Som de flesta på insidan av partiet vet, så är Piratpartiet en väldigt mansdominerad organisation. Det finns ett par olika förklaringar till det, och de har alla god verklighetsförankring.

Med jämna mellanrum dyker frågan om kvotering upp. Så sent som häromdagen pratade jag med en av mina närmare medarbetare, som kategoriskt sade att “det är bara kompetens som ska avgöra”. Det var då jag insåg att, trots att jag är motståndare till kvotering, att vi talade helt olika språk.

Missförstå mig rätt: jag är motståndare till kvotering eftersom det ersätter fingertoppskänsla och sunt förnuft med hårda, oflexibla regler. Det leder dessutom till en ansvarsabdikation och uppgivenhet – “jag vet att gruppen är dålig, men den måste se ut så här, reglerna säger det” – som bara är destruktiv.

Men jag har också lett projekt och grupper tillräckligt länge för att veta att när man ska bedöma hur bra en grupp kan lyckas, så är individuell kompetens totalt underordnad hur gruppens sammansättning ser ut av olika personligheter som kan kompensera för varandras styrkor och svagheter. Det var det som slog mig så hårt med min kollegas kommentar: plötsligt insåg jag att styrelsemedlemmar i näringslivet och annorstädes väldigt ofta tillsätts på individuella meriter, inte på hur de bygger upp gruppen. (Detta i total kontrast till när man rekryterar vanliga anställda, då det alltid är gruppens funktion som sätts i centrum – åtminstone där jag rekryterat.)

Och det är därför jag alltid vill ha en mix av människor i alla grupper som ska leverera något resultat tillsammans. Det betyder att jag vill ha spridning både på åldrar och kön, om möjligt. Och bakgrunder och attityder. Jag vill ha minst en optimist, en riskanalytiker, en turboplog som springer före alla andra, en mjuk person med fingertoppskänsla för stämningar som håller ihop gruppen, en förvaltartyp som avskyr all förändring, etc. Det är långt, långt viktigare än individuell kompetens. Och att de här inte är överens om hur man ska göra är det bästa som kan hända för gruppens slutliga leverans.

Det här blir väldigt abstrakt, så jag ska ta ett konkret exempel. World of Warcraft. Det är ett bra exempel eftersom det är väldigt lätt att mäta individuell kompetens. Den mäts i levels. En spelare på level 60 är mer kompetent än en på level 50 eller 55.

Om jag skulle forma en grupp bara baserat på individuell kompetens, så skulle jag kunna göra en grupp med fem level-60 warriors. Men alla som har spelat WoW det allra minsta vet att gruppen får OERHÖRT mycket högre överlevnadspotential om man byter ut en av de där level-60 warriors mot en level-50 priest. Och detta trots att prästen, rent objektivt, är mindre kompetent än fightern. Det är det jag menar med att gruppens sammansättning är mycket viktigare än individuell kompetens. Om man sedan byter ut två till av de fem mot en level-55 paladin och en level-50 mage, så blir gruppen ännu bättre. Trots att man aktivt nedgraderat den individuella kompetensen.

Alla som spelat WoW känner igen det här och vet att det fungerar så.

Det fungerar precis likadant med grupper i verkligheten. Jag tar WoW som ett exempel, eftersom det är det första som kan sätta fingret på och förklara konkret hur jag värderar personer när jag sätter ihop en grupp. Det är därför det är så viktigt med diversitet i en grupp – att man har människor med olika styrkor och svagheter som kompletterar varandra.

Det är därför jag aldrig tittar på individuell kompetens i ett vakuum, utan alltid bedömer det i sammanhang av gruppen. Det är därför det finns ett självändamål med att få in t.ex. kvinnor i styrelser och valberedningar i en mansdominerad organisation. Och vice versa, i kvinnodominerade organisationer. Det är därför det finns ett självändamål med att få med äldre personer i en styrelse som i huvudsak består av unga, driftiga 25-åringar. Et cetera.