Det har ofta hävdats från upphovsrättsindustrins håll att Sverige är bundet av internationella avtal, så att vi är maktlösa att kunna ändra lagarna för att tillåta fildelning, även om vi ville.
Jag har gjort en djupare svepning av lagar och avtal och faktiskt läst vad som står. De ljuger. Monique Wadsted med flera ljuger. Rakt av.
Det är inte bara så att vi inte är förbjudna att tillåta fildelning. Det finns till och med en klausul som uttryckligen tillåter fildelning att tillåtas i nationella lagar. Både upp- och nedladdning.
I diskussionen har det ofta pekats på de här avtalen i något slags namedropping för att den diskuterande ska peka på ett visst mått av research, vilket är välment. Men sedan har man tyvärr utgått från att upphovsrättsindustrins väldigt snäva tolkning av avtalstexterna är något slags facit.
Sverige kan legalisera fildelning fullt ut redan imorgon. Det enda som saknas är politisk vilja inom Sverige.
(Alla länkar till överenskommelserna går till WIPOs eller EUs arkiv av fulltexten.)
Jag har tittat på Bernkonventionen i 1971 års text (den nu gällande), WIPO Copyright Treaty (förkortas WCT), Upphovsrättsdirektivet 2001/29/EC (även kallat InfoSoc eller EUCD), Datorprogramdirektivet 91/250/EEG, WIPO Performances and Phonograms Treaty (förkortas WPPT), och Sanktionsdirektivet 2004/48/EC (även kallat IPRED eller IPRED1).
Vi tar det från början. Allting har sin upprinnelse i Bernkonventionen, ursprungligen från 1898, i artikel 9. Den börjar i sitt första stycke:
Berne, Article 9, paragraph 1: Authors of literary and artistic works protected by this Convention shall have the exclusive right of authorizing the reproduction of these works, in any manner or form.
Rakt på sak. Monopol på exemplarsframställning, punkt slut. Ingenting om åtskillnad mellan upp- och nedladdning över huvud taget, det är en sentida konstruktion och tolkning som inte har något stöd i lagtexten. Tänk “skohorn och vaselin”.
Sedan följer en paragraf (9-2) med när de enskilda signaturländerna till Bernkonventionen får göra undantag från huvudregeln:
Berne, Article 9, paragraph 2: It shall be a matter for legislation in the countries of the Union to permit the reproduction of such works in certain special cases, provided that such reproduction does not conflict with a normal exploitation of the work and does not unreasonably prejudice the legitimate interests of the author.
Det följer en lång lista till med uttryckliga undantag från monopolet i 9-1, ända ner till artikel 10bis. Men det räcker att ta den här.
Det är alltså tillåtet, enligt Bernkonventionen, för signerande länder att uttryckligen undanta verkreproduktion från exemplarframställningsmonopolet om två villkor samtidigt är uppfyllda. Dessa villkor är att en sådan verkreproduktion inte strider mot normal verkexploatering och att det inte oskäligen hindrar upphovsmannens legitima intressen.
Nu ser vi hur mycket av det här som bara är tolkningsfrågor. Frågan man ska ställa sig är inte “hur är det här implementerat idag?”, utan “finns det någon annan implementation som fortfarande uppfyller lagen till fullo?”.
Vi börjar med den första. Normal verkexploatering, när Bernkonventionen kom till 1898, handlade om att trycka böcker och distribuera dem till butiker med häst och vagn. I den senaste revideringen, 1971, så handlade det fortfarande om att distribuera fysiska produkter. Det är lätt att hävda att en elektronisk faksimil av ett verk aldrig kan konfliktera med distribution av den fysiska produkten, eftersom de är väsenskilda till form och manifestation. Därmed skulle ingen konflikt föreligga.
Den andra är ännu lättare. “Oskäligen” kan ha två tolkningar; “utan goda skäl” eller “i orimlig omfattning”. I det här fallet blir de två tolkningarna synonyma, eftersom “orimlig” i den andra tolkningen beror exakt på hur goda skälen i den första tolkingen är. Om man kan peka på ett gott skäl för att undantaget ska göras, så räcker alltså det för att villkoret ska vara uppfyllt.
Det finns ett väldigt gott sådant skäl: om man ska beivra förbudet i privat kommunikation, så måste samhället införa en total polisstat där all privat kommunikation övervakas. Andra och starkare samhällsintressen är skäl nog, helt enkelt.
Det låter ganska dramatiskt att smälla till med så starka ord, va? Så nu gör vi ett snabbt uthopp till WCT och dagens svenska upphovsrätt, för att se vilka tidigare implementationer som gjorts av just det undantaget i Bern. WIPO Copyright Treaty säger så här om datorprogram:
WCT, Article 4: Computer programs are protected as literary works within the meaning of Article 2 of the Berne Convention. Such protection applies to computer programs, whatever may be the mode or form of their expression.
(Datorprogramdirektivet 91/250/EEG, som är det som formellt binder Sverige, säger samma sak, men i mycket mer text, och pratar också lite om dekompilering och rätten till backup och annat.)
Så WIPO Copyright Treaty säger uttryckligen att datorprorgam har samma skydd som böcker enligt Bernkonventionen (och enligt andra delar av de här dokumenten har i stort sett alla verkstyper samma skydd). Ändå har vi ett riktigt saftigt undantag för just datorprogram i den svenska upphovsrättslagen:
Svenska upphovsrättslagen, § 53, andra stycket: Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han eller hon inte utnyttjar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk.
Här noterar vi alltså att privat ickekommersiell kopiering uttryckligen tillåts, idag, i svensk lagstiftning, av en verkstyp som enligt konventionerna åtnjuter lika starkt skydd som alla andra. Och vad var då skälet till att göra detta, det skäl som var tillräckligt starkt för att åberopa enligt Bernkonventionens andra villkor?
Staffan Malmgren citerar Henry Olsson ur boken Copyright (2006), sidan 310:
Den speciella regeln om datorprogram och om digitala sammanställningar föranleddes av de kriminalpolitiska problemen med att straffbelägga kopiering för enskilt bruk i allmänhet. Det är praktiskt taget omöjligt eller i varje fall mycket svårt att övervaka efterlevnaden av en straffbestämmelse på detta område. Om efterlevnaden av en regel inte kan övervakas är den i praktiken verkningslös och dessutom finns det en risk för att respekten i allmänhet för lagstiftningen minskar.
Så det är alltså precis det skäl, som jag nämnde tidigare, som ligger till grund för ett sådant undantag som redan finns i svensk lagstiftning. Därmed ligger det utom allt tvivel att Sverige har möjlighet att åberopa skälet.
Notera dessutom att denna regel tillkom då det enda som utbyttes elektroniskt var just datorprogram.
Di
gitalisering av andra verk var ett fenomen som fick spridning långt senare – 1995 och framåt, efter Fraunhofers publicering av L3ENC, och Nullsofts publicering av WinAmp som var den första tillräckligt bra avkodaren/uppspelaren i realtid. Så det finns tidslinjemässiga skäl att extrapolera resonemanget även till sådana verk.
Vi har med detta konstaterat att a) det finns två villkor som samtidigt måste vara uppfyllda för att skriva in ett undantag från Bernkonventionen i nationell lag; b) det första villkoret är uppfyllt; c) det andra villkoret är uppfyllt; d) undantaget har dessutom redan helt implementerats i svensk lag för en verkstyp som uttryckligen i konventionerna har samma skyddsnivå som musik, film, spel och andra sorters verk. Därmed är det enkelt att argumentera att det skulle gå att skriva in samma undantag för de andra verkstyperna med samma motivering.
Det är alltså fullt möjligt enligt Bernkonventionen att tillåta fildelning i Sverige från imorgon dag. Hur är det med övriga konventioner?
Den enda andra direktivet som reglerar skyddsomfång och möjliga undantag är EUCD, European Union Copyright Directive. Här står följande att läsa:
EUCD, article 5, paragraph 2: Member States may provide for exceptions or limitations to the reproduction right provided for in Article 2 in the following cases: … (b) in respect of reproductions on any medium made by a natural person for private use and for ends that are neither directly nor indirectly commercial, on condition that the rightholders receive fair compensation which takes account of the application or non-application of technological measures referred to in Article 6 to the work or subject-matter concerned.
Här noterar vi alltså något enastående: det är inte bara så att det går att hitta en möjlighet att legalisera fildelning, det är uttryckligen inskrivet i direktivet att medlemsländer får undanta privat ickekommersiell exemplarsframställning, som fildelning ju utgör, från hela upphovsrättsmonopolet.
Enda villkoret är att rättighetsinnehavarna erhåller “fair compensation”. Märk väl att det bara pratas om kompensation. Det står inget om att den måste vara ekonomisk. Och vad som är “fair” är helt upp till varje medlemsland att bedöma.
Så jag har två svar på det villkoret:
1) Det första är att vi redan har kompensation till rättighetsinnehavare för privat kopiering. Den kallas privatkopieringsersättning, och villkoret är därmed uppfyllt redan från början. Det finns ingen anledning att öka storleken på en ersättning om den redan kan anses skälig eller överskälig.
2) Ett roligare förslag är att ersätta de direkta förluster som upphovsrättsindustrin lyckas bevisa i domstol, med kompetent opposition. Det skulle uppfylla alla krav på opartisk rättvisa. Och eftersom de helt misslyckats – och gång på gång motbevisats – i sina påståenden att industrin lider ekonomisk skada, så skulle det här vara det mest underhållande alternativet: rättvist bortom diskussion, och de skulle inte få en spänn extra.
Med det är alla villkor uppfyllda. Det finns inget i dagens internationella avtal som hindrar Sverige från att införa ett undantag från upphovsrätten, så att den inte längre täcker ickekommersiell exemplarsframställning såsom fildelning. Då pratar vi om både upp- och nedladdning.
Vi har dessutom redan ett sådant undantag i dagens upphovsrättslag, ett undantag för en verkstyp (datorprogram) som enligt de internationella konventionerna har lika starkt skydd som alla andra. Därmed har vi till och med ett lagstiftningsprejudikat på att det är möjligt.
Sverige kan legalisera fildelning fullt ut imorgon. Det enda som fattas är politisk vilja.
Klockrent! Borde skickas till DN Debatt m.fl.
Snyggt grävet! 🙂
Det var mer än man trodde om handelsavtalen… speciellt det där i EUCD som explicit tillåter det var rätt förvånande.
Måste hålla med föregående talare, det här skulle göra sig bra på säg DN Debatt om det skrevs om lite som en “debattöppnare” så att säga.
Intressant..^^,
Håller fullständigt det borde skickas till DN för en öppnare av debatt efter lite om skrivning..
Bra jobbat Rick du är bäst.. =)
Mycket bra jobbat.
De har fördragen och konventionerna är ju sådant som jurister som specialiserar sig på upphovsrätt borde kunna i princip utantill, om de inte är helt imkompetenta. Jag tror inte att MPA anlitar inkompetenta jurister. Alltså kan man hysa ganska starka misstankar om att bl.a. Monique Wadsted vid flera tillfällen (t.ex. vid miljöpartiets hearing om upphovsrätt för några veckor sedan) fullt medvetet sitter och ljuger rakt i ansiktet på politiker, debattörer och journalister.
Jag fattar inte, är det alltså tillåtet med kopiering av datorprogram för enskilt bruk idag?
“Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han eller hon inte utnyttjar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk.”
Datorprogrammet måste med andra ord vara utgivet av upphovsmannen för att det ska vara tillåtet att kopiera för privat bruk. Det finns två tolkningar av detta. Den ena, är att så fort upphovsmannen släppt programmet rent officiellt till salu, eller vad man vill säga, så kan det sägas vara utgivet, och sen är det inte mer med den saken. En fullt lika möjlig tolkning är dock att det gäller varje specifikt exemplar av programmet som måste vara utgivet av upphovsman för att det ska vara tillåtet att kopiera. Och då måste man ha först införskaffat programmet genom att köpa det, för att det ska omfattas av rätten att kopiera för privat bruk. Ett waresprogram skulle i sådana fall inte omfattas av rätten för privat bruk.
“Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke, skall inte dömas till ansvar, om förlagan för kopieringen inte används i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet och han eller hon inte utnyttjar framställda exemplar av datorprogrammet för annat ändamål än sitt enskilda bruk.”
Här finns utrymme för fler tolkningar. Detta skulle tolkas att om jag t.ex har stulit ett utgivet datorprogram får jag fortfarande kopiera det. Alltså, oavsett hur jag har fått förlagan, får jag kopiera det så länge det är “utgivet”.
Utgivet finns definierat i paragraf 8: “Verket anses utgivet, då exemplar därav med upphovsmannens samtycke förts i handeln eller eljest blivit spridda till allmänheten.”
För övrigt står paragraf 53, andra stycket i synbar konflikt med paragraf 12 där det står “Var och en får för privat bruk framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk.” …
“Första stycket ger inte rätt att” …
“2. framställa exemplar av datorprogram”
men man kan tolka paragraf 53s “inte skall dömas till ansvar” som att det hela inte är en straffrättslig utan civilrättslig fråga. Och då faller dels alla möjligheter för BSA att plocka in IP-nummer för särskilt hårdhänta förhör och dels alla påföljder som böter och fängelsestraff.
@anonym:
“Den som för sitt enskilda bruk kopierar ett datorprogram som är utgivet eller av vilket exemplar har överlåtits med upphovsmannens samtycke” betyder att ett av två villkor måste vara uppfyllda – antingen är det utgivet (dvs, finns i handeln för försäljning) eller så är det en förlaga som upphovsmannen har auktoriserat.
Däremot sätter paragrafen en begränsning i var förlagan får finnas – privatpersoner får inte kopiera datorprogram från näringsverksamhet eller offentlig verksamhet.
Det räcker alltså att programmet finns ute till allmän försäljning för att man ska få göra kopior mellan privatpersoner, utan att hållas till ansvar, enligt dagens upphovsrättslag.
@Richie: de står inte i konflikt, § 12 säger bara att den paragrafen inte ger rätt att framställa kopior av datorprogram. Formuleringen begränsar uttryckligen det stycket, och inte hela lagrummet.
Snyggt jobbat! Gillar speciellt jämförelsen med datorprogrammen.
Är det inte dags att pressa Antipiraterna med det här i öppen debatt? 🙂
Piratrörelsen börjar bli bättre på juridiken än de hyrda lobbyisterna, lägg bredsida och öppna eld!
Underbart!
Korta ner något och skicka till DN Debatt på måndag!
Näe Rick, datorprogram har inte en lika stark ställning som andra verk, datorprogram har tvärt emot en unik särställning inom upphovsrätten.
Låt mig försöka förklara.
Jag börjar från grunden, hur datorprogram hamnade under upphovsrätten. Vad som ledde fram till det var CONTU rapporten från 70-talet. Att datorprogram skulle införlivas i upphovsrätten såsom det är idag, var ingen självklarhet. Här måste jag dock först göra en distinktion som är mycket viktig och oerhört grundläggande; den mellan publicerandet och tillgängöiggörande av det skrivna verket kontra exekverandet/tolkandet av det, dvs. användningen.
Att den skrivna koden skulle falla under upphovsrätt var tämligen självklart. Koden är ju onekligen ett skrivet verk, detta på samma sätt som att en avhandling om matematik är ett skrivet verk, men i avhandlingens fall utan att upphovsmannen till avhandlingen ges exklusiv beslutanderätt över hur matematiken som hans verk avhandlar används. Upphovsrätten handlar ju om “verk”, dvs. form och uttryck som inte hade kunnat göras likadant av två personer oberoende av varandra, den handlar inte om idéer och logik – upphovsrätten är inte tänkt som varken tanke eller skapandeförbud, tvärt om.
I CONTU rapporten är speciellt “Dissent of Commissioner Hersey” klart läsvärt. Några citat nedan, kom dock ihåg, vad beträffar vokabuläret, att detta skrevs på 70-talet när gemene man bara såg datorer som en underlig korsning mellan en räknemaskin, skrivmaskin och bildmonitor (vilket var tämligen korrekt):
The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.
The direct product of a sound recording, when it is put in a record player, is the sound of music – the writing of the author in its audible form. (.klipp.) But the direct product of a computer program is a series of electronic impulses which operate a computer; the “writing” of the author is spent in the labor of the machine.
He gave the example in which a protracted program may be taken from “machine language, or FORTRAN, or whatever level (.klipp.) to a higher level and back to a lower level,” and stressed that all that survives from one version to the other is “the essential underlying idea, not the mode, not the form of expression.”
Detta ovan är något att ta fasta på. Upphovsrätten omfattar “mode” och “expression” och absolut inte den underliggande idén eftersom det skulle öppna för upphovsrätt till oskrivna böcker. Men det enda som överlever om man portar ett program från ett lågnivåspråk till ett högnivådito och sedan tillbaks igen, är just den underliggande idén, som upphovsrätten uttryckligen inte omfattar… Detta gäller då mer för icke-grafiska program, när man koncentrerar sig på vad programmet “gör”, eller vad datoranvändaren gör och vill åstadkomma för beräkningar (it is a computer, it computes).
Mycket av datorprogram och Internet-politiken handlar om kontrollen över de digitala produktionsmedlen, men idag har vi alltså en upphovsrätt som blandar sig i kontrollen över de digitala produktionsmedlen, detta är allvaligt! Distinktionen som gjordes på 70-talet handlade alltså inte om binärt kontra källkod. Det handlade om hurvida upphovsrätten skulle omfatta själva körandet av programmet, användandet, exekverandet, vilka beräkningar av data man kan låta sin universella turingmaskin utföra med hjälp av programmet. Jämför med att en musiker skulle ha beslutanderätten över hurvida du får lyssna till musiken på plattan du redan har köpt, eller vilken skivspelare du tillåts spela vinylskivan, CDn eller varför inte multimediafilen i. Ja, så absurt blir det, eller rättare, så absurt är det redan idag omformulerat i musik-termer. Än värre i bok-termer, typ. du får inte fritt läsa och tolka boken i din bokhylla, eller, shock horror, läsa den på tåget.. (DRM-klockorna ringer i högan sky..)
Man kan göra två saker med ett datorprogram efter det att det skrivits, man kan publicera det och använda det. Upphovsrätten omfattar båda delarna idag, mycket pga. CONTU rapporten. Detta är datorprogrammens särställning. Lek nu med tanken att upphovsrätten bara omfattade publicerandet och tillgängliggörandet i likhet med musik, böcker osv., inte användandet.
Detta är ett av de problem som författaren till GPL ville lösa. I detta fall friheten att använda det man redan har, information i ens ägo. Ja, det är “information i ens ägo” även om man inte har upphovsrätten till den, detta på precis samma sätt som att böckerna i min bokhylla är min egendom trots att jag inte skrivit dem – häri ligger den oerhörda vikten av att skilja på materiellt och immateriellt, äganderätt och immaterialrätt. De som har problem med detta bör förklara för sig själv vad något immateriellt är, jag lovar att de kommer fram till att det är något som man varken kan se eller ta på.
Många av alla dessa mer eller mindre hemska EULAs bygger ju på att innehvaren av rätten att hindra andra andra från att ta del av ett verk tillåts bestämma även över användandet. T ex. hela DRM-träsket bygger ju på att rättsinnehavaren har beslutanderätt över användandet. Utan denna beslutanderätt så skulle datorprogram jämställas med andra verk där upphovsmannen har rätten att bestämma hurvida och på vilket sätt verket får spridas och göras tillgängligt, men har ingenting att säga till om användandet hos den som tar del av det. Detta precis som med böckerna i din bokhylla, det är din egendom, du får göra vad du vill med dem, det enda upphovsmannen har något att säga till om är det som upphovsrätten reglerar, dvs. sådant som har att göra med spridning, dock inte om just ditt exemplar, du får ju sälja din bok begagnad. Eller som Hersey så väl formulerade det för 30 år sen: “admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.“.
Att använda en dator kan mycket väl formuleras som att kommunicera med den, man talar om för den vad den skall göra. Detta bör i mitt tycke inte omfattas av upphovsrätt, lika lite som att användande av andra saker inte omfattas, t ex. användandet av en bok, eller en personbil.
//steelneck
Om det nu enligt Upphovsrättslagen §53 andra stycket är tillåtet (“skall inte dömas till ansvar“) att för enskilt bruk kopiera ett datorprogram som är utgivet, så måste detta innebära att hela polisutredningen mot The Pirate Bay kollapsar som ett korthus. Enligt det mail som Monique Wadsted skickade till Henrik Pontén så är det ett antal datorspel (datorprogram) som ligger till grund för den polisanmälan som ledde till razzian mot The Pirate Bay. Om det nu är tillåtet att kopiera spel/program för enskilt bruk, hur kan då personerna bakom The Pirate Bay komma att ställas till ansvar för medhjälp till ett upphovsrättsintrång som i själva verket inte alls är ett upphovsrättsintrång?
Och nu vill dessutom Monique att Gottfrid och gänget som driver TPB skall gripas och häktas, då hon anser att de fortsätter att begå brott. Roswall verkar dock hålla huvudet kallt och avvisar Moniques trams. Läs mera i Realtid.se (missa inte Gottfrids kommentarer till artikeln).
Upphovsmannen har även en ensamrätt att göra verket tillgänglig för allmänheten och där finns det färre inskränkningar än när det gäller exemplarframställningsrätten. Det är framför allt konventionernas och direktivens skrivningar om denna rätt som hindrar att Sverige tillåter tillgängliggörande i fildelningsnätverk.
Det där var riktigt bra undersökt, sammanfattat och formulerat. Tack Rick!
Det är nödvändigt att publicera detsamma på ett bredare forum. DN Debatt har varit på tal. Utmärkt val! men det finns fler dagstidnignar om dom inte nappar.
Sen kommentar, men ändå: Jag tror du missar två saker. 53 § URL är en straffrättsligt – inte civilrättsligt – undantag. Programvarutillverkaren kan alltså stämma den som kopierat datorprogrammet. Att det sen i praktiken är omöjligt att bevisa att så har skett är en sak (tänk dock på att beviskraven är lägre i ett civilrättsligt mål), men att säga att privatkopiering av datorprogram tillåts är inte riktigt sant.
Det andra är uppladdningsfrågan. Detta är tillgänggörande för allmänheten, och helt skiljt från nedladdning (exemplarframställan). Vad gäller “skohorn och vaselin”-argumentet så är det förvisso sant att de här frågeställningarna inte var aktuella
vid bernekonventionens tillkomst, men med tanke på att den i och med infosoc införda tillgängliggörandeformen “överföring till allmänheten” är just modellerad för att täcka in överföringar över internet är det svårt att hävda att uppladdning inte ska ses som tillgängliggörande för allmänheten.
Goddag Yxskaft. Piratpartiet brukar anklaga andra för att inte förstå skillnaden mellan nedladdning och fildelning, men här gör Falkvinge precis samma fel. Han argumenterar för att man kan tillåta kopiering (nedladdning), men presenterar inte ett enda argument för att man kunna tillåta spridning (uppladdning). Trots detta drar han slutsatsen att fildelning kan tillåtas…
Du som inleder med “Goddag Yxskaft”: På vilka grunder likställer du kopiering med nedladdning? Kopiering är ju hela processen av att läsa informationen från en källa (uppladdning) och spara till ett mål (nedladdning). Det är fildelning.
Exemplarframställning regleras i bernkonventionens artikel 9, medan tillgängliggörande för allmänheten (t.ex. tillhandahålla filer så att andra kan göra kopior) regleras i bernkonventionens artikel 11. Som Falkvinge skriver finns vissa möjligheter att göra undantag från artikel 9, mot ersättning. Det är detta undantag som gör att man kan tillåta viss kopiering för privat bruk och kompensera detta med sk kassettersättningen. Däremot finns inga möjligheter att göra undantag från artikel 11.
/Goddag Yxskaft (som egentligen heter Erik)
@Yxskaft:
Det resonemanget står dock och faller med hela tolkningen (ja, tolkningen) att uppladdning är en “public performance”, vilket är ett solklart fall av skohorn-och-vaselin, dessutom gjort av upphovsrättsindustrin. Andra länder har gjort helt andra tolkningar, som helt exkluderar tillhandahållande av förlaga från Bernkonventionen.
Om jag går in på en privat hub och delar ut filer, så är det per definition inte tillgängliggjort för allmänheten. Ändå är det precis sådan uppladdning vi pratar om.
Andra tolkningar hittar du t.ex. i Kanada, där det – helt enligt avtalet – bara är exemplarsframställning som är reglerat, och där det är tillåtet att ta kopior för EGET bruk. Det leder å andra sidan till den något paradoxala situationen att jag får göra en kopia av en kompis film, men han eller hon får inte göra det åt mig. Hur som helst är det där bara själva kopieframställandet som är reglerat, inte tillhandahållandet av förlagan.
Så det du skriver har inget stöd i avtalen, det är en konstruktion för att gynna upphovsrättsindustrin.
Staffan och Yxskaft sätter iofs fingret på en försvarslinje jag inte tänkt på tidigare i de rättegångar som varit vid fildelning, där man just hävdat att uppladdning varit likställt med tillgänggliggörande för allmänheten.
Åtminstone det första målet (Västeråsmålet) skedde på en privat DC-hub. Invite-only. Det gör den per definition inte till allmänhet, utan till slutet sällskap.
Och alla vet att man får visa film i slutna sällskap.
(Jämför t.ex. med att members-only-klubbar ute på stan får ha helt andra regler än de som är öppna för allmänheten.)
Att vissa verk bara är åtkomliga för inbjudna användare innebär inte automatiskt att de inte är tillgängliggjorda för allmänheten i upphovsrättslagens mening. Allmänhetsbegreppet, framgår det av praxis, ges i detta sammanhang en vid tolkning (vidare än enligt andra lagstiftningar som har andra syften).
Rick, could you post this someday in english? Whole world is now watching at Sweden and most of it speaks english. I will try to learn swedish though.
[…] För drygt två år sedan skrev jag en bloggpost där jag gick igenom alla internationella avtal, och konstaterade att Sverige kan legalisera fildelning imorgon. […]
[…] Den enda andra direktivet som reglerar skyddsomfång och möjliga undantag är EUCD, European Union Copyright Directive. Här står följande att läsa: EUCD, article 5, paragraph 2: Member States may provide for exceptions or limitations to the reproduction right provided for in Article 2 in the following cases: … (b) in respect of reproductions on any medium made by a natural person for private use and for ends that are neither directly nor indirectly commercial… (mer detaljer i postningen) […]
Underbart!
Korta ner något och skicka till DN Debatt på måndag!
Vem gör det da?
[…] förr eller senare skulle behöva grotta in oss i. Rick Falkvinge (pp) tipsade dock nyligen om en genomgång han gjorde för två år sedan, där han drar slutsatsen att de internationella avtalen inte […]
[…] ett mingel fick jag tillfälle att byta några ord med justitiekansler Göran Lambertz om att Sverige kan legalisera fildelning imorgon, utan att vi bryter mot några internationella […]
[…] ju passa på: Rick Falkvinge: Och när dödsstraff heller inte stoppar fildelning? Rick Falkvinge: Sverige kan legalisera fildelning imorgon Anna Troberg: Stonehenge petar sig inte i näsan eller glömmer trosorna hemma… Anna Troberg: […]