I kölvattnet till de senaste skandalerna dök det upp en väldigt pikant detalj i brevet från kammaråklagare Håkan Roswall. Det verkar som om amerikansk film och musik faktiskt inte åtnjuter upphovsrättsskydd i Sverige. Samma gäller, för ordningens skull, japansk anime, och allt annat som är producerat utanför EES.
Det skulle i så fall förklara varför Antipiratbyrån alltid väljer att polisanmäla för svenska filmer.
Ur Håkan Roswalls memo – highlights är mina;
Det svenska skyddet för filmproducenter är begränsat till rättighetsinnehavare som hör hemma inom EES. Amerikanska producenter omfattas inte av 46 § upphovsrättslagen, se 61 § upphovsrättslagen samt 1 § Internationella upphovsrättsförordningen. Ombuden för de amerikanska företagen hävdade att bolagen hade upphovsrättsligt skydd som innehavare av den egentliga upphovsrätten. Enligt amerikansk upphovsrättslagstiftning finns det något som heter work for hire. Vad jag förstår innebär det att upphovsrätten till verk som framställs av anställda eller inhyrd arbetskraft tillkommer beställaren, d.v.s. normalt produktionsbolaget. I svensk lagstiftning gäller detsamma enbart för datorprogram.
Enligt min uppfattning skall vi i Sverige tillämpa den svenska lagstiftningen. Upphovsrätten till filmverk tillkommer de personer som utför arbetet med att skapa filmen, som ex.vis regissören, manusförfattaren, kameramannen, den som tar upp ljudet och den som svarar för dekoren eller såvitt avser animerad film, tecknare och dataanimatörer. För att producenten skall kunna inneha den egentliga upphovsrätten måste det ske en överlåtelse från den ovan angivna personkretsen. Någon sådan överlåtelse har inte skett till de amerikanska producenterna. De kan alltså inte i Sverige göra anspråk på att inneha den egentliga upphovsrätten.
Piratpartiets Tor Skude grävde vidare, och fann följande i upphovsrättslagen (hans highlights):
“Upphovsrättslagen” (heter egentligen Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk)
46 § En framställare av upptagningar av ljud eller rörliga bilder har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att förfoga över sin upptagning genom att
1. framställa exemplar av upptagningen, och
2. göra upptagningen tillgänglig för allmänheten.
[…lång passage om skyddstider och doctrine of first sale, att om du en gång överlämnat ett exemplar har du inte längre rätt att kontrollera hur det lämnas vidare…]
Lag (2005:359).61 § […specialbestämmelser för §§ 45, 47, 48…]
Bestämmelserna i 46 § tillämpas på ljudupptagningar och upptagningar av rörliga bilder vars framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige liksom på sådana upptagningar av rörliga bilder som äger rum i Sverige. Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar.
[…specialbestämmelser för § 49…]
[…mer specialbestämmelser för § 45…]
Av bestämmelserna i 46 § tillämpas hänvisningen till 26 k § endast på upptagningar vars framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.
[…mer specialbestämmelser för § 49…]
Lag (1998:1552).Internationella upphovsrättsförordningen
1 § I denna förordning finns föreskrifter om tillämpningen av lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) med avseende på andra länder och mellanstatliga organisationer.
Vid tillämpningen av upphovsrättslagen skall den som är medborgare i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (ett EES-land) alltid behandlas som om han vore svensk medborgare. Vid tillämpningen av lagen skall en juridisk person från ett EES-land alltid behandlas som en svensk juridisk person och en juridisk person med säte i ett EES-land alltid behandlas som en juridisk person med säte i Sverige. Förordning (1995:1275).
Det verkar alltså som om amerikansk film faktiskt inte har upphovsrättsskydd i Sverige. Det var en väldigt intressant och oväntad utveckling.
EDIT 1: Meningen “Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar” i § 61 gör att jag vacklar lite i min säkerhet på vad som menas med eftergörande och om den här observationen alltså gäller även musik, men det verkar definitivt gälla film. Så jag tog bort referenserna till musik.
EDIT 2: Kortat ner utdraget ur upphovsrättslagen till relevanta delar. Det blev en väldigt lång postning annars.
Nu förstår jag varför fildelningmålen hittills bara gällt svensk film. 🙂
Glömmer du inte 60 §?
60 § Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på
1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige,
2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och utom riket,
3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i Sverige,
4. här uppfört byggnadsverk,
5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på annat sätt är fast förenat med marken.
Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig utgivning ha ägt rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter utgivning utomlands.
Eller tolkar jag lagen fel?
Det verkar alltså som om amerikansk film faktiskt inte har upphovsrättsskydd i Sverige.
Nja, kanske lite att ta i. Den innehas bara inte av de som anser sig ha den. Se Roswalls PM:
Ombuden för de amerikanska företagen hävdade att bolagen hade upphovsrättsligt skydd som innehavare av den egentliga upphovsrätten /…/ Upphovsrätten till filmverk tillkommer de personer som utför arbetet med att skapa filmen, som ex.vis regissören…
Så visst är de skyddade, men av “fel personer” enligt svensk lagstiftning.
Inom 30 dagar, brukar det inte dröja längre innan vi får hit filmerna? Det var ju därför idioterna (i det här fallet menar jag MPA och MPAA) införde CSS på DVD-skivorna, för att kunna dröja med biografreleaserna och slippa kopiera upp fler dyra rullar.
Vänta nu här, vi skiljer ju faktiskt på konstnärlig och ekonomisk upphovsrätt, eller vad det nu heter med de rätta termerna. Det är väl bara den ena som saknar skydd i Sverige? Du saxar och klipper lite oärligt. Jag kan inte tänka mig att det är fritt fram att snatta klipp från andra filmer hur som helst, det är rätt basic och med i Bernkonventionen.
@peter;
Ang 60 § så läser jag lagen som att det är AND på den och §§ 46, 61, inte OR? Alltså att båda villkoren måste vara uppfyllda?
@floodis;
Det är inte bara så att fel personer har upphovsrätten, det är dessutom så att svensk lag inte respekterar upphovsrätt på film om rättighetsinnehavarna är bosatta/bokförda utanför EES. Vilket torde vara fallet med de flesta filmer från Hollywood?
Internationell upphovsrättsförordning (1994:193)
2 § Bestämmelserna om upphovsrätt i upphovsrättslagen skall tillämpas på
…
4. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i ett annat unionsland än Sverige,
Fast intressant är ju att USA inte gick med i Bernkonventionen förrän 1989…
Var det inte nån asiatisk site för ett par år sedan (movie88.com ???) som la ut ruggigt många tusen filmer. Tydligen var det helt lagligt eftersom man var tvungen att ansöka om upphovrätt i landet inom 30 dagar för att få det…
vad jag kommer ihåg så lyckades hollywood få den stängd efter påtryckningar på detta lands regering, trots att det var lagligt i det landet.
Japp, movie88 hette den, jag hittade lite gamla nyheter:
http://www.idg.se/ArticlePages/200201/31/20020131073000560_PFA1/20020131073000560_PFA1.dbp.asp
http://www.time.com/time/business/article/0,8599,203476,00.html
Sorry om jag spammar, men den här artikeln om movie88 som “nytt feomen som skrämmer den amerikansa filmindustrin” känns ändå ganska aktuell på något sätt… även om det var 4 år sedan som denna skrevs, så skulle det lika gärna kunna ha varit igår…
http://www.mp3newswire.net/stories/2002/taiwan.html
Internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) relaterar den svenska upphovsrättslagen till ett flertal internationella konventioner. När det gäller egentlig upphovsrätt (alltså till verk med en eller flera fysiska personer som upphovsmän) så är det i första hand Bernkonventionen (2-6 §§) och Världskonventionen (7-11 §§) som är intressanta. USA är numera ansluten till båda dessa konventioner, och därför har amerikanska filmskapare upphovsrätt i Sverige, även om de personligen inte har det i USA. På motsvarande sätt gäller att när svenska filmskapare vill hävda sina rättigheter i amerikansk domstol, så måste de visa att de faktiskt också är innehavare av rättigheterna enligt amerikansk lag, inte bara enligt svensk.
Det stycke om EES i 1 § som Rickard citerar är irrelevant i sammanhanget, och begränsar inte på något sätt tillämpningen av de övriga konventionerna i förordningen. Att detta står i 1 § beror på att det är en sent tillkommen generalklausul, föranledd av att EES-medborgare skall tillerkännas samma ekonomiska rättigheter (och inte enbart immaterialrättsliga sådana) i samtliga EES-länder. Stycket tillkom sedan den brittiske artisten Phil Collins stämt en tysk radiostation som utan hans medgivande sänt en inspelning av en konsert han givit i USA. Collins förlorade i tysk domstol eftersom enligt då gällande tysk lag endast tyska medborgare (och inte exempelvis brittiska) kunde tillgodoräkna sig rättigheter till inspelningar gjorda utanför till Romkonventionen anslutna stater (15 §). Collins förde ärendet vidare till EG-domstolen som röt “handelshinder” och uppmanade EES-länderna att harmonisera sig på den här punkten, vilket alltså skedde även i Sverige.