För länge sedan skrev Richard Stallman en uppsats som hette “The Right To Read“. Den handlar om en dystopisk framtid där man inte kan läsa några böcker, ens på sin egen dator eller egen utrustning, utan att det kontrolleras centralt ifall förlagen anser att man har rätt att läsa boken, helt efter deras egna kriterier.
Den ansågs så verklighetsfrämmande att det inte var rimligt. Ändå är det precis det här, som upphovsrättsmaffian nu har gjort till verklighet i Japan. Mobiltelefoner vägrar spela upp ljudklipp för dig, om upphovsrättsförlagen inte anser att du har köpt dem där. (Det är under förhandling och ska börja gälla 2011.)
when a user chooses a song on his or her phone, the phone would first talk to a server to see if the song was legitimately purchased from… somewhere. If the server gives the green light, the song will play; if not, the user is out of luck.
Micke Nilsson kommenterar mer, och jag håller med honom: de här företagen är samhällsfarliga på riktigt. Det räcker inte med att de självdör med tiden: som ansvarstagande politiker behöver vi se till att de inte kan orsaka samhället mer skada. Vi behöver helt enkelt skynda på förloppet lite, så att de inte kan ställa till så mycket elände i sina dödsryckningar.
Frågan är då hur man gör det effektivast? Ett medel som lagstiftare har till sitt förfogande är ju skatter. Vi säger redan att kassettskatten helt ska avskaffas, och vi säger öppet att Piratpartiet inte lägger sig i skatter, utom där de har direkt immaterialrättslig effekt. Det här skulle kunna vara en sådan.
Som lagstiftare får man ju inte namnge specifika grupper eller företag som ska beskattas på ett visst sätt, men man får kategorisera. “Den som gjorde X under året Y ska beskattas med Z”. Jag leker därför med den här tanken, som skulle få effekt mot precis samma företagskluster:
De företag som var målsägande vid Pirate-Bay-rättegången i tingsrätten 2009, deras juridiska ombud, de juridiska ombudens företag, och alla uppräknade företags registrerade VD och styrelseledamöter efter den 31 mars 2010, får en extra årlig punktskatt på 30 miljoner. Vi kan kalla lagen Lex Brontosaurus.
VD och styrelseledamöter i berörda skiv- och filmförlag, samt i Antipiratbyrån, Advokatfirman Danowsky och Maqs har alltså till den 31 mars nästa år på sig att hoppa av uppdraget, eller chansa på att vi inte kommer in i riksdagen. Vi ska ju inte göra dem till oförberedda förlorare, och ett företag utan ledning och styrelse skulle med automatik avregistreras efter ett tag. Pontén, Wadsted och Danowsky har å andra sidan redan kastat sina tärningar. Om inte annat när de politiserade rättegången: det här är politik.
Det här är en ganska stark åtgärd, men jag är övertygad om att den är nödvändig, effektiv och proportionerlig: exempel behöver statueras för att hejda maffians obekymrade framfart. Därmed uppfyller den kraven på lagstiftning.
Finns det någon som har andra förslag på hur man skulle kunna påskynda deras frånfälle?
[purpleline]
Pingat på Intressant. Andra bloggar om lex brontosaurus, maffian, wadsted, pontén, danowsky, spectrial, informationspolitik
Jag är rätt säker på att man inte får namnge specifika händeler heller, som exemplet “Pirate-Bay-rättegången”.
Kan tyvärr inte komma på något bra alternativ.
Jodå, det får man. Det du inte får göra är att peka ut en specifik person.
“Den som genom monopolställning, eller monopolliknande ställning, hindrar andra att delta i kulturökande aktiviteter, på annat sätt än vad som föreskrivs i lag, eller på sätt som utan stöd i lag inskränker dennes personliga integritet, dömes enligt Lex TPB till fängelse i minimalt 5 och maximalt 15 år samt böter.”
Eller något åt det hållet.
Kassettskatten byter riktning?
Skivbolagen får betala in en avgift per såld skiva som går till att göra uppspelningsverktygen billigare?
Vi har betalat många tusenlappar för varje mp3-spelare, hårddisk tomma kassettband genom åren, dags att få tillbaka den.
Förslag2.
Etersom man inte kan köpa och sälja en mänsklig rättighet så gör man om systemet så att skivblagen bara kan hyra upphovsrätten under en viss tid, sedan har artisten 1 års uppsägningstid (man får vara lite hygglig mot de mindre bolagen) sedan kan artisten ta sig själv och sina låtar till någon som erbjuder bättre villkor.
Hur illa jag än tycker om DRM så måste jag påpeka att detta INTE är verklighet i Japan. Däremot trycker den japanska lobbyn på för att få till stånd sådana avtal med de japanska mobiloperatörerna. Detta är möjligt i Japan eftersom operatörerna där kontrollerar all mjukvara i mobilerna. Dessutom är det inte så många som tror att alla operatörer och alla nerladdningsbutiker kommer att hoppa på detta. Varför skulle t ex iTunes implementera ett speciellt autenticerings-system för ett specifikt land?
Mer om det japanska förslaget finns här: http://arstechnica.com/media/news/2009/09/japanese-riaa-wants-server-side-music-drm-for-mobile-phones.ars
Tja, vad sägs om någon form av straffskatt till företag och privatpersoner som aktivt förhindrar kulturspridning? Att försöka använda sig av rättsväsendet för att stänga ned en kulturspridare (som TPB) skulle ju räknas in.
det räcker med att skrota stödet till stim och att reformera upphovsrätten. saker som nätneutralitet bör också finnas för att skydda konsumenterna och medborgarna. eftersom statlig styrning är extremt ineffektiv och långsam så ska den undvikas helt. att säga ifrån och sluta bjuda in dem till diskussion för frågorna kan bli en väckarklocka då de finner sig i ett läge där dem tror att allt dem gör är rätt och inte orsakar skador på omgivningen.
att vi inför massa onödig lagstiftning i lilla sverige kommer mest drabba småbolagen som redan har det svårt i konkurrensen med de 4 stora skivbolagen. På filmsidan har SF ett ohälsosamt stort bidrag ifrån staten som kan tas bort, alternativt omfördelas till mindre, nytänkande bolag.
Detaljreglering av kulturen är dock nästan lika skadlig som monoploet
Mer sådant här trams skulle kunna få mig att ifrågasätta om jag verkligen ska rösta på Piratpartiet till Riksdagen. Att föreslå lagar som tar hämnd för specifika händelser; jag antar att det är ett skämt, men det är inte tillräckligt tydligt markerat.
[…] Rick Falkvinge (PP) » Hur stoppar man samhällsfarliga företag? rickfalkvinge.se/2009/09/28/hur-stoppar-man-samhallsfarliga-foretag – view page – cached För länge sedan skrev Richard Stallman en uppsats som hette “The Right To Read“. Den handlar om en dystopisk framtid där man inte kan läsa några böcker, ens på sin egen dator eller… (Read more)För länge sedan skrev Richard Stallman en uppsats som hette “The Right To Read“. Den handlar om en dystopisk framtid där man inte kan läsa några böcker, ens på sin egen dator eller egen utrustning, utan att det kontrolleras centralt ifall förlagen anser att man har rätt att läsa boken, helt efter deras egna kriterier. (Read less) — From the page […]
Håller med ctail. Efter att ha blivigt starkare och starkare övertygad PP anhängare gör detta mig besviken.
Brukar gilla Ricks utspel, men detta var barnsligt och kontraproduktivt och kommer bara
ge PP en oseriös stämpel. 2 fel gör inte ett rätt, man skall inte sjunka till den nivån att man försöka driva genom lagar med specifika riktade mål bara för att andra gör det. (även om de får fina namn som gör syftet aningen mer diffust)
Det gäller att se till att de förlorar i principfrågorna, riva upp och omforma absurda lagar. Öka på rättssäkerheten och öppenheten så att inte mer idioti kan slinka genom.
Statuera avskräckande exempel om man vill det bör göras genom motstämning. TPD och alla som själva har lagt upp sina egna verk där, statsteatern m.fl. bör stämma upphovsrättsivrarna – borde finnas goda möjligheter då de orsakats stor skada.
Skämt och skämt, det är väl ett sätt att belysa hur sjukt snedvriden upphovsrättsdebatten är. Du rynkar åt näsan för du tycker det är tramsigt – men om du vänder på innehållet i inlägget så har du dagens verklighet. Folk stäms på 30 miljoner för att de anses hota en affärsverksamhet.
Ja – det är trams när Wadstedt, Ponte’n m.fl. missbrukar det (o)demokratiska systemet också.
Men man ska inte sjunka till den nivån och bekämpa trams med ännu mera trams, man ska se se till att trams icke kan ske.
Om syftet var att tydliggöra hur tramsigt det är så visst, bra, men då bör detta framgå mycket tydligare, annars är det att lägga godis i mun på de som vill misskreditera PP och ge partiet en “oseriös” stämpel.
..väntar bara på att någon tomte på gammelmedia tolkar detta på som ett fullt seriöst förslag och spinner loss nu… 🙁
Hm, skatter är nog fel väg att gå. Vi lever trots allt i en marknadsekonomi och vill folk köpa defekta produkter så är det inte vår sak att stoppa dem.
Sedan tycker jag att det är helt fel att gå på deras juridiska ombud också. De är inhyrda för att göra sitt jobb. Nästa gång kanske de står är försvarare istället för målsägande.
Det man istället skulle kunna göra är att gå på marknadsföringen och kräva tydligare förklaringar av de defekter som DRM innebär. I likhet med reklamen för tobak skulle vi kunna kräva att DRM-skyddade varor enbart får marknadsföras med varningstexter som täcker minst 40% av försäljningssidan. Konsumentupplysning är mer positivt är skatter…
Leffe: Följ den gyllene regeln, då — “om du ser något du inte gillar, så skriv något du gillar istället”. Frågeställningen är hur man hindrar de här företagens framfart, och tvingar dem på defensiven, i stället för att det är det fria samhället som hela tiden är på defensiven.
Jag gillar att alla tar frågeställningen helt rätt, och såg mitt överkraftiga exempel som en uppmaning till att komma med mer konstruktiva förslag. 🙂 Perfekt! Det är precis den sortens diskussion som behövs.
Hur vänder vi striden?
+1 för ctails kommentar. Det är bättre att bilda opinion mot inlåsningsförsök så att vi får aktiva konsumenter som ifrågasätter begränsade lösningar och efterfråga öppna standarder och interoperabilitet än för politiker att gå in och detaljstyra och närmast straffa i efterhand.
[…] ger kulturellt arv en win-win situation. Problemet är bara att vissa människor anser sig kunna slå mynt av denna process. Att tjäna pengar på och/eller hindra tillgång till kultur borde anses vara lika moraliskt […]
[…] vet inte om man ska ta det här inlägget av Rick Falkvinge på allvar. Utifrån något japanskt förslag om DRM så vill han att vi funderar […]
Jag gillar oftast Ricks överdrifter. De skall ju ses som rena provokationer avsedda att lyfta blicken utanför den berömda lådan.
Det är också en mycket frisk reaktion att säga emot om man inte håller med. Men jag tycker inte att hela idédiskussionen kan ske enligt fullständigt korrekt byråkratsvenska. Vi måste tillåta oss att sväva ut i diskussionen, särskilt på en personlig blogg. Om samma ord uttalats kring ett fikabord hade reaktionerna inte varit lika starka.
Jag tror också på opinionsbildning. Vi behöver beskriva hur mediaindustrins framtid ser ut. Jag vet att detta gjorts i text av flera, men det kanske behövs lättillgängligare format. DN förklarade nyligen pensionssystemet med en tecknad serie och fick pris för det. Gör en serie om hur kulturkonsumtion går till om IFPI för härja fritt.
Varför inte något så enkelt som en skall på “intellektuellt kapital”. Kapitalskatter har vi ju i detta landet så varför räknas inte intellektuellt kapital in i ekvationen. Om ett företag hävdar att någon stulit hundra miljoner triljoner av dem så borde den uppenbara frågan vara varför men inte skattat för samma summa. Naturligtvis undantas “intellektuell egendom” som släpps under någon sorts öppen licens. Vi kan dessutom lösa alla diskussioner om hur lång skyddstider som skall råda. Då ingen kommer att vara intresserade av att behålla olönsam “intellektuell egendom” utan släppa den fri den dagen den inte lägre drar in pengar.
Det börjar bli lite för mycket fria fantasier. Precis den här typen av verklighetsfrämmande uttalanden brukar ju “motståndarsidan” annars stå för. Det är ju snarast löjeväckande att hota med straffskatter ifall man skulle råka få makten. Det kan få väljarna att vända sig ifrån oss och det är det sista vi behöver.
Själv har jag heller inga problem med en arg och frispråkig partiledare. Men vi har också en sensationssugen media, som till råga på allt till stora delar ägs av Bonniers.
Föreslår viss eftertänksamhet.
Med det sagt, kan ett fokus vara att sluta bjuda in företrädare för “industrin” till politksa möten. Alternativt även bjuda in företrädare för Piratbyrån etc. Försök göra det till policy.
Jag håller absolut med om att något måste göras för att, ahem, “skynda på självdöden” på vissa aktörer, men ombuden måste vi lämna ifred. Det måste ju vara en fråga om budbärarimmunitet.
Straffskatter låter som en ganska rimlig lösning, men jag tycker inte den ska gälla retroaktivt. Glöm inte hur det rasades mot att IPRED skulle tillämpas retroaktivt; det gäller att vara konsekvent.
Så vad göra? Tjaa, antimonopollagstiftning har ju nämnts här i kommentarerna, så det kanske vore lämpligt att ge lite ökade befogenheter till konkurrensverket. Det kan vara idé att ha lite straffrättsliga konsekvenser. Rika storföretagschefer kanske inte känner av dagsböter så mycket, men ett fängelsestraff (eller bara husarrest/samhällstjänst) avskräcker nog. Lagstifta om anstiftan till monopolbildning, kanske?
– Skrota kassettavgiften.
– Skrota lagen som ger STIM, SAMI m.fl i uppgift att håva in pengar till upphovsrättsinnehavare.
En bra start där, tycker jag.
Äh, jag tyckte det var bra att Rick ville ställa saker på sin spets. Vi kanske måste bli än mer impopulära hos våra motståndare för att få upp problemet på banan och locka fler väljare.
[…] Min förra postning verkar ha tagits emot på ett för mig lite oväntat sätt. Det var menat att ställa saker på sin spets — som ett helt anspråkslöst förslag — och avsett att locka fram en konstruktiv debatt om hur vi ska vända striden. […]
@ Jerker Montelius:
Det låter som ett utmärkt förslag . Kan det värdesättas kan det beskattas. Man skulle kunna utveckla en licens som appliceras när skaparen överlåter rättigheterna på kommersiell basis, då ju den som förvärvar dem i princip har köpt skaparens idé (i en vid bemärkelse). Sålunda har ett reellt värde skapats, skaparen ersätts, kultur blir ett produktionsmedel och staten får in skattepengar. Win all the way.
Frisläppning av rättigheter ger också att verket per definition förlorar sitt ekonomiska värde vilket ännu tydligare pekar på det faktum att fri kultur ÄR fri, gratis och allmängods tillgängligt för alla och envar. Den ideella upphovsrätten borde stärkas utav detta eftersom remixverk troligen på nåt sätt måste visa att de tillför något för att inte inkräkta på skaparens ursprungliga idé, samtidigt som remixverket på nåt sätt borde ha ett krav på sig att hänvisa till originalet. Hmm, det sista blev kanske lite flummigt.
Skaparen har allstå valet att släppa verket helt fritt från början, alternativt sälja rättigheterna. Innan detta har skett har skaparen full kontroll, och avyttringen är den yttersta makt som skaparen kan utöva.
Som påtryckningsmedel för att påvisa det absurda i att stora bolag kan sitta på enorma kataloger skulle det kanske funka, men som affärsmodell känns det tveksamt. Skatteplanering skulle nog se till att det inte behövde skattas nämnvärt för dessa enorma kulturinnehav, och problemet är ju fortfarande att man är låst till en ensam rättighetsinnehavares goda vilja. Och i slutändan skulle det bli son Mona Lisa eller Kalle Anka & Co No1, som byter ägare för stigande summor utan att något egentligen hänt med verket som sådant. Såna köp kan troligen bara finansieras med en idé om att kunna tjäna pengar, typ via exemplarframställning. Det är en risk man får beakta.
Men en väldigt intressant idé! Jag gillar grundtanken som fan!
Och om mina tankebanor går i kors får jag försvara mig med att det är måndag (och därför är det bäst att alltid diskutera på måndagar, hehe).
Bra skrivet, Rick!
Ricks förslag tror jag faller på att – oavsett om man formulerar det mer generellt och mindre utpekande – skulle få en retroaktiv verkan, och det är förbjudet i grundlagen.
Två alternativa juridiska förslag:
1) Att helt enkelt i allmänhet belasta musikindustrin med extra skatt. Och i debatten kring det säger man bara “Det här gör vi för att ni beter er som svin i fildelningsärenden”. Det kan få dem att tänka efter.
2) Att i regler för domstolsförfarande införa att man endast får kräva ersättning för de faktiska verk man bevisat förekommit, och då endast för tappet i försäljning av den specifika nedladdningen. Har man bara bevisat att 30 verk nedladdats och de är värda 10 kr st, begränsas möjligt skadestånd till 300 kr. Det kan inte bli 30 miljoner.
I övrigt tror jag mest på teknisk obstruktion. Hackare kan knåpa ihop nya tekniska lösningar som gör övervakning, spårande, kopieringsskydd m m svårare. Sådant sker ju redan. Lagstiftningen kommer aldrig att kunna hänga med, för att lagstiftarna inte begriper tekniken.
–Ahrvid
jag tycker att vi istallet ska lova att alla de manniskor i sverige som har domts for upphovsrattsintrang ska fa ersattning av staten pa det exakta belopp som de blev domda for. Pa detta vis kan vi kanske motverka att folk ska sluta fildela pga radsla. “skitsamma ifall jag blir domd, jag far anda ersattning av staten nar pp kommer in i riksdagen”.
Att specifikt beskatta bolag på det viset är svårt; möjligtvis att man kunde beskatta lobbying i sig som samhällsfarlig verksamhet.
Att däremot lägga en skatt direkt på end-sales av verken i sig är en av de bättre metoderna att lösa ersättningsproblematiken; släpp kopiering fri, men en rimlig procentsats, säg, 50-75% av försäljningsintäkterna går direkt till artist och skapare.
Med en sådan konstruktion skulle skapare få ett långt starkare skydd för sin möjlighet att ta del av eventuella intäkter samtidigt som fri konkurrens skulle återställas inom produktion och distribution.
Förslag till ny lagstiftning som verktyg i arbetet med att oskadliggöra samhällsfarliga företag lär i praktiken inte bli annat än retoriska sådana, avsedda att belysa hur ensidig nu gällande lagstiftning är. Chansen att få politisk majoritet för dessa förslag torde vara lika med noll så länge de gamla politikerna lever i tron att de försvarar viktiga kulturella och samhällsekonomiska intressen (snarare än ett fåtal företags aktiekapital). Det finns inga retoriska poänger att vinna på ändlöst motionsskrivande och debatterande i utskott. Se mjukvarupatent, telekompaketet. Vi bankar bara våra huvuden blodiga mot psykologiska väggar.
Lagstiftning fungerar först när vi har majoriteten på vår sida. Till dess fungerar enskild aktivism bättre, exempelvis konsumentbojkotter. Då menar jag inte att under enstaka kampanjveckor avstå från att handla hos ett visst namngivet skivbolag, utan att systematiskt välja produkter som uppfyller givna etiska kriterier, ungefär som “Bra miljöval” eller “rättvisemärkt”. Det finns idag ett brett urval av produkter med dessa märkningar, och det utan att riksdagen behövt stifta en enda lag för att missgynna producenter av miljöfarliga eller inhumant framställda produkter. En lätt igenkänd logotyp och frasen “Does not induce IPRED-enabled provisions” eller liknande skulle kunna vara en variant på certifiering.
Sedan är jag nyfiken på var i lagen Rick menar att det står att man lagstiftningsvägen får särbehandla utpekade grupper av företag, men inte “personer” (osagt om de är juridiska eller fysiska). Handlar det om en grundlagsbestämmelse eller något annat? Det är dock en smula off topic, eftersom det rör teknikaliteter i det retoriska förslaget…
“De företag som var målsägande vid Pirate-Bay-rättegången i tingsrätten 2009, deras juridiska ombud, de juridiska ombudens företag, och alla uppräknade företags registrerade VD och styrelseledamöter efter den 31 mars 2010, får en extra årlig punktskatt på 30 miljoner. Vi kan kalla lagen Lex Brontosaurus.”
Nej. Absolut inte. I en demokrati skall ingen någonsin behöva vara rädd för bestraffning för att ha väckt åtal (eller vad den juridiska termen är) mot någon.
Jag har tidigare föreslagit att donationer ska räknas som gåvor (om en domstol skulle döma annorlunda). Det skulle gynna artister och gissningsvis missgynna skivbolagen.
‘Det räcker inte med att de självdör med tiden: som ansvarstagande politiker behöver vi se till att de inte kan orsaka samhället mer skada.’
Precis.
[…] Falkvinge åker på lite däng för att han med flit slängde upp några provokationer i syfte att inspirera till lite “tänk utanför lådan”. Intressant nog reagerar flera […]
Det är en dålig idé att gå på dom som tillämpat lagstiftningen som den ser ut idag. Se hellre till att upphovsrätten (verktyget/spelreglerna) förändras till det bättre.
Samhällsfarliga företag? På vilket sätt är företagen i fråga farliga för samhället? Det är inte piratjakten, utan Orwell-utvecklingen som är det allvarliga som Piratpartiet ska stoppa. Att man inte får spela några låtar i sin mobil är faktiskt inte att bli berövad kontroll över sitt liv, och det är inte samhällsfarligt; det är ett lyxproblem. Var det en integritetskränkning att inte kunna lyssna på musik i sin mobil på tiden innan mobiler ens fanns? Om inte, kan det inte vara det nu heller, bara för att mobiler finns. Vad som däremot är allvarliga integritetskränkningar är hur makthavarna håller på att skapa ett samhällsklimat där medborgaren alltmer tvingas visa upp sin mjölpåse för inspektion, snart mikrochippas, följas med GPS, snart kanske spioneras på med fjärrstyrda insekter med videokamera, kontrolleras med tankeläsningsprogramvara som analyserar folks röster och på så sätt kartlägger folks hjärninnehåll, och så vidare.
Att inte få tag på viss information, vissa låtar, filmer, etc, är inte så allvarligt, så länge informationen som stoppas bara har underhållningsvärde och/eller konstnärligt värde. Fram till för något årtionde sedan var vi totalt hindrade att komma åt all den information och all den kultur som producerats under de senaste åren, eftersom den ännu inte fanns. Att den idag finns gör inte automatiskt att det är jätteviktigt ur demokratisk synvinkel att vi får tillgång till den – så länge det handlar om information vi kan undvara alltså – inte när det handlar om information om vad makthavarna håller på att hitta på som kan få verkligt allvarliga följder för oss, som t.ex. att förslava oss.
Integritetsintrång är mycket viktigare att förhindra än piratjakten. Att staten tvingar sig på sina medborgare på ett sätt som är omöjligt att skydda sig mot. Polisens buggning av datorer, IPRED och FRA-lagen, sådant kan man skydda sig mot genom att inte göra något olagligt på internet. Men mikrochips som enda betalsätt och som håller reda på var man är kan så småningom bli obligatoriskt. Av myndigheterna fjärrstyrda spioninsekter kan bli vardag. Sådant vore mycket, mycket värre, då medborgarna inte kan skydda sig mot det. Det är sådant som är det i särklass viktigaste för Piratpartiet att förhindra.
Jonas – instämmer till 100 %!
Jag brukar säga att jag faktiskt skiter fullkomligt i Pirate Bay. Det rör mig inte i ryggen hur det går för TPB.
MEN – det engagerar mig djupt hur rättssäkerheten i Sverige uppenbarligen är till salu till högstbjudande.
Det engagerar mig djupt att se hur samhället mer och mer utvecklas till ett kontrollsamhälle, en polisstat där vem som helst kan taggas och avlyssnas, och där dystopiska framtidsvisioner om mikrochips under huden snart inte är fantasier längre, utan en allmänt accepterad vardag.
Det kommer naturligtvis att börja med att USA och Storbritannien kräver mikrochips under huden för att du över huvud taget ska få inresetillstånd. Man börjar alltså med de rika länderna, och stänger därmed ute de fattigare länderna. Protektionism parat med fascism.
Spännande.
Den som vill beskylla mig för att vara foliehatt och konspirationsteoretiker behöver bara läsa nyheterna om nya kontrollagar och förbud i just USA och Storbritannien, och hänga med lite i den tekniska utvecklingen, så kommer ni att se att denna skrämmande möjlighet till utveckling (inveckling?) av samhället är närmare än vi tror.
[…] snubblade jag över en kommentar om Falkvinge och flöljde länken till hans blogg och hittade detta.(Verkar vara strul med Falkvingesblogg just nu). Stora företag fattar i Falkvinges tycke dåliga […]
Det är inget konstigt eller fel med att företag använder dem verktyg staten ger dem eller lobbyerar staten för alla möjliga regleringar och hinder som gynnar dem(t.e.x. vill stora företag gärna ha några advokat-år med regleringar som hindrar små företag från att ens komma in i marknaden och försöka konkurera).
Upphovsrätt och patent är inte koncept som skulle uppstå spontant i en fri marknad. Det krävs en stat eller någon slags quasi-stat(t.e.x. maffia) för att införa och uppehålla sådana regler.
I en fri marknad skulle någon kombination av sekretess och vidare utveckling för att försöka behålla försprånget ersätta patent; någon kombination av extra service(konserter och live framträdanden, signerade exemplar och dylikt) och alternativa finansierings/betalningsmetoder ersätta copyright.
Med alternativa finansierings/betalningsmetoder menar jag t.e.x. följande: Antag att det skapas en betalningsservice lik paypal som kan öronmärka en summa pengar; en summa som garanteras betala när ett visst vilkor är uppfylt och som frigörs utan att betala om projektet faller igenom.
Antag att jag och 10 000 andra personer gärna skulle betala 100 kronor var för att få Douglas Adams(R.I.P) att skriva en till bok i liftarens guide till galaxen serien. Då kan ett projekt dras igång som åsidosätter 1 miljon kronor (i diverse valutor) för att skriva kontrakt med Douglas Adams och betala för att anställa något förlag för att göra lite Q&A och proof-reading. Om ett annat projekt dras igång som lyckas samla ihop 10 miljoner kronor för att försöka få Douglas Adams att skriva en helt nu bok av hans eget val; då har inget gått förlorat, den 1 miljon kronor som var åsidosatt betalas tillbaka plus ränta(som en vanlig bank), minus transaktionskostnader. Jag tror att något liknande kommer att även om copyright fortsätter existera, så fort det finns en lämplig betalningsservice och problemen med organisering och kollektivt beslutstagande kan lösas någorlunda så lämpligt och standardiseras(någon eller några siter som förmedlar projekt, software som kodifierar en lösning, t.e.x. kanske det är lämpligt att låna ifrån aktiebolagstruktur med voting shares och VD:ar? Eller låna lösningar från en republik? Eller direkt demokrati?).
@Jonas (- Sep 29, 2009 — 09:54)
Ett företag blir per automatik samhällsfarligt då det har (och agerar efter) föreställningen att det har en särställning i samhället. En särställning som (de tror ska) ger dem någon slags gräddfil i samhället och dämed en automatisk access till lagstiftarna.
Än värre blir det då lagstiftarna (makthavarna/politikerna) också anser att dessa företag har en särställning i samhället och de också börjar agera därefter. Eller som du själv beskriver det: “hur makthavarna håller på”.
Ett jordnära (strandnära?) exempel på detta är ju Marianne Samuelssons agerande på Gotland där dispens från en lag gavs just för att det handlade om en företagare som (av henne) ansågs vara mer värd än andra i vårt samhälle.
Att du sedan verkar anse att information ska klassas efter hur pass viktig den är i bedömningen om det ska anses vara ett intrång i integriteten om man inte kan tillgodose sig den obehindrat likställer jag med alla påstådda yttrandefrihetsförkämpar som lägger till ett “men” i sin proklamering om att de är för yttrandefriheten. Deras “men” har alltid att göra med det som inte ses självklart att yttra, nämligen precis det som är i behov av yttrandefrihetslagen.
Du pratar om “demokrati” och “samhälle” i samma andetag medan du skiljer begreppen åt, men har du tänkt på att “ett demokratiskt samhälle” rent sociologiskt faktiskt är ett begrepp som är en tautologi?
Ett samhälle kan helt enkelt inte existera utan att det också är demokratiskt–och det gäller ända nerifrån den minsta grupperingen (familjen) till den största (nationen)–iaf inte fullgott där grupperingens alla beståndsdelar känner sig tillfreds…
Att du sedan inte verkar se hela bilden och att “piratjakten” (eller rättare: de åtgärder som sägs tas för att jaga “pirater” och som bonus “terrorister” och “pedofiler”) bara är en liten beståndsdel i ett maskineri som om viljan finns kan kontrollera och bevaka alla medborgare är bara sorgligt.
Humans say the Road to
Hell is paved with
good intentions.
Why? Do they think there’s a
shortage of bad ones?
Karm’Luk P’an Ku,
“The Joy of Lucidity”
CY 8633
Andromeda, opening quote, S01E15
Vackert sagt nef
[…] oktober 2009 – 20:07 Hur stoppar man samhällsfarliga företag, frågade sig Rick Falkvinge (pp) för en månad sedan och syftade då på upphovsrättsindustrin […]
Well thought out post, sir! Thankyou!