Okej, rubriken är lite dramatisk, men det handlar om fysikaliska funderingar. 🙂 Det är sånt här som jag kan gå och småspekulera i en vardagkväll, och eventuella fysikexperter får gärna kommentera…
Vi vet att ljuset färdas i 299 792 458 meter per sekund längs (gravitationskrökt) rumstid. Det intressanta är att tänka på extremfallen när gravitationskrökningen går mot oändligheten, och hur det skulle se ut för en observatör.
Vi förenklar tankeexperimentet lite först till två dimensioner. Rymden är en matta. Två dimensioner, en yta. Den ligger på ett demonstrationsbord på ett par kvadratmeter framför oss. I mitten är ett svart hål. Det är också ett svart hål i mattan, men hålet är väldigt tungt, såpass att det tynger ner mattan väldigt mycket omkring sig. Som tur är, så är mattan väldigt elastisk. Det tyngs ner och sträcks ut såpass mycket att mattkanten mot hålet blir helt vertikal så småningom, faktiskt. Den lilla mattbiten som kanske är några kvadratmeter stor på demonstrationsbordet, till ytan, sträcker sig alltså flera kilometer ner i marken just kring det lilla fåniga hålet.
Längs den här mattan — den här ytan — färdas ljus med en viss hastighet. Vi antar att det är ett par centimeter per sekund, för att illustrera i tankeexperimentet. För en observatör rakt ovanför hålet som tittar neråt, så skulle ljuset röra sig väldigt långsamt längs mattans okrökta plan när det kommer nära hålet — det mesta av ljusets rörelsehastighet skulle gå åt till att förflytta sig uppåt och neråt i Z-led längs gravitationsbrunnen (hålet, ett svart hål) i stället för att förflytta sig i demonstrationsbordets plan (det som mattan ligger på) i X/Y-led.
Detta förutsätter naturligtvis att observatören kan se ljuset färdas, vilket inte är möjligt eftersom information om ljusets förflyttning i sig måste nå observatören. Dessutom befann sig observatören utanför den definierade förenklade rumstiden. Men ändå, som tankeexperiment, inför nästa steg:
Om vi drar ut det till tre dimensioner och föreställer oss en reflekterande kropp — till exempel en astronauts kropp — som gradvis faller in mot ett svart hål, så skulle det reflekterade ljuset från kroppen färdas långsammare och långsammare i reflektionsögonblicket ur en observatörs synvinkel allteftersom kroppen faller in mot händelsehorisonten (hålet i tre dimensioner), och aldrig nå nollhastighet utan hela tiden färdas långsammare — ägna mer och mer av sin hastighet åt att klättra upp ur gravitationsbrunnen för att nå observatören, snarare än att färdas i XYZ-led.
Astronauten som faller förbi händelsehorisonten märker naturligtvis inget av det här, utan bara passerar händelsehorisonten utan att märka av just det som en specifik händelse. Det intressanta är observatören.
Allteftersom kroppen närmar sig händelsehorisonten, så borde två effekter kunna märkas:
- Rörelsen ter sig långsammare och långsammare, eftersom informationen använder mer och mer av sin hastighet till att klättra upp ur gravitationsbrunnen, och kommer till sist och till synes att avstanna vid händelsehorisonten.
- Mängden information som når observatören avtar relativt snabbt, eftersom det inte finns en oändlig mängd information från rumstiden då händelsehorisonten passeras, och går mot noll. Det gör att astronautkroppen inte kommer att försvinna tvärt vid händelsehorisonten, ur observatörens synvinkel. Den tynar istället gradvis bort när kroppen kommit alldeles intill händelsehorisonten — ljusstyrkan från reflekterat ljus avtar, allteftersom initialhastigheten (projicerat till ickekrökt rumstid) är långsammare och långsammare, för att till sist bara kunna mätas som vågform och inte som enskilda fotoner.
Kan det här stämma?
Det resonemanget känns igen från nästan alla populär vetenskapliga böcker jag läst, men din sista mening känns inte helt rätt. Ljus är alltid enskilda fotoner, men du kanske menade något annat?
Så vitt jag vet så stämmer det du skriver exakt. 🙂
För den yttre observatören så tynar stackaren som faller in allt saktare, och ljuset blir allt rödare (tills det gått förbi rött, men det kallas ju rödförskjutning när ljuset får en större våglängd, trots att det nu går *från* den synliga färgen röd) tills… ja, tills ljusets våglängd är oändlig.
Rödförskjutning in absurdum. Från 1000 THz till några Hz och vidare mot 0.
Hastigheten är alltid 299 792 458 meter per sekund ute i fria rymden oavsett rummets krökning.
Astronauten blir infraröd; osynlig för betraktaren långt innan händelsehorisonten.
serenity: Ah, jag glömde rödförskjutningen!
Martin: Nja, ljus kan betraktas både som enskilda fotoner eller som en vågutbredning. Det festliga är att ljus kan existera även på energinivåer som ligger under enskilda fotoner (och då duger bara vågor som förklaring).
Sök på “våg-partikeldualitet”.
Nej, nu är du fel ute. Med ökande våglängder så minskar ju (linjärt) energiinnehållet i varje foton, så ökade våglängder är inget argument. Dessutom så är ju dualiteten mer kopplad till hur man mäter än hur energin avges. öm du letar efter enskilda fotoner kan de ju bara avges mer sällan vid mindre energier. Därmed finns dualiteten där oavsett energiniväer och våglängd.
Resten verkar ju ok dock.
Rick, ljus kan i någon teoretisk mening existera som vågor svagare än enskilda fotoner, men du kan inte mäta de vågorna. Du kan bara mäta fotoner.
(I övrigt stämmer vad du skriver bra.)
Blir det inte så att all materia som ramlar in i ett svart hål sas smetas ut kring händelsehorisonten??
..sett utifrån alltså…
Materia som ramlar in i närheten av ett svart hål kommer även att slitas till pulver av tidvattenseffekter. Gravitationskraften avtar ju med kvadraten på avståndet. Det märks inte så mycket på en kropp stor som en planet – skillnaden i gravitation på mitt huvud och mina fötter är tämligen liten, eftersom mina 173 cm är försumbara i jämförelse med jordradien. Men ett svart hål är väldigt litet – jag vill minnas att ett svart hål med samma massa som Jorden skulle vara runt 1 cm i diameter. Om mina fötter då skulle befinna sig 2 m från hålet skulle mitt huvud befinna sig knappt 4 m därifrån, och mina fötter skulle alltså utsättas för fyra gånger så mycket gravitation som huvudet. Detta skulle mycket väl kunna slita mig i småbitar.
Staffan, intressant nog blir den effekten betydligt mindre för stora och tunga svarta hål. Ett svart hål med jordens massa kanske du känner mycket tidvatteneffekter av när du faller igenom händelsehorisonten, men för ett stort oh tungt svart hål kommer du inte att känna någonting.
Förrän senare, såklart, när du närmar dig mitten (eller vad man ska kalla det). Men det är ju innanför händelsehorisonten, så åskådarna utanför kan inte se dina plågor.
Problemet med svarta hål är att man endast kan observera dem på avstånd och genom härledning från andra fysikaliska lagar. Det uppstår så många specialfall vid dem extremerna som det handlar om och det bästa verktyget vi har för att få ökad kunskap är CERN och likande anläggningar.
Det är exempelvis lite lustigt hur slumpmässigheten på kvantnivå gör så att svarta hål sänder ut fotoner fastän gravitationen är starkare än ljuset.
Det svarta hålet är mindre än händelsehorisonten som är en plats ute i tomma rymden.
Materian som hamnar i det svarta hålet färdas mot eller befinner sig vid den punkt i den fjärde dimensionen där universums expansion startade.
Ett tvådimensionellt universum är en yta på en sfär. Gravitationen kröker denna yta — “inåt” dvs mot centrum av sfären. Sfären, inte ytan, expanderar alltså från samma punkt ett svart hål antas befinna sig på då det är krökt inåt så långt det går.
Detta leder också till det intressanta faktum att om man färdas exakt rakt i valfri riktning i universum, så kommer man tillbaka till samma punkt man startade ifrån.
Rick, det känns som om du tassar som katten kring het gröt, vart vill du komma? Ja, jag anar någon form av baktanke..
Ljusets hastighet är alltid densamma för en observatör. Rödförskjutningen har vi för att ljusets hastighet förblir konstant på det att ljuset “tänjs ut”.
Passar bra in på skivbolag som försöker maximera sin gravitation (svarta hål) i kontrast till utvecklingen runt omkring dem som passerar i världens verklighet (astronauten) – även om det kanske haltar lite.
Den här diskussionen fixar jag inte rent kunskapsmässigt men den får mig i alla fall att tänka på följande: Oppfinnar-Jocke presenterade i tidningen Kalle Anka & Co någon gång på 60-talet en revolutionerande pryl: Han hade uppfunnit en glödlampa som skapade MÖRKT LJUS! Allt som belystes(?) av lampans stråle blev totalt mörkt – kolsvart! Oppfinnar-Jocke förklarade det hela med att vanligt ljus uppkommer genom att elektroner hoppar ett steg bort från atomkärnan till en ny cirkelbana. Hans uppfinning av Mörkt Ljus byggde på att han i stället fått elektronerna att hoppa ett steg närmare kärnan i en ny cirkelbana och vips – Mörkt Ljus! Det må vara hur som helst med hur det egentligen gick till men själva tanken är ju rätt ball med Mörkt Ljus.
Blir man jagad av legopoliserna Henrik Pontén, Monique Wadstedt, Björnligan eller andra illasinnade typer, riktar man ficklampan med Mörkt Ljus på sig själv. Och där står upphovsrättsmaffian och undrar vart 17 man tog vägen.
Mörkt Ljus bör dock undvikas att användas dagtid, då den svarta strålen avslöjar var man befinner sig. Nattetid däremot bör Mörkt Ljus vara idealiskt för att låta sig försvinna. Molniga höstnätter utan måne torde vara idealiska. Andra användningsområden för Mörkt Ljus mottages tacksamt.
Uppfinnare i sumpan: Nja, problemet är att för att få det att hända måste du se till att atomerna upptar energi nog för att anti-excitera (eller vad man ska kalla det :S). Detta måste rimligtvis antingen ske från den värme som finns i omgivningen eller från det ljus som finns i omgivningen (beroende på hur man ser det kan dessa också vara exakt samma sak). Detta sker hela tiden, genom att ämnen absorberar ljus och därmed blir varmare. Det är när de sedan exciterar som de avger ljus (detta inte att ihopblandas med reflektion).
En lampa fungerande på det sättet skulle alltså på något sätt tvinga atomer att ta upp mer energi ur omgivningen än de vanligtvis kan, vilket skulle tömma det belysta området på energi, dvs ljus, men rimligtvis även på värme (någonstans måste den extra energin komma från).
Jag svamlar här givetvis men jag tror jag är något på spåren iallafall. :p
Det du skriver stämmer med det jag har läst. Jag förstår inte hur svarta hål kan bli större eftersom de utifrån sett aldrig suger in nån materia. Allting stannar bara upp vid händelsehorisonten. Så hur kan de växa? Tycker jag är skumt.
Nästa roliga sak att läsa om är ljuskoner: http://en.wikipedia.org/wiki/Light_cone
Är detta någon invecklad, märklig metafor…? Eller hur kommer det sig att du plötsligt bloggar om något så abstrakt, så… icke-pirat? 🙂
Det mesta verkar ha utretts här. Dock vill jag påpeka att dom supersträngmodellerna verkar implicera att hela det svarta hålet är “fyllt” med supersträngar ända upp till händelsehorisonten, och att det därmed inte finns någon singularitet eller liknande under horisonten.
Man har räknat på hur stor klump med supersträngar det skulle bli enligt modellerna, och fått precis den storlek händelsehorisonten “täcker”. Så det kan mycket väl vara så att en resenär som passerar händelsehorisonten (vilket måste ske med ljusets hastighet och därmed går mycket snabbt) kommer få en otrevlig överaskning omedelbart.
detta va väldigt intressant men känns väldigt random att diskutera här :p
@ alla som försöker hitta metaforen:
Det är faktiskt rickfalkvinge.se, inte piratledare.se :p
Metafor? Det finns ingen metafor, det är fria nörderier och vad jag tänker på en typisk kväll.
Nästa vecka kommer postningen om vad man kan använda litium-6-deuterid till. 🙂
HR: Ett tvådimensionellt universum behöver inte alls vara ytan på en sfär. De senaste WMAP-mätningarna ger en krökning av universum mellan 0.97 och 1.03, vilket antyder att universum förmodligen är platt. Utöver att vara på en hypersfär eller att vara platt skulle krökningen också kunna vara negativ, vilket skulle innebära att en tvådimensionell projektion fick göras på en sadelyta med oändlig utsträckning.
Kanske har det något med detta att göra:
Cold Fusion Is Hot Again:
http://www.cbsnews.com/stories/2009/04/17/60minutes/main4952167.shtml
Videon finns här:
http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=4967330n
Vi står inför en omvälvande framtid där mycket av det som vi idag känner till som sanningar om vår omvärld måste omprövas. Det blir till att se på oss själva och vår omvärld med nya ögon.
Detta är lika omvälvande som när Bröderna Wright lyckades med att få ett föremål tyngre än luft att flyga. Dessförinnan var de bl.a utskrattade av etablerade medier som New York Times och dåtidens “stora” vetenskapsmän.
Åh, ljuskoner! Jag tänker ibland på det konceptet när jag kör fort, att jag skapar en “cone of influence” framför mig och hojen. Ju snabbare jag kör, desto smalare blir konen och risken att älgen i vägrenen hinner upp för att stånga mig minskar. Empiriskt testat, fast med renar i vägrenen. 😉
Det är en variant på den gamla tesen att ju fortare man kör, desto mindre tid tillbringar man på vägen, och risken för att råka ut för något minskar sålunda linjärt med farten. Men ljusets hastighet (eller fart, om man ska vara noga), det lär inte min gamla Kawa komma upp i utan vidare.
Mattias, “Jag förstår inte hur svarta hål kan bli större eftersom de utifrån sett aldrig suger in nån materia. Allting stannar bara upp vid händelsehorisonten.”
De antas suga in en jäkla massa materia, däremot antas en del materia också studsa på gränsen till händelsehorisonten, gaser, gamma- och röntgen-strålning, etc.
“Så hur kan de växa? Tycker jag är skumt.”
Ungefär som stormar, ju mer energi som tillförs … speciellt en annan stormfront av rätt typ, dvs ett annat svart hål i detta fall.
Poner att ett svart hål inte är ett hål per definitionen hål, utan bara en hel massa massa med en brutal rotation som ger upphov till en gravitation suger upp allt ljus, vilket gör att det inte heller kan reflektera något ljus. Skiten finns där fast vi ser den inte direkt, utan bara indirekt, precis som vi ser månen vid full solförmörkelse, dvs ljuset som definierar månens existens. Således det som definierar ett svart hål den “corona” som omgärdas av materian som vi inte ser.
Igenting stannar upp, eftersom allting befinner sig i konstant rörelse. Sen hur saker och ting uppfattas … det är bara relativa synvillor.
Jo, ljuskoner är ruskigt intressanta. Det tar en stund att vrida hjärnan runt konceptet, bara.
ST: “De antas suga in en jäkla massa materia, däremot antas en del materia också studsa på gränsen till händelsehorisonten, gaser, gamma- och röntgen-strålning, etc.”
Men enligt teorierna så stannar väl materian upp precis innan den sugs in i händelsehorisonten. Det var väl det Ricks inlägg gick ut på? Att tiden går långsammare och långsammare ju närmare händelsehorisonten man går så att ett föremål som kastas mot det aldrig ser ut att åka in i svarta hålet. Så hur kan det då växa i massa?
“Sen hur saker och ting uppfattas … det är bara relativa synvillor.”
Nej det är det inte. Om rumtiden är krökt så är rumtiden krökt. Då betyder det att ljusstrålen helt enkelt inte kommit fram än.
Nån har läst “e=mc2 for dummies”, och han är partiledare för Sveriges snabbast dalande parti.
Använder hela mitt namn fr.o.m. nu eftersom det såklart fanns fler Martin:ar här.
iD: Visst är det fruktansvärt att en partiledare är intresserad av vetenskap och ännu värre att han frågar folk om han inte är helt säker på något som ligger utanför hans expertis. Vart är världen på väg?
Rick: Jag känner till våg-partikeldualitet (hade varit svårt att se kollegorna i ögonen annars: jag är elektronmikroskopist…). Andra har redan tagit upp det här men tänkte lägga till lite:
Våg-partikeldualiteten ska egentligen inte ses som en beskrivning av verkligheten. För fysikerna innan kvantmekaniken var det en paradox och numera kan den ses som en juste approximation vid väldigt höga (partiklar) respektive väldigt låga (vågor) energier. Egentligen kan man inte säga att ljus (som alltid är kvantifierat i fotoner) är varken partiklar eller vågor eftersom ingen av dessa modeller stämmer med verkligheten. Fotoner (och alla andra saker också för den delen) beskrivs av kvantmekaniken, men kan i vissa fall approximeras som mer igenkännbara fenomen såsom partiklar eller vågor.
Lite roligt är att man kan få ganska stora partiklar att visa mer våglika egenskaper under vissa förhållanden. Våra grannar i väst (Norge) har lyckats visa på diffraktions- och interferensfenomen från heliumatomer tex (sök på helium poisson spot). Ganska coolt tycker jag…
Erik: Min kvantmekanik är på oerhört basic nivå och är mest från spektroskopisynpunkt (nmr, ir osv), så du får gärna förklara det där med att ljus kan ha lägre energi än dess fotoner mera.
Nån är en aning pretto, och han heter Martin Ek.
Jag tar det som en komplimang, men jag hoppas faktiskt att jag är mer än en bara en aning pretentiös. Får försöka bättra mig tills nästa gång.
Mattias: “Men enligt teorierna så stannar väl materian upp precis innan den sugs in i händelsehorisonten. Det var väl det Ricks inlägg gick ut på? Att tiden går långsammare och långsammare ju närmare händelsehorisonten man går…”
Jo, där kommer det där tjusiga med att allt är relativt in i bilden. =). Det beror ju på vart man ser det ifrån, om man ser det utifrån eller är den som åker in.
Ett i huvudsak korrekt resonemang, men det blir fel när man glömmer bort rödförskjutningen.
Det är en korrekt iakttagelse att astronauten som faller ner i det svarta hålet inte skulle märka något alls.
Vad jag funderar på är om roterande svarta hål beter sig på samma sätt. Spelar det någon roll om man faller in mot hålet vid ekvatorn, eller vid polerna?
Och vad menar vi med rotation? För att något ska kunna sägas rotera måste man ju jämföra dess rörelse med ett annat, som får utgöra en stationär referenspunkt. Och Einsteins stora bidrag var ju just att visa att fysiken är likadan oavsett val av sådan referenspunkt/koordinatsystem.
Att åka in i ett svart hål är definitivt något jag skulle vilja testa. Eller det vore onekligen ett spännande sätt att dö på!
Något jag dock har funderat på är gravitationsvågor. Gravitationsvågor och svarta hål går inte ihop för mig.
Enligt relativitetsteorin så kan ingenting accelerera över ljusets hastighet. Vad jag förstått med gravitationsvågor är att det är “svägningar” i gravitationen som färdas i ljusets hastighet. Gravitationsvågorna bildas när massiva kroppar (typ svarta hål eller dvärgstjärnor) rör sig kring varandra. Ett exempel vore att säga att solen helt plötsligt försvann. Om man kunde mäta gravitationen från solen så skulle man ändå inte märka att den försvann för än det blev mörkt iom att den informationen inte skulle kunna färdas snabbare än ljuset självt.
När en gravitationsvåg passerar så kröker den rumtiden vilket är tänkt att gå att mäta med lasrar i 2-4 km långa tunnlar. Det finns flera sådana forskningsstationer, b.la. i usa och japan. Mätningarna sker genom att man mäter avståndet i tunneln med en exakthet på mindre än en protons längd, ändå har man inte lyckats få några resultat på flera år.
Det jag inte förstår är hur informationen om ett svart håls massa kan ta sig förbi händelsehorisonten om den inte kan färdas snabbare än ljuset. Och om det är så att gravitationsvågor finns; är det inte möjligt att istället för att rummet kröks (minskar eller ökar i storlek) så röd eller blåförskjuts bara lasern i tunneln mikroskopiskt lite?
Har vi ingen fysiker här i närheten som kan svara? =)
Martin Ek: Jag menade inget konstigare än att om du t.ex. skjuter en foton på en halvförsilvrad spegel så får du på ena sidan av spegeln en våg som i någon mening är svagare än en enskild foton. Dess energi (frekvensen i tidsdimensionen) är samma men dess amplitud är svagare, vilket vi ser som en minskad sannolikhet att detektera fotonen. Men vi kan, som du säger, se vågen som ett rent teoretiskt fenomen, och det enda vi egentligen kan mäta är fotonen.
Vad jag reagerade på var alltså när Rick sade “för att till sist bara kunna mätas som vågform och inte som enskilda fotoner.”. Så fungerar det ju inte. Man mäter ljus som enskilda fotoner eller inte alls.
Inget du inte redan visste alltså, men kanske otydligt formulerat.
Mind: “Jo, där kommer det där tjusiga med att allt är relativt in i bilden. =). Det beror ju på vart man ser det ifrån, om man ser det utifrån eller är den som åker in.”
Jo, men det växer ju utifrån sett.
JonasN: Relativitetsteorin säger att vi inte kan mäta eller prata om hastigheter utan att jämföra med något annat, men vi kan prata om rotationer utan någon annan referenspunkt. Sitter du i en bil och kan inte titta ut så vet du inte hur fort bilen kör, men sitter du i en karusell utan att titta ut så märker du att den snurrar.
Du kan mäta rotation enkelt med ett gyroskop. En Wii med MotionPlus har gyroskop som kan mäta rotation, men den kan inte mäta hastighet, bara acceleration, för inbyggda hastighetssensorer utan extern referenspunkt finns inte.
Mattias: Jag håller med dig om att det där med hur svarta hål kan växa är konstigt. Jag har undrat över samma sak i många år och försökt fråga lite folk som borde veta. Tyvärr har jag misslyckats att förklara problemet på rätt sätt, så jag har inte lyckats få något svar jag varit nöjd med.
Mind: Som Mattias säger spelar det ju inte så stor roll om den stackare som faller in tycker att det svarta hålet växer. Det växer ju också för oss som är utanför, sägs det. Hur går det till?
Erik: Jag antar att det beror på att rödförskjutningen suger in energi i hålet även fast föremålet aldrig når in innanför händelsehorisonten. Men jag har aldrig hört någon ge någon vettig förklaring av någon expert.
Erik, Mattias, m fl: Här finns en bra beskrivning av hur svarta hål kan växa: http://www.mathpages.com/rr/s7-02/7-02.htm
Kortfattat går den ut på att eftersom materian som sugs in mot det svarta hålet lägger sig runt händelsehorisonten kommer detta systems samlade gravitation (och gravitationsradie) att ständigt öka. På så vis kommer händelsehorisonten att växa och börja käka upp saker som ligger runt omkring.
Mattias, ST: ‘“De antas suga in en jäkla massa materia, däremot antas en del materia också studsa på gränsen till händelsehorisonten, gaser, gamma- och röntgen-strålning, etc.”
Men enligt teorierna så stannar väl materian upp precis innan den sugs in i händelsehorisonten. Det var väl det Ricks inlägg gick ut på? Att tiden går långsammare och långsammare ju närmare händelsehorisonten man går så att ett föremål som kastas mot det aldrig ser ut att åka in i svarta hålet. Så hur kan det då växa i massa?’
Heh, vilka teorier säger att skiten stannar upp? (Det kanske bara är jag som inte förstår vad du menar.) Men ingenting stannar upp. En del av materian hamnar i en form av balans, ungeför som månen i förhållandet mellan Jorden och Solen och allting annat. En del studsar. En del sugs in. Det är inte helt olikt en tornado … i antagligen väldans förenklad form alltså (i en tornado är det ju inte “hållet” som suger s.a.s :-().
Sen hur allt detta ser ut i tiden på avstånd dom flesta faktiskt inte kan visualisera ens i deras vildaste fantasier, antagligen alla, eftersom det saknar konkreta visuella referenser, för observatören, är bara synvillor.
‘“Sen hur saker och ting uppfattas … det är bara relativa synvillor.”
Nej det är det inte. Om rumtiden är krökt så är rumtiden krökt. Då betyder det att ljusstrålen helt enkelt inte kommit fram än.’
Rumtiden kan vara hur krökt den vill, det är ju liksom relativt. Tiden i sig ecxisterar inte annat än i vår fantasi som en referens på hur saker och ting förändras, nu till … nu, då till nu, nu till sen.
Det är rummet som kröks pga av gravitation, vilken beror på massan och hastighet på rotationen. Tiden ser och upplever vi bara i den kontexten, och då, av någon underlig anledning från Jorden som utgångspunkt. Tiden funkar nämligen bara utifrån oss.
Dock bör nog sägas att det vi tror oss veta om “svarta hål” är till största del fel, ungefär som det mest andra. Finns ett enda skäl till varför man använder sig av “Newton” för att skicka upp en rymdraket, och “Einstien” där uppe, trots att man vet att det inte är exakt … det fungerar ju tillräckligt bra för att inte felprocenten ska vara 100%-ig. Man är liksom glad för dom där 25%:en typ. :p
VI kan inte ens allting om dagssländor, och dom lever ju bara “en dag”.
Heh, finns ju folk som fortfarande tror på att molekyler inte rör på sig i, tempen, absoluta nollpunkten, trots att att det gått typ 20 år, sedan det blev observerat … tog bara en jävla tid för molekylerna att röra på sig. 😉
ST: “Heh, vilka teorier säger att skiten stannar upp?”
Allmäna relativitetsteorin
“Men ingenting stannar upp. En del av materian hamnar i en form av balans, ungeför som månen i förhållandet mellan Jorden och Solen och allting annat. En del studsar. En del sugs in. Det är inte helt olikt en tornado … i antagligen väldans förenklad form alltså (i en tornado är det ju inte “hållet” som suger s.a.s :-().”
Nä, jag tror inte det är så om vill att man ska se att det ska gå. Tiden går långsammare ju närmare och närmare hålet man kommer för att slutligen stanna upp (jag tror man kan jämföra det med att den där duken som Rick Falkvinge pratar om tänjs ut så att den får oändlig area.) Duken representerar ju tiden (och rummet).
“Rumtiden kan vara hur krökt den vill, det är ju liksom relativt. Tiden i sig ecxisterar inte annat än i vår fantasi som en referens på hur saker och ting förändras, nu till … nu, då till nu, nu till sen.
Det är rummet som kröks pga av gravitation, vilken beror på massan och hastighet på rotationen. Tiden ser och upplever vi bara i den kontexten, och då, av någon underlig anledning från Jorden som utgångspunkt. Tiden funkar nämligen bara utifrån oss.”
Jag är medveten om att tiden är relativ. Eller att de vill att man ska tro det iaf. En Austronaut som faller in i hålet uppfattar inte tiden på samma sätt som oss.
Min poäng är att det svarta hålet ser ut att öka i storlek från jorden. Det ställe där vi inte skulle se något falla in i hålet. Det tycker jag är jätteskumt.
Johan: Tackar! Jag har inte haft tid att läsa och förstå hela sidan än, men det ser lovande ut.
ST: Att molekyler rör sig vid absolut nollpunkt är inte observerat – det går nämligen inte att åstadkomma 0 K (detta brukar ibland kallas termodynamikens tredje huvudsats). Däremot skulle det strida emot Heisenbergs osäkerhetsrelation om molekylerna inte oscillerade vid 0 K, vilket dock är en hypotetisk fråga, eftersom 0 K inte kan uppnås. Energin vid dessa hypotetiska oscillationer kallas nollpunktsenergi.
Johan “Att molekyler rör sig vid absolut nollpunkt är inte observerat – det går nämligen inte att åstadkomma 0 K (detta brukar ibland kallas termodynamikens tredje huvudsats). Däremot skulle det strida emot Heisenbergs osäkerhetsrelation om molekylerna inte oscillerade vid 0 K, vilket dock är en hypotetisk fråga, eftersom 0 K inte kan uppnås. Energin vid dessa hypotetiska oscillationer kallas nollpunktsenergi.”
Absoluta nollpunkten är hypotetisk eftersom den inte har “bevisats” existera annat än per hypotes. Idag har man kommit lite längre vad man för cirkus 20 år sedan hittade bevis för. Man är idag nere på 100 picokelvin enligt oogle-o-pedia, fortfarande 1999 års yup-di-doo rekord.
Lite lustigt att inte acceptera 1 som utgångspunkt. Ty en kelvin är ju fortfarande den lägsta naturliga tempen som observerats. 😉