Häromdagen när tidningarna gick ut och skrev att Thomas Bodström (tot) och Ulrika Messing (s) tänkte rekommendera den socialdemokratiska riksdagsgruppen att rösta för en minoritetsbordläggning av regeringens massavlyssning, så var det nog många som drog en lättnadens suck. Det behövs bara ungefär tjugo s-ledamöter för att få igenom bordläggningen, så det kändes ganska avgjort. Framför allt var det den andan som tidningarna skrev i, och som jag smittades av.

Inte utan en suck av lättnad, ska jag väl lägga till, med tanke på allt arbete vi lagt ner för att få till en debatt kring det här.

Desto farligare att den debatten nu tvärdog i media i samma stund som alla var överens om att det var över för den här stunden, för det finns många saker i den här bilden som inte stämmer. Oscar skriver att pp:s pressmeddelande har helt fel om att massavlyssningen är desarmerad, att det verkar som om s vapenskramlar för att få igenom några ändringar, och Odenberg har sagt att han är beredd att gå dem tillmötes. Det verkar som om han har rätt, och de som tror att faran är över har fallit för ett politiskt trick.

Mer alarmerande är nämligen att Centerns riksdagsgrupp hade möte idag, och enligt Annie Johansson (c,cuf) hade gruppen blivit informerad om att lagen kommer att gå igenom riksdagen. Om en röstande grupp som normalt skulle förväntats vara den avgörande i en sån här omröstning, ja, om de allmäncyniskt får ett sådant budskap om hur röstningen kommer att sluta, då är det något riktigt fult i görningen.

Det här är inte över. Övervakningshökarna vill bara få medborgarväktarna att tro det. Oscar har rätt.

Att det sedan ligger tre förslag till runt hörnet gör inte saken bättre. Förhoppningsvis kan vi fortsätta debatten på ett större plan om rätten till ett privatliv, snarare än att stånga oss blodiga mot varje enskilt lagförslag – för det orkar vi inte. Då är vi på defensiven precis hela tiden.