Jag får ibland frågan om jag har några förebilder eller hjältar. Jag har två. De är båda män som de flesta aldrig har hört talas om.
Det är män som, när stundens allvar inföll, valde att bryta mot reglerna och ta på sig hårda straff för att de istället följde sitt samvete. Dessa två män har format världen som den ser ut idag mer än någon amerikansk president, kinesisk ordförande, europeisk kommissionär eller sovjetisk generalsekreterare.
Den förste heter Vasilij Arkipov – på ryska Василий Архипов. Han var löjtnant på en sovjetisk ubåt under Kubakrisen.
Datumet var den 27 oktober 1962. Ubåten hade upptäckts och sjunkbombades tungt av amerikanska örlogsfartyg för att tvinga den till ytan. Hårresande ögonvittnesskildringar har beskrivit förhållandena ombord: i över fyrtiogradig hetta, rött larmljus och öronbedövande oväsen från sjunkbomber utanför skrovet, så svimmade härdade sovjetiska sjömän till höger och vänster. Man hade tappat all kontakt med Moskva. Alla ombord var övertygade om att tredje världskriget hade startat. På riktigt. Förhållandena var helvetiska.
Vad ingen visste på ytan då var att ubåten bar kärnvapen.
Sovjetiskt protokoll föreskrev då, att om en ubåt tappar kontakten med sitt befäl under krigsförhållanden, och de tre officerarna ombord är överens om det, så ska kärnvapen avfyras.
Kaptenen, Valentin Savitsky, sade ja. Avfyra kärnvapen mot amerikanska flottstyrkor.
Den politiske officeren, Ivar Maslennikov, sade ja.
Löjtnant Vasilij Arkipov sade nej.
At the conference commemorating the 40th anniversary of the Cuban Missile Crisis held in Havana on October 13, 2002, Robert McNamara admitted that nuclear war had come much closer than people had thought. Thomas Blanton, director of the National Security Archive, said that “a guy called Vasiliy Arkhipov saved the world.”
Ögonvittnesskildringarna från ubåten är riktigt hårresande att läsa. Det var inte en lugn diskussion som Arkipov deltog i med de andra officerarna – han sade emot ubåtschefen och sitt befäl under enormt grupptryck och personlig risk, i en miljö där alla var övertygade om att deras sista stund kommit.
Tack, Vasilij.
Min andra hjälte är också sovjetisk, men för en händelse som ägde rum drygt 20 år senare, i en liten oansenlig bunker strax utanför Moskva.
Datumet var den 25 september 1983, klockan 22:40 svensk tid. I bunkern hade klockan slagit över midnatt, till den 26 september, och klockan var 00:40. Det kalla kriget var lika illa som under Kubakrisen, och västerländska rockband sjöng om “Two Minutes to Midnight”.
Sovjetunionen hade ett nytt satellitbaserat larmsystem för amerikanska missiler, och kommandocentralen fanns i den här bunkern. Den leddes av överste Stanislav Petrov, på ryska Станислав Петров. Eftersom sovjetisk radar inte kunde se bortom horisonten, så hade man ett nätverk av satelliter som letade efter avfyrade raketer. De kunde inte se själva missilen, men de kunde se den enorma och intensiva eldkaskad som missilen red mot skyarna på – alltså utsprutet från raketmotorn; avgaserna om man så vill.
Strax efter klockan 00:40 gick larmet i bunkern. En missil var på väg. Sådana missiler tar ungefär 30 minuter att nå moderlandet Sovjetunionen med sin last som dödar tiotals miljoner.
Överste Petrov hade varit med om sådana enstaka larm förut. De var inte så mycket att bry sig om; det var helt orimligt att USA skulle skicka en enda missil mot Sovjet och på det sättet dra på sig en fullskalig vedergällningsattack från hela Sovjets kärnvapenarsenal. Om amerikanerna skulle anfalla, så skulle de anfalla med massor av missiler samtidigt. En ensam missil var ett uppenbart falsklarm.
Men så kom det ett larm till. Och ett till. Och flera till.
Larmsirenerna i bunkern var vid det här laget så högljudda att konversationer inte kunde föras i normal samtalston. En stor skylt märkt “Avfyra” blinkade ilsket rött ovanför en speciell knapp. Petrovs order var entydiga; i ett sådant här läge skulle han omedelbart kontakta sina överordnade och rapportera att satelliterna rapporterar att amerikanerna hade inlett ett fullskaligt kärnvapenangrepp, så att Sovjetunionen hann skicka iväg sitt lika fullskaliga vedergällningsangrepp innan det förintades. Missilerna färdas snabbt över himlen, så det gällde minuter. Han skulle trycka på knappen, lyfta på luren, och sätta igång det sovjetiska eldregnet.
Petrov lät bli. Han trotsade sina order.
Han ringde aldrig till sina överordnade. Hans intuition sade honom att amerikanerna inte angriper, trots alla indikationer. Det är ett tekniskt fel på varningssystemet, resonerade han. Från bunkern där han satt hade han inga ytterligare indikationer på vad som kunde hända och hur omvärlden såg ut; och han visste att om han hade fel och tekniken hade rätt, så skulle allt omkring honom förintas om ungefär tjugo minuter.
Han lät ändå bli att rapportera, något som med all säkerhet skulle ha utlöst ett sovjetiskt fullskaligt kärnvapenangrepp.
I efterhand visade det sig att han hade rätt. Tekniken hade haft fel – en ovanlig molnformation hade fått satelliterna att tolka speciella solreflektioner som amerikanska kärnvapenmissiler.
Som ett resultat avbröts hans strålande militära karrär abrupt, och han sattes i pension tidigt.
Stanislav’s commanders blamed him for the incident in the ensuing inquiry and held him responsible for what happened. His actions had revealed imperfections in the Soviet military system which showed his superiors in a bad light. He was given a reprimand, officially for the improper filing of paperwork, and his once-promising military career came to an end. He was reassigned to a less sensitive post, took early retirement and suffered a nervous breakdown.
Petrov is now a pensioner, spending his retirement in relative poverty (US $200/month pension) in the town of Fryazino. He has said he does not regard himself as a hero for what he did that day; nevertheless, on May 21, 2004, the San Francisco-based Association of World Citizens gave Colonel Petrov its World Citizen Award along with a trophy and US$1000 in recognition of the part he played in averting a catastrophe.
Tack, Stanislav.
Andra bloggar om: Vasilij Arkipov, Stanislav Petrov, vardagshjältar, förebilder, kärnvapen, kalla kriget
Bra skrivet Rick, jag sällar mig till kören som tackar dem med hela mitt hjärta.
Rädda människor är farliga människor, i synnerhet med vapen i hand..
Ja, det finns många stora hjältar därute som vi aldrig hört talas om. Folk som inte väljer att vara lojal mot chefen istället för sin uppgifts syfte, sin organisation, sitt land, mäskligheten osv., folk som väljer att göra rätt, att vara en “decent human beeing”. Folk med ryggrad. Jag tror att många glömmer bort att fred är syftet med försvar, och därmed trillar syftet lätt mellan stolarna när det hettar till och rädslan tar ett stadigt grepp.
Lite orelaterat kanske, inte direkt hjältemodigt, dock även ett minne från kalla kriget och någon som jag hoppas fick sitt rättmätiga erkännande är en svensk idékläckare i samband med U137 när ryssarna stod där med brallorna nere. Det var ju både då och nu väldigt lätt att börja tänka på en hel del vapenskrammel med tanke på att det hände alldelens utanför en marinbas. Sverige ville defenitivt inte hjälpa skorven av grundet utan några väl valda ord från ryssarna om vad i hela.. de hade där att göra. Dessutom riskerade skorven att glida av grundet pga. vädrets makter och därmed kunna smita, att stoppa den i det läget hade varit, ja – go figure.. Ryssarna skramlade också med sin flotta på gränsen till svenskt vatten, många kanoner pekade på oss.. Hela världen såg på, och höll antagligen andan. Men vad gjorde lilla sverige? Jo, vi körde dit en stor, ful och väldigt obeväpnad isbrytare! Med ordern – Om skroven börjar glida av grund, tryck upp den på torra land!
Fullständigt genialt, fraser som “full i fan” far i ens huvud, jag kan tänka mig aktiviteten kring de ryska kommandocentralerna. Uppenbart helt obeväpnad, men ändå ett sånt hot. En sådan “guts” tror jag inte existerar idag, skulle något liknande hända idag, så skulle vi antagligen göra något oerhört dumt på grund av ren å skär pinka-på-sig rädsla. Mod, suveränitet och en gnutta klart tänkande, till skillnad från rädsla.
Ponera bara för en liten stund, att fler rakryggat skulle gå ut och lätta på skynket till detta krig mot terrorn och hur det utnyttjas. Tunga personer, sådana som inte kan afärdas eller förlöjligas och tystas. Luften skulle gå ur direkt, i ett enda slag så skulle vi leva i ett helt annat klimat vad beträffar censur och övervakningsfrågor. När man drar ut trollen i ljuset så spricker de..
//steelneck
Jag får erkänna att jag aldrig hört talas om dessa herrar innan. Fascinerande läsning!
Här har du en hjälte till, inte alls i den magnitud som de två du beskrev, men ändock. Hon heter Coleen Rowley och var under 24 år en FBI agent. 2002 skrev hon ett brev till FBIs ledning där hon i försiktiga ordalag ifrågasatte FBIs agerande kring 9/11. Hon arbetar inte längre hos FBI…
//steelneck
Halvt offtopic, eller kanske bara romantiskt, men det får mig att tänka på den underbara låten Nobody’s Hero med världens bästa grupp Rush.
Nu vet jag inte om du läser svar på så här gamla postningar, men jag gissar att du får någon sorts “alert” om att det inkommit svar. Nåväl, here it comes.
Vem skall vara hjälte nu?
Putin and the Geopolitics of the New Cold War: Or what happens when Cowboys don`t shoot straight like they used to…
Ja jag vet, väldigt lång artikel, men jag hoppas att du läser den. En annan ännu längre artikel (faktiskt rent ut sagt spännande) av samme författare är Emerging Russian giant på samma ämne som den ovan. Ytterligare en artikel av densamme som kikar historiskt på geopolitiken drar paraleller till första världskriget, man får en helt annan föståelse av världen när man läser dessa artiklar. I den artikeln finns en koppling som kan göras till piratpatiet, citat:
“From trade in “visibles” like coal, machines and steel products, Britain shifted to a nation earning from what were termed “invisibles,” or financial return on overseas investment and services.” Detta om det brittiska imperiets kollaps. Historien ser ut att upprepa sig..
Kalla kriget tog aldrig slut vilket vi har kommit att tro. Under dess slutfas så var det mycket tal om nedrustningsavtal osv.. Men så fort sovjetunionen upphörde så började USA en upprustning utav aldrig tidigare skådat slag, och ryssarna har senare följt efter, de slutade aldrig med att vara en vapentillverkare av yttersta världsklass. Det har inte sedan början på 60-talet satsats så mycket på kärnvapen som det gjorts under de senaste åren. Du vet säkert hur skuldsatt USA är, och du känner säkert till det där om “kissinger petrodollar” och “world currency freeride”, lägg därtill att ryssarna gjort Rubeln konvertibel och har flaggat för att börja sälja olja i Rubel eller Euro, dessutom, Irak var en av de första att sälja i Euro, vilket USA snabbt ändrade på när Saddam störtades.
Vi kan idag stå inför ett dollarras där dollarn sjunker ned mot 2-4 spänn, det räcker med att Kineserna börjar omplacera så är vi där på ett par dagar. Många stora kapitalägare har börjat inse detta och det är väl precis på grund av detta som guldpriset nu rusar, sist guldpriset var på dessa nivåer (1978), så föll dollarn ned mot 4 kronor.
Det pågår ett geopolitiskt spel, som ytterst handlar om världsdominans, där energi, olja, gas och kärnvapenmakt är de viktigaste ingredienserna, och nyckeln ligger i kontrollen över eurasisen, alltså området mellan europa och asien där ca. 70 procent av världens befolkning finns, och där större delen av oljereserverna finns.
Med tanke på USAs skuldsättning och dollarns prekära situation, så kan det vara så att herr Putin har spelat skjortan av USA, med moder ryssland som vapenmakten och kineserna som den ekonomiska nyckeln. Bush militära galenskap kan vara en desperat handling på en förtvivlad situation. De är i princip i schack matt, såvida de inte startar tredje världskriget och faktiskt börjar använda sina kärnvapen.
Världen har nog aldrig någonsin varit i en så instabil situation som nu, inte ens under Kubakrisen sett globalt. Tyvärr är medierna lika tysta nu som de var inför andra världskriget, antagligen försöker chefredaktörerna sas. sitta still i båten, de kan i många fall förlora jobbet om de skriver “fel”, för genom media-koncentrationen så kolluderar ofta internationella kaptialintressen i allt från media till olja och vapenindustri.
Nu vet jag inte hur intresserad du är, men jag tror att jag gett dig läsning för ett antal dagar framöver.
//steelneck
CeAHqb The best blog you have!
Hello all!
Good job!
Wonderful blog.
Wonderful blog.
Nice Article.
actually, that’s brilliant. Thank you. I’m going to pass that on to a couple of people.
Thanks to author.
[…] – ”de andra” finns inte, vi är alla människor. Internet skapar vardagshjältar. Vardagshjältar motverkar ondska och […]