Tintin, den välkända tecknade och äventyrliga reportern, är något som skaparen Hergé ville ta med sig i graven. I detta gästinlägg förklarar Lionel Dricot hur en brittisk man lyckades förstöra Hergés arv och göra alltihop till en vinstdrivande exploatering som är direkt fientlig till allt som är konstnärligt, och som inte tänker göra serien till allmän egendom, inte ens efter år 2053.

I Belgien är Tintin en ikon, och något som hela landet känner stolthet över. Öl, choklad och Tintin är symboler för det lilla europeiska landet.

Tintin skapades av tecknaren Hergé, som dog år 1983, när han arbetade på den 24’e upplagan av Tintin, som aldrig blev färdig och som publicerades ofullständig år 2004.

Innan Hergé dog uttryckte han tydligt att ingen skulle fortsätta arbeta med Tintin. Han ville att hans unge reporter skulle dö med honom och än så länge har hans önskan respekterats. Gamla upplagor trycks ofta om och de flesta belgare har läst alla 22 upplagor i serien minst en gång (den första, Tintin i Sovjet, är faktiskt ganska ovanlig antikommunistisk propaganda från 20-talet, och Hergé ville inte göra om den). Till skillnad från andra tecknade figurer så utvecklas inte Tintin, utöver rikedomen i de 22 upplagorna, som har en mängd olika magnifika karaktärer, och det anses av Tintins fans vara heligt.

Allt detta hindrade inte en väldigt lukrativ affär; derivat, kakor och till och med en film regisserad av själva Steven Spielberg. Varje gång en bild på Tintin används någonstans i världen så tjänar företaget Moulinsart (som tidigare hette Tintin Licensing) licenspengar. Och gissa vad? De är ganska dyra.

Företaget byggde till och med ett museum för 15.000.000 euro och döpte det till Musée Hergé, och det byggdes i staden Louvain-la-Neuve på en plats som krävde att den ungdomslokalen som låg där fick rivas. Under invigningen var ingen reporter tillåten att ta bilder, för att förhindra “upphovsrättsbrott, med tanke på verken som visas”. Mycket missnöjda valde vissa journalister att lämna museet, vilket är ganska ironiskt när man tänker på att Tintin är en symbol för äventyrlig journalistik. Idag besöks museet huvudsakligen av internationella turister och det är ganska ouppskattat bland lokalbefolkningen.

Men vad är det med Moulinsart som gör att de tjänar så mycket pengar? Vem blir stenrik tack vare exploateringen av Tintin? Svaret är: en brittisk man vid namn Nick Rodwell. Vad gjorde han för att bidra till Tintin? Jo, han gifte sig med Tintins änka. Ja, det är allt. Han lyckades överföra alla rättigheter gällande Tintin till företaget som han grundade tillsammans med sin fru, och som nu försöker krossa varje användande av Tintin där han inte får tillräckligt mycket pengar. Om en vanlig belgare sätter en dekal på sin vindruta som föreställer Tintin (som trots allt är en nationell ikon) så riskerar de stämning. Jag behöver nog egentligen inte ens påpeka att Nick Rodwell är ganska illa omtyckt bland Tintins fans.

De riktiga fansen väntar på år 2053, då det har gått 70 år sedan Hergés död, och Tintin blir allmän egendom. Symbolen kommer då att bli tillgänglig för alla.

Om inte…

I en intervju som nyligen hölls med Nick Rodwell meddelade han att Moulinsart kommer göra allt vad som står i deras makt för att förhindra att Tintin blir allmän egendom efter år 2053. För att “skydda” verket. Och de har en idé: en annan, nyare belgisk tecknad ikon, Spirou, har alltid ägts av företaget Dupuis och kan därför inte bli allmän egendom så länge företaget skapar nya relaterade verk. Nick Rodwell planerar att göra exakt samma sak, genom att publicera en ny utgåva av Tintin, år 2051. De kommer gå rakt emot Hergés önskan för att “skydda verket”. De vet fortfarande inte vad den kommer att handla om.

Vi kanske kunde hjälpa dem. “Tintin och upphovsrättshajarna” låter som en spännande historia. En historia som beskriver hur upphovsrätten “skyddar artisterna”, de som har kämpat så hårt för att underhålla oss.

PS: Ironiskt nog meddelade belgiska nyheter idag (den 24 oktober 2013) att på grund av dess låga popularitet så har Museum Hergé ekonomiska svårigheter. Även om museet är helt privatägt (och all vinst går direkt till företaget Moulinsart), så bad Nick Rodwell om bidrag från staten.

Denna artikel översattes till svenska av Malin Moberg.