Ett rätt och två fel

Liksom folk omkring mig är jag allmänt bedrövligt förkyld och matt just nu, och har egentligen först nu kommit på fötter. Jag ska börja med att göra en viktig rättelse om mitt förra nyhetsbrev Om en pizzeria — det var inte Stim som använde maffiametoder, utan Stims systerorganisation Sami (som tar betalt på samma sätt för samma saker). Jag publicerade en rättelse på min blogg, och Skånskan tog också upp storyn.

Det var en lyckad demonstration i Göteborg i lördags mot alla repressiva lagförslag som kommer nu. Piratpartiet och Ung Pirat var bland huvudarrangörerna, och Kalle Vedin (pp) var en av huvudtalarna. Sandrability och Axel Kronholm har foton. (Axel tillägger att alla hans foton är fria att kopiera till bloggar, etc.) Vinterdemonstrationer brukar annars vara glest besökta, så det kan inte vara annat än en framgång.

Annars tänkte jag mest berätta om två nyheter i veckan. Den första är att Storbritannien i smyg har infört rättigheter för polisen att hacka deras medborgares datorer, om de “tycker att det behövs”. Det är bara ytterligare ett bevis på att gammelpolitikerna inte förstår att datorer är det mest personliga vi har — det är inte som att avlyssna telefoner, det är som att bryta sig in hos någon och läsa dagböcker, titta på nakenfoton och -video, bläddra igenom surfhistorik, …you name it. Och detta, som vanligt, “för att det blir effektivare att jaga brottslingar”.

Många samhällen genom historien har prioriterat effektiv brottsbekämpning framför medborgarrätt. Gamla Östtyskland, Nordkorea, Pinochets Chile, Kuba, Kina… listan kan göras ganska lång. Frågan är, om man försvarar samhället med sådana medel, har man verkligen kvar det samhälle man ville försvara?

Den andra nyheten är att Nya Zeeland planerar att införa lagar som gör att medborgare stängs av från Internet vid anklagelse om fildelning. Just det, vid anklagelse. Drakoniciteten vet inga gränser. Någon pekar finger, och vips får du inte prata med dina vänner längre. Vad håller stofilpolitikerna på med? (Den här nyheten är visserligen en vecka gammal, den kom samma dag som mitt förra nyhetsbrev, men jag tycker ändå den är viktig.)

Det positiva jag vill ta upp, men som ändå får mig att tänka, är nyheten om att Vägverket drar tillbaka sitt förslag om att sätta upp radikalt många fler fartkameror och börja registrera alla som kör förbi, vare sig de kör för fort eller inte. På så vis skulle man kunna se om någon hållt mer än tillåten snitthastighet mellan t.ex. Göteborg och Malmö och bötfälla ändå, även fast bilen inte körde för fort förbi någon kamera. Men det kräver som sagt också att allas färder registreras, att du inte ska kunna åka någonstans över huvud taget utan att Staten Vet. “Vi tror att det finns en risk för att trafikanterna upplever det som om man gör ett intrång i deras integritet”, säger en representant från Vägverket. Det var ju… finkänsligt noterat.

Det som får mig att fundera är att de drar tillbaka förslaget för stunden. Jag minns första gången automatiska fartkameror kom. Det var på 80-talet. Då blev folk så genomförbannade på den kränkning som det innebar att bli bötfälld av en maskin, att alla gick man ur huse och helt enkelt slog sönder dem så fort de fick syn på dem. Vissa sköts sönder med hagelgevär. Andra kördes ner med lastbilar. Genomsnittslivslängden på “plåtpoliserna”, som de kallades då, var 14 dagar. Vägverket fick väldigt snabbt ge upp hela försöket med automatiserad bötfällning. Nu är det tillbaka, till synes permanent.

Nu förespråkar jag inte sabotage av statlig egendom på något sätt. Det som får mig att fundera är hur värderingarna har ändrats. För bara tjugo år sedan, så var folk beredda att riskera fyra år i fängelse (grovt vapenbrott) för att markera mot staten att de inte accepterade en kränkning av sitt privatliv på det här sättet, utan utförde ganska grova sabotage för att förhindra statens kränkningar, och det under ganska stora personliga risker. Det var inte en brottsling som gjorde det, det var alla, som medborgare. Nu rycker man mest på axlarna och tänker “ja, ja”. Vart tog ilskan i folkhemmen vägen? Vart tog kraven på privatliv vägen? Vart tog… integriteten vägen?

Hur blev det så här? Hur kan svenskar inte bara sätta sig ner och säga “ja ja”, utan till och med rösta fram politiker som inför mera övervakning?

Som avslutning apropå det vill jag notera Jonas Nordgren som sitter i flera veckor utanför riksdagshuset, varje vardag mellan 8 och 17, för att protestera mot den nu införda FRA-lagen om allmän avlyssning.

[purpleline]

Veckans argumentationsövning

Idag tänkte jag ta upp den allra vanligaste och mest irrelevanta frågan man får som piratrepresentant. “Hur ska artisterna få betalt?”.

Försök aldrig att ge ett svar på den frågan. Den frågan säger nämligen “Det är ditt ansvar att se till att de här personerna kan leva på det de gör”. Det är inte ditt ansvar. Det är bara deras eget ansvar.

Att ställa den frågan är att försöka förskjuta debatten till en position att den som en gång tjänat pengar på något, ska ha en samhällsgaranti att alltid fortsätta kunna tjäna pengar på samma sak, även när det går emot utvecklingen och samhällsintresset. Så är det naturligtvis inte.

Här är några saker du kan svara, som jag har använt med framgång:

“I samma sekund som någon vill ha betalt, så är de inte längre artister, utan småföretagare. Då gäller samma sak för den personen som för alla andra småföretagare på hela planeten: man måste erbjuda något som någon annan är beredd att betala för. Kan man inte det, så kan inga lagar i världen rädda småföretaget.”

“Vi dikterar inte hur någon ska tjäna sitt levebröd. Vi förespråkar inte planekonomi.”

“Artisterna har inga problem. Det är skivbolagen som inte behövs längre. Hade de fått diktera villkoren för teknikutveckling skulle vi fortfarande ha isutkörare och gatlyktetändare.”

“Det finns ett kinesiskt ordspråk: när förändringens vindar blåser, så bygger vissa vindskydd, och andra väderkvarnar.”

“Artisterna har större möjligheter än någonsin nu när de kan marknadsföra sig själva direkt mot publiken, utan att vara slavar under någon skivbolagsdirektörs marknadsplan.”

Rick Falkvinge

Rick is the founder of the first Pirate Party and a low-altitude motorcycle pilot. He works as Head of Privacy at the no-log VPN provider Private Internet Access; with his other 40 hours, he's developing an enterprise grade bitcoin wallet and HR system for activism.

Discussion

  1. Piratpartiet verkar behövas

    […] Rick Falkvinge kommer med ständigt nya exempel på hur vår frihet kan komma att inskränkas. Nu senast är det Nya Zeeland som böjer […]

  2. […] att påverka opinionen, starta ett eget parti och få folkligt stöd för vår sak, och därmed ta oss in i riksdagen och ändra politiken på så sätt. Förespråkarna för de etablerade partierna brukar snabbt […]

Comments are closed.

arrow