Hur ska samhället skydda sig om alla har råd med en egen vätebomb? frågar Erik Starck i ett inlägg på sin blogg Framtidstanken, och refererar till ett tidigare inlägg. Svaret finns i Stanley Kubricks briljanta film Dr. Strangelove.

I en nyckelscen har en amerikansk general den föga avundsvärda uppgiften att informera presidenten om att en lokal befälhavare inom det strategiska kärnvapenstyrkorna har “blivit lite knasig”, och på egen hand har inlett en oprovocerad kärnvapenattack mot Sovjetunionen.

– Men jag trodde att vi hade ett psykologiskt utvärderingssystem som skulle garantera att det inte kunde hända!, säger presidenten.

– Man kan ju inte döma ut ett helt system på grund av ett enda misstag, svarar generalen.

Precis så är det. Det finns inget system som är hundraprocentigt säkert och som aldrig går fel. Om det verkligen vore så att var och en hade tillgång till en egen vätebomb som han kunde avfyra när han ville, då finns det inget sätt för samhället att skydda sig. Då skulle vi alla redan vara döda.

Hur mycket personkontroller och övervakning man än bygger upp, går det aldrig att förhindra samtliga attentatsförsök i samhället. Om det räcker med ett enda misstag för att världen ska gå under finns det inget att göra. Då kommer den att gå under. Övervakning och polisstat fungerar inte för att bemöta det hotet.

Men dessbättre är det inte så. Om man tolkar frågeställningen om att alla skulle ha råd med en vätebomb rent bokstavligt, är den totalt verklighetsfrämmande. Att framställa en vätebomb är alldeles ohyggligt dyrt. Det finns bara en handfull nationer som har klarat av det eller skulle kunna tänkas kunna göra det. Ingen grupp eller privatperson är ens i närheten att ha tillräckliga resurser, och så kommer det att förbli under överblickbar framtid.

Men i sitt inlägg modifierar Erik Starck frågan till att handla om att infrastrukturen riskerar att bli så sårbar att ett enstaka angrepp skulle kunna få lika stora effekter som en vätebombsangrepp. Den frågeställningen är mycket mer relevant. Om huvuddelen av alla datorer slogs ut samtidigt skulle det få mycket stora effekter på dagens samhälle. Även om det inte går att jämföra med en vätebomb i en storstad, skulle det ändå bli många döda och stora skador i ett sådant scenario.

Men precis som i Dr. Strangelove, kan vi inte hoppas på att skydda oss mot den risken genom att införa en polisstat som övervakar alla som kan tänkas begå en sådan handling. Ett sådant system kommer som sagt aldrig upp till 100% hur man än gör. Därmed blir det meningslöst om konsekvenserna av ett enda misstag är oacceptabla. För misstag kommer att ske. Misstag sker alltid, överallt, hela tiden i vårt samhälle – alltifrån Konsum och Ica till rättsväsendet och militären. Häromveckan lastades till exempel amerikanska kärnvapen, trots alla säkerhetsprocedurer, ombord på ett bombplan av misstag. Alla system läcker, all dålig avsikt går inte att fånga, och människor begår misstag.

Det vi kan göra är att se till att bygga vår infrastruktur på ett sådant sätt att inte hela kan slås ut samtidigt. Internet är från början designat just utifrån den insikten. Tanken var ju att internet skulle klara av att motstå en kärnvapenattack under det kalla kriget. Det kan man bara uppnå genom att se till att det inte finns några centrala “single points of failure” som kan attackeras.

Tyvärr finns det många krafter i samhället som försöker förstöra den decentraliserade modellen som internet bygger på, och istället införa central kontroll över informationsflödet på olika sätt.

Ett exempel: I debatten hörs många röster för att “filtrera” (alltså censurera) det ena eller andra på internet. Det fungerar normalt inte särskilt bra, eftersom internet inte är designat för central kontroll. Att ta sig runt polisens mångomskrivna barnporrfilter är så lätt att det är larvigt. För att censur ska fungera i praktiken måste man samla all trafik till ett fåtal knutpunkter, och övervaka dem. Det kanske man kan göra rent tekniskt om den politiska viljan finns. Men då har man skapat ett perfekt mål för terrorister. Då behöver de bara slå ut ett fåtal knutpunkter för att lamslå hela informationsinfrastrukturen i Sverige. Alltså precis det scenario som forskarna från FOI varnar för.

Ett annat exempel: Microsofts operativsystem Windows Vista innehåller funktioner för att göra det obrukbart genom kommandon utifrån. Syftet är att ge Microsoft möjlighet att stänga av datorer som kör piratkopierade versioner av operativsystemet. Även den som sympatiserar med syftet som sådant har anledning att oroa sig om det blir så att huvuddelen av världens datorer en dag kör Windows Vista. Om någon illasinnad aktör lär sig hur man löser ut den funktionen och plötsligt stänger ner alla Windowsdatorer i hela världen, då skulle vi ligga mycket dåligt till.

Det här är viktiga frågor som vi måste diskutera. Det finns starka krafter som vill att vi ska röra oss mot ett samhälle med mer kontroll. Som skäl anger de bland annat att vi måste kunna försvara oss mot terrorister. Men i själva verket ökar deras recept samhällets sårbarhet för bland annat terroristangrepp. Om de skulle lyckas finns risken att vi faktiskt hamnar i en situation där en enstaka aktör, det må vara en grupp skickliga databrottslingar eller en enstaka nation med onda avsikter, skulle kunna slå ut stora delar av västvärldens infrastruktur. De tendenserna måste vi bekämpa.