Ofta får jag frågor om namnet Piratparitet, framför allt i internationella sammanhang. Är det seriöst? Är det ett hinder? Fungerar det? Och svaren är ja, nej och ja, i den ordningen.

För att förstå varför namnet Piratpartiet valdes så måste vi titta på Sveriges kontext, eftersom att rörelsen uppkom här. Sverige var tidigt med bredbandsutvecklingen: Jag hade en fiberanslutning på 10Mb åt bägge håll, i min förortslägenhet år 2008. När sådan teknik blir tillgänglig inte bara för tekniker utan för alla, så börjar det förändra människors syn på hur teknologin kan användas, och kanske till och med hur det bör användas.

I Sverige var det vanligt med fiberanslutningar på 10mb/s i lägenheterna, innan Napster lanserades år 1999. (Gissa vad som hände när Napster hade lanserats…)

I detta sociokulturella land dröjde det inte länge innan upphovsrättsindustrin kom farande för att utkämpa ett redan förlorat och avklarat krig. Men då de som vanligt helt saknade fingertoppskänsla så följde de andra länders exempel och startade år 2001 den bekämpande myndigheten Antipiratbyrån som genast gjordes till allmänt åtlöje med deras fåniga försök att “utbilda” medborgarna.

Som svar på tal så grundade några artister, musiker och kulturarbetare organisationen Piratbyrån år 2003. De ville, med det namnet, signalera att de var progressiva, och att det var motståndarna som var de regressiva. Dessa aktivister var de första som kämpade emot Antipiratbyrån, och de fick omedelbar uppmärksamhet i media. Inspirerade av Piratbyrån, valde en grupp av deras aktivister att starta en bittorrent-tracker som ett experiment, hösten 2003. De döpte den till The Pirate Bay.

De var alla hjältar, speciellt för den yngre generationen.

År 2005 blev upphovsrättslagarna i Sverige ännu hårdare. Debatten kring förslaget om legalisering var aktuell överallt: på skolorna, vid matborden, på TV, i tidningarna, på universiteten och på arbetsplatserna. Alla deltog. Alla utom politikerna.

Detta var vad som gjorde det nödvändigt att göra debatten personlig för politikerna, att sikta rakt mot deras maktbas. “Detta håller inte. Delta i diskussionerna, annars kommer vi hota med att göra er arbetslösa.”

Det är viktigt att förstå att i Sverige var policyn om piratkopiering redan etablerad vid den här tiden, av Piratbyrån. När det blev dags att föra in frågorna i den politiska debatten handlade det inte om att grunda Piratpartiet för att begrunda dess namn.

Det handlade om att grunda Piratpartiet.

namnet var en dundersuccé, det fick omedelbar uppmärksamhet. Alla visste två saker direkt efter att ha sett namnet: de visste exakt vad våra ståndpunkter var, och de visste att de skulle kunna rösta på oss när det var dags för val. Det skulle aldrig ha hänt med et annat namn. Med 99 procents säkerhet så skulle ett annat namn ha förblivit just en dunkel hemsida.

Varumärkesexperter gav också namnet högsta betyg. När man marknadsför ett företag eller en produkt så bör man välja ett namn som är så unikt som möjligt och så beskrivande som möjligt. Man måste alltid göra en avvägning mellan dessa två. Skype är unikt men inte alls beskrivande. Word är beskrivande men inte det minsta unikt. “Piratpartiet” lyckas alldeles utmärkt med bägge.

Överraskningen för mig var hur snabbt politiska aktivister i andra länder, där grundarbetet inte redan hade gjorts, också valde namnet Piratpartiet på sina egna språk. Varje land diskuterade sinsemellan innan de valde att använda samma namn som det vi hade. Det kanske mest övertygande resonemanget kom från det spanska Piratpartiet Partido Piratas diskussioner:

Vi kan antingen kalla oss Piratpartiet och själva få definiera vad namnet står för, resonerade dem, eller så kommer vi att kallas för piratpartiet i alla fall, utan någon kontroll på vad namnet står för.

Det är ungefär som när gayrörelsen återtog ordet gay på samma sätt. Genom att vara stolta över att vara pirater, och att visa det offentligt, så avväpnar man upphovsrättsindustrin. Nu för tiden klagar de till och med över det faktum att det inte längre har någon effekt att kalla människor för pirater.

Så, för att reda ut de vanligaste missförstånden:

Genererar namnet röster? Tveklöst. Vi blev det största paritet bland väljare under 30 år, i EU-valet, och fick 25% av rösterna från den väljargruppen. Vi fick 38% av de unga männens röster. Namnet är inget som hindrar röster, och vi har valresultatet som bevisar det.

Tas namnet på allvar? Att vissa människor från början inte tog Piratpartiet på allvar hade inte så mycket med namnet att göra, som det berodde på det faktum att vi var ett nystartat parti. Vi behandlades med precis samma skepsis som alla nya partiet gör.

Men den äldre generationer tar fortfarande inte namnet på allvar. Det stämmer att vissa grupper av människor som inte är en del av nätkulturen inte förstår namnet. Men om partiet hade haft ett annat namn så skulle de människorna spendera en halv minut på att skumma igenom partiprogrammet innan de viftade bort det ändå, eftersom att de som inte förstår nätkulturen ändå inte håller med om partiets åsikter. Det är mycket viktigare att ha ett starkt namn som riktar sig mot den huvudsakliga väljargruppen.

För övrigt så är det en helt hypotetisk diskussion. Vi skulle inte ha stått där vi står idag om det inte hade varit för vårt namn, och vi är inte starka nog att byta namn och lyckas hålla samman de internationella partierna, även om vi hade velat försöka.

Men vi vill inte byta namn, även om vi teoretiskt sett hade kunnat. Det skulle sända helt fel budskap till de som står bakom oss, att vi har ändrat vår politik och att vi tycker att kopiering inte var en bra idé trots allt. Det är inte ett budskap vi vill sända.

Enkelt förklarat så tror vi på kopiering och medborgarrättigheter. Vissa människor kallar oss pirater på grund av det. Och, okej, då är vi pirater, och vi är stolta över det.

Så fortsätt se till att de vackra piratfärgerna förgyller varje liten del av varje kontinent på jorden!

Denna artikel översattes till svenska av Malin Moberg.