Jag var på riksdagens hearing om regeringens massavlyssning imorse mellan 0930 och 1200. Där kom fram många nyanser som inte alls syns i medias rapportering.

Till att börja med är det intressanta inte egentligen vem som säger vad. Det intressanta är att känna på hur gruppen uppfattar människor som pratar för eller emot, oavsett saklighet. Gruppsykologisk fingertoppskänsla, alltså. Och där kan jag säga en sak med säkerhet:

De som kritiserade massavlyssningen och inte vill ha den alls uppfattades av samlingen som paranoida hysteriker som inte litar på vår trygga, goda stat. Eller rättare sagt, de utmålades så av ett fåtal tongivande personer, och den tysta majoriteten protesterar inte. Det här förslaget kommer att gå igenom, och det kommer att gå igenom för att de som arbetar för det har varit bra på att övertyga resten om att “men vi kommer ju inte att missbruka några befogenheter, det förståååår ni väl?”. Det skulle åtminstone gå igenom en vanlig majoritetsvotering – men i en minoritetsbordläggning, en procedur där grundlagen åkallas av 1/6 av riksdagsledamöterna för att skjuta upp förslaget i ett år (eller kanske ett år i taget) så kan det finnas tillräckligt stort stöd från riksdagsledamöter med vanligt hederligt civilkurage att slåss för det som finns kvar av medborgarrätt. Det kunde jag inte bedöma utifrån de strömningar jag uppfattade från läktarplats.

Det gick att identifiera ett par intressanta nyckeltrender i diskussionerna. Jag återkommer till dem.

Rent formellt gick det till så idag att statssekreterare Wessberg började med att inleda diskussionen med allting som förslaget inte är. Man motiverade förslaget utifrån tre distinkta punkter: behovet av signalspaning som sådant för Sverige, behovet att skydda svensk trupp, och behovet av att klargöra gränsdragningen mellan inre och yttre hot. Det här förslaget ökar ju FRAs mandat till att spana på allt som är “yttre hot”, plus när det skulle råka ha förgreningar in i landet.

Fokuset från Wessberg låg väldigt tydligt på vad FRA-förslaget inte är. Det pratades om att FRA inte får agera polisiärt. Det pratades om att FRA inte får ägna sig åt brottsbekämpning. Sådana ärenden ska omedelbart lämnas över till polisen.

Vi tar det där igen, med ett par nyckelord och förtydliganden: FRA får inte agera polisiärt (men däremot plocka upp information av intresse för polisväsendet och förmedla). FRA får inte ägna sig åt brottsbekämpning (men däremot åt brottsprevention och rent polisiär spaning, det får visserligen inte vara det uttalade syftet, men överskottsinformation som man råkar snubbla över är kalastrevligt).

Hur riksdagens ledamöter stillasittande accepterar den här tankevurpan är en gåta för mig. Man säger uttryckligen att FRA inte får agera polisiärt, och i samma andetag säger man att FRAs spaninsgdata som rör polisiära förhållanden ska lämnas över till polisen.

Tänker man inte på att en väsentlig del av brottsbekämpning faktiskt består av spaning? Tänker man inte på att brottsbekämpning rentav inte kan fortgå utan spaning? Hur kan man säga att FRA inte ska ägna sig åt polisiär brottsbekämpning, samtidigt som man säger att FRA ska lämna över spaningsdata för brottsbekämpning till nästa myndighet med uppgiften att agera på den – en uppgift de inte kunnat utföra utan spaningsdatat ifråga?

Att här säga att FRA inte agerar polisiärt är ett lika genomskinligt resonemang som när man skapar andra myndighetskonstruktioner med uppgift att ta hand om våta jobb, så att uppdragsgivarna kan säga att just deras myndighet inte ägnar sig åt sådant. Men det ändrar inte på att FRAs uppgifter i helhet faktiskt hjälper, och därmed blir en del av, polisens uppdrag.

Så den här konstruktionen gör definitivt att FRA blir en del av polisväsendet. En FRA-representant som var väldigt pedagogisk lite senare pratade till och med uttryckligen om “polisiära kunder” till FRA. Jag har svårt att uttrycka det tydligare att FRA kommer att agera som en agent åt polisväsendet. (Det kan vara svårt att läsa på bilden förminskad. Klicka på den för att förstora upp.)

(Det går också att notera “politiska kunder” som en annan av kategorierna som FRA betjänar. Mer om det senare.)

Efter statssekreterare Wessberg hade hållit sitt inledande anförande, så tog Marie Hagström stolen och höll ett ytterligare inledande anförande. Jag minns faktiskt inte något av vad hon sade. Det får väl vara indikativt i sig.

Därefter följde den första frågestunden, innan en kort paus mellan 1040 och 1050. Rent konkret gick det till så att någon ställde en fråga, och därefter fick någon som var insatt besvara den.

Här märktes också en tydlig underströmning, och det var att de som försvarar det här förslaget inte alls förstår varför folk är så upprörda över det. På riktigt, alltså. Jag uppfattar en attityd gentemot kritikerna att de behandlas som begåvningshandikappade som bara inte förstår sitt eget bästa.

Anne Ramberg, klippa från Advokatsamfundet, kom t.ex. med en bra fråga (på bild syns Anne Ramberg i gult, Anders Eriksson från SÄPO framför henne i grått, och närmast kameran Anders Björck i svart). Hon menade, att det har nu sagts att FRA inte får spana på uppdrag av polisen, där en domstol tidigare gett nej till tvångsmedelsövervakning. Vem kommer då att fråga domstolen och riskera att få ett nej, när man kan gå till FRA i stället?, menade Ramberg. Denna fråga möttes med ett lugnande besked från FRAs representanter, som i stort sett gick ut på “men det är klart vi inte gör så, det skulle ju vara att missbruka de enorma befogenheter vi ber om som ingen ska få ha insyn i”.

Jag måste också ägna några rader åt Anders Björcks fenomenala fötter i munnen under den här utfrågningen. Han höll ett halvlångt anförande nästan exakt klockan 10:30, alltså en timme in i utfrågningen, för dem som vill hitta det.

Under det här anförandet började han med att prisa FRAs kompetens att knäcka krypton, och som belägg för den kompetensen anförde han att FRA knäckte kryptot till tyskarnas Enigma under andra världskriget. Ja, för sextio år sedan, innan det ens fanns datorer! Detta anförde han som logiskt bevis för att FRA även idag är kapabla att knäcka i stort sett vilka krypton de vill. Jag skojar inte, se själva hur han viftar med boken som berättar om FRAs bedrifter under andra världskriget. Han hade tagit med sig den boken till hearingen för att han ville vifta med den. Någon annan orsak finns inte att ta med den till en sådan här hearing: den var knappast avsedd som pausläsning att ha under tråkiga anföranden.

Men hans bästa grodor återstod. Små nyanser som aldrig rapporteras, men
s
om går att höra om man är där. Björck, som är någon form av höjdare i Försvarets Underrättelsenämnd (jag struntar i exakt vad han har för position, för han pratade som företrädare för nämnden), berättade att de i nämnden är ute och pratar med människor. Till skillnad från underrättelsenämnder i andra länder (han räknar upp en handfull), så är de ute och pratar med de människor som utför den lagliga signalspaningen. Han anförde detta som indikation på att de har kontakt med verkligheten.

Där gör vi en snabb paus och backar bandet lite: “…till skillnad från andra, så är vi ute och pratar med de människor som utför den lagliga signalspaningen”.

Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att Björck vet om att det också finns en olaglig signalspaning i Sverige, och att det där var ett kvalificerande ord han aldrig menade att säga, att han tänkte lite för högt.

Precis innan pausen klockan 1040 blev det ännu roligare. Fortfarande Björck. När han lyfter fram signalspaningens förträffligheter, så anför han också att det finns stora fördelar för ett svenskt informationsövertag med att avlyssna trafik som passerar Sveriges gränser. Han påpekar då att många andra länder bara använder Sverige som transitland för sin privata trafik, där Sverige varken är avsändar- eller mottagarland, och att det vore en stor nationell signalspaningstillgång att avlyssna allt detta.

Två minuter senare, i pausen, ringde jag till journalistkontakter på YLE och berättade vad Försvarets Underrättelsenämnd just hade sagt i den svenska riksdagen. (Finland har tidigare högljutt protesterat mot att finsk privat kommunikation kan komma att oavsiktligt avlyssnas, då merparten av finsk teletrafik går genom Sverige. Björcks uttalande visar att det inte bara är avsiktligt man vill lyssna på den finska trafiken, utan att man dessutom vill göra det för att få ett strategiskt informationsövertag.) De blev märkbart intresserade.

Efter pausen höll en person på FRA en presentation med slides om hur det hela är tänkt att gå till. Den presentationen var faktiskt väldigt pedagogisk och välkonstruerad.

Jag har hela presentationen här om någon vill se (som ett fotoset på Flickr). Den är rätt kort.

Fokus i presentationen låg dels på vilka uppdragsgivare FRA har (politiska, polisiära och militära), och dels på hur signalspaningen går till.

Personen som föredrog (tyvärr har jag glömt vad han heter) illustrerade väldigt väl att FRA inte kan lagra all vår kommunikation för att senare gå igenom den genom att hålla upp en fiberkabel. “Det här är en typisk fiberkabel”, sade han, och visade på de många glasfibertrådar den innehöll. Genom en serie uträkningar kom han fram till att en sådan kabel kan förmedla ungefär fem terabyte data per sekund.

“Men det är ju inte så meningsfullt om man inte sätter det i relation till något”, sade han, och jämförde med FRAs budget på ungefär 500 miljoner kronor per år och vad hårddiskar kostar. “Om vi ska lagra allt som går genom bara en enda sådan här kabel”, sade han, “så skulle bara hårddiskkostnaden för att lagra allt göra att vår årsbudget räckte i femton timmar.”

Så han försäkrade att den personliga integriteten inte är hotad, i och med att alla brev som skickas inte kommer att granskas av säkerhetstjänsten. Tvärtom kommer man att använda massrekryterade tjänstemän med enklare utbildning för att ånga upp alla brev och bedöma innehållet utifrån vissa sökbegrepp, och därmed se till att de flesta brev inte granskas av säkerhetstjänsten. Bara de brev som bedöms som intressanta kommer att skickas vidare för närmare granskning till det stolta Sovjets säkerhetstjänst, och i och med det är privatlivet för den enskilde kamraten aldrig hotat, eftersom helt vanliga vardagsbrev aldrig kommer att bedömas som intressanta för säkerhetstjän…

*harkel*

Förlåt. Fel land och tid.

Var var vi? …visst ja. Han försäkrade att den personliga integriteten inte är hotad, eftersom all kommunikation inte kommer att granskas av FRA. Tvärtom kommer man att använda massautomatiserade granskningprocesser för att bedöma och välja ut kommunikation efter vissa sökbegrepp, så att merparten av kommunikationen inte granskas av FRA. Bara sådan kommunikation som bedöms som intressant kommer att skickas vidare till FRA för närmare granskning. I och med det, så garanteras den enskildes rätt till integritet, eftersom helt vanlig vardagskommunikation aldrig kommer att bedömas som intressant för FRAs signalspaning.

Detta ifrågasattes inte av någon av de närvarande. Den enda som kom i närheten av att ifrågasätta det var Alice Åström (v), som hänvisade till att lagrådet hade ifrågasatt det – lagrådet menade att integritetskränkningen sker redan när den privata kommunikationen är föremål för avlyssning genom realtidsfiltrering, även om någon närmare granskning aldrig kommer att ske. De närvarande som försvarade propositionen avfärdade detta resonemang.

Många människor i hearingen kom med frågor efter pausen, men de flesta gjorde inte så stort intryck på mig. Jo förresten, någon – minns inte vem – kritiserade (med rätta) propositionen för att föregå (läs undvika) Integritetsskyddskommittén. Hur som helst. Det fanns fyra uttalanden som stack ut som intressanta, utöver Anne Ramberg tidigare:

Den förste jag vill nämna är Thomas Bodström. Inte så mycket för vad han sade i sak, utan för vad han sade i förbigående. Framför allt statssekreterare Wessberg hade tidigare tryckt hårt på att signalspaningsfokuset aldrig ligger på enskilda individer, och att informationen därför inte går att använda till brottsbekämpning. Bodström (som har läst propositionen ordentligt – titta bara hur mycket markeringar och anteckningar han har i sitt exemplar! – de flesta hade inte ens med proppen till hearingen) kritiserade Wessberg ganska hårt, och sade “sådan argumentation är ohederlig. Titta här i propositionen på sidan 79, här står i klartext att även enskilda kan bli föremål för FRAs signalspaning. Vi som är för det här förslaget behöver ha hederligheten att argumentera för propositionen som den är lagd, i stället för att fabulera.” I korthet, han menade att man ska kalla en spade för en spade.

Han sade också att det här utvidgade mandatet för FRA inte är tillräckligt utrett. Tidigare hade man pratat om att vidga FRAs mandat från “yttre militära hot” till “yttre väpnade hot”. Detta har utretts i detalj och har funnits godtagbart. Bodström menade att den formulering som nu lagts, att bara sätta mandatet till “yttre hot”, är illa skriven och inte utredd. Wessberg svarade med att det fanns en oacceptabel luddighet i ordet väpnad – vad är en avsiktlig bakteriell smittspridning, till exempel? – som gjorde att den utredda formuleringen var olämplig.

Där kom en sak i förbigående som avslöjade väldigt mycket om det som kommer att hända härnäst. Bodström lät oerhört kritisk i sin framställning, men han sade också orden vi som är för det här förslaget i sin adress till Wessberg. Bodström kommer att arbeta för att förslaget genomförs, trots sin skenbara hårda k

ritik. Det ligger också i linje med det brev som FRA skickade ut till sina före detta anställda den 27 mars.

Därefter vill jag nämna ett anförande från Alice Åström (v). Hon sade tre saker:

• preventiv polisiär avlyssning, alltså “avlyssning av ännu icke misstänkta” som Bodström kallade det, är en realitet med det här förslaget
• det är ett oriktigt påstående att alla Lagrådets synpunkter har beaktats; Lagrådet var mycket tydligt med att integritetsintrånget sker redan när avlyssning av kommunikation möjliggörs genom filtrering på sökbegrepp, inte först när sökbegreppen väljer ut något för granskning
• luddigheten som statssekreterare Wessberg pekar på med “yttre väpnat hot” visar precis på vilken luddighet som finns även med dagens formulering, yttre hot, och hur det kan missbrukas.

Tre helt korrekta invändningar. Väldigt tragiskt att fler inte kommer med liknande – speciellt hade jag väntat mig den här sortens invändningar från liberalt håll.

Anders Eriksson (säpo) menade att det var ett bra förslag i sak, men hade två invändningar. Den ena var att regeringen – en del av de “politiska kunder” som FRA kallade det – ska få avlyssna helt oinskränkt utan någon form av kontrollorgan. Den andra invändningen kommer jag inte ihåg.

Att Anders Eriksson, som själv skrev ett av de fyra lagförslag om massövervakning som kommer upp nu i vår – ja, att han anser att det här är ett bra förslag, det förvånar mig inte med den bakgrunden.

Slutligen ställde Eva-Lena Jansson (s) en väldigt bra fråga. Hon ställde den inte sist rent kronologiskt, men jag berättar om den sist. Det riktigt intressanta hon sade var nämligen inte en del av hennes egentliga fråga.

Först beskrev hon frustration över att varje gång hon frågar något substantiellt om FRA-förslaget, så förväntas hon acceptera ett “det får du inte veta, men lita på oss” till svar. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig, tyvärr, det där är min minnesbild för stunden. Ordvalet lär ha varit mer formellt.

Därefter menade hon att skyddet för nyhetsredaktioner helt omintetgörs med det här förslaget, och frågade hur FRA hade tänkt att säkerställa att vi fortsättningsvis har ett sådant skydd även i praktiken. Hon tog exemplet med en svensk nyhetsredaktion som kommunicerar med Al-Jazeera. Svaret hon fick var, ska vi säga, bristfälligt. I bästa fall varmluft, men jag uppfattade det snarare som nedlåtande.

Hur som helst var det intressanta egentligen hennes inledande kommentarer. Jag insåg plötsligt att beslutsfattarna aktivt undanhålls beslutsunderlaget.

Hon skriver väldigt insiktsfullt på sin blogg: “Om jag bara förstod hur signalspaning gick till så skulle jag inte vara kritisk. Men jag är INTE övertygad om att jag inte fattat vad förslaget går ut på.”

Notera insikten att Eva-Lena bedömer att hon faktiskt har förstått vad förslaget går ut på, och just därför är kritisk. Detta var en möjlighet som över huvud taget inte tilläts utrymme i dagens hearing, och förmodligen inte i riksdagsdebatten kring förslaget i övrigt heller.

För att sammanfatta, så är hela den här debatten full av skenmanövrar. Beslutsfokus har lagts på de mytiska sökbegreppen som ingen kommer att få ha insyn i, och konsensus i salen låg på att det var de som var pudelns kärna i den här debatten. Inget kunde vara mera fel. Sökbegreppen är helt oväsentliga. Integritetsintrånget sker redan när kommunikationen kan avlyssnas efter sökbegrepp och väljas ut till noggrannare granskning (som för övrigt Lagrådet påpekar, slår det mig – och även Säkerhetstjänstkommissionen kom till samma slutsats 2002 i sin granskning av IB-affären). Vilka de mytiska sökbegreppen är, och hur urvalet sker, det är helt ointressant.

Vidare, så behandlas alla som ifrågasätter den här propositionen med ett märkbart förakt från dem som anser sig veta bättre, och vill driva igenom massavlyssningen. Inte bara det, utan de som kritiserar eller bara ifrågasätter den utsätts också för en übermenschenattityd och – viktigare – förnekas ett rimligt beslutsunderlag, trots att det är de som förväntas fatta beslut i frågan. I stället får de ett beslutsunderlag som i stort sett består av “Rösta för ökade avlyssningsbefogenheter, för vi vet bättre än du.” Detta trots att det är riksdagsledamöterna som har beslutsansvaret, och inte de attitydfulla tjänstemännen och nämndrepresentatnterna.

Det, att systematiskt vägras tillgång till skäliga beslutsunderlag trots att man har beslutsansvaret, är i sig ett uppenbart och starkt skäl att rösta nej.

(Fotnot: alla citat är mina minnesbilder av vad som sades, men nyckelord – Björcks laglig, Bodströms Vi som är för det här förslaget – är ordagranna. Beslut i frågan fattas i en votering kl 12 den 14 juni.)

PS: Försvarsminister Odenberg, som mer eller mindre pantsatt huvud och karriär på att det här ska gå igenom, syntes inte till på hearingen.