär Ströms blogg, Satmaran, Händelsehorisont, Olofs […]
[…] Lindgren, Opassande, Rick Falkvinge, Mary X Jensen, Politruck, Satmaran, Jan Lindgren, Olofs blogg, Rick Falkvinge, Blågrön Röra, Rhodin, SVT Opinion, Arvidfalk.se, Annarkia, Röd Libertarian, Lars-Ericks blogg, […]
Till er som kan juridiken bättre.
Om det blir fråga om ett civilrättsligt fall kring skadestånd och inte brott. Borde inte hemförsäkringen täcka sådana krav?
[…] Antipiratlagen är med andra ord helt och totalt ineffektiv. Det enda den för med sig är systematiserad och legaliserad utpressning som bara kan beskrivas som maffiametoder. […]
[…] Därför är det dags att förbereda sig på den terror som kommer. Jag tror det är en bra ide att bilda en intresseförening för att gemensamt försvara oss mot kapitalismens lakejer när de skickar sina hotbrev. En enskild medborgare har knappast råd att försvara sig mot risken för enorma kostnader i domstol och kommer därför att bli ett lätt offer för utpressarligornas framfart. Men tillsammans kan vi stå emot dem. Men en organisation (som likt våra motståndare) bör kunna få statsbidrag så bör det vara möjligt att skapa de resurser som krävs för att ge advokatstöd åt de drabbade samt i händelse av förlust i domstol kunna hjälpa till att betala utpressarslanten. […]
[…] Rättsskipning kräver ordentlig bevisföring och proportionerliga straff. Vad det gäller de antipiratlagar som nu är på tapeten så är vi alla utlämnade till köpta privatpolisers godtycke och som om detta inte vore nog, så är straffen fullkomligt oproportionerliga och oacceptabla. Som kreatör skäms jag över att kampen mot fildelare förs i mitt namn. Vissa kreatörer tycks vara så upptagna av att klamra sig fast vid en upphovsrättslag i desperat behov av en genomgripande reformation och ropa “MIN, MIN, MIN!” att de inte inser att det är detsamma som att kräva att man hugger händerna av en stackars hungrig själ för att de tagit en tugga på en brödbit som ingen i vilket fall skulle sakna. Var finns rättvisan i det? […]