Sony BMG gråter ut i E24 om att botten nu äntligen är nådd för skivbranschen.
Samtidigt rapporteras det att både Radiohead och Nine Inch Nails nu jublar över att vara fria från skivbolagen – som de närmast är rosenrasande ilskna på – och vänder sig direkt till fansen.
För att snabbt analysera situationen:
Fansen har sedan länge lämnat skivbolagen och hatar dem inte bara innerligt rent personligen, utan så långt att nya politiska partier bildas runt om i Europa för att med lag dra tillbaka deras privilegiebrev.
Nya artister hatar skivbolagen så innerligt att de vägrar ha något med dem att göra, utan letar i stället upp helt nya affärsmodeller för att kunna livnära sig på sitt artisteri. Vissa har levt i tio år på att lansera sin musik på ställen som The Pirate Bay.
Nu väljer även gamla, respekterade artister att vända skivbolagen ryggen – och dessutom ropa ut det som en seger för musiken.
Är då skivbolagen bara missförstådda änglar? Knappast.
Samtidigt noterar nämligen Stockholms Stad att de stora skivbolagen är de som affischerar mest olagligt och därmed kostar skattebetalarna massor av pengar, och Pirate Bay polisanmäler upphovsrättsmaffian för rena infrastruktursabotage. Skivbolagen är innerligt hatade för att de har lurat alla, missbrukat alla förtroenden, medvetet kommit med defekta produkter som infekterat miljontals datorer, följer lagen när den passar dem, och nu ägnar sig åt rena maffiametoder.
Nej, Sony, botten är INTE nådd. Botten är nådd när den före detta skivindustrins monopolaggressioner och fall står som ett case study i ekonomisk historia i MBA-kurserna. Vi har fortfarande fem-tio år kvar dit.
Case in point: skivbolagen har fortfarande en inkomst. När den äntligen är borta, kanske vi kan få tillbaka musiken och artisterna igen. (Och tro inte för en sekund att den lagstiftade inkomsten, som kassettersättningen, kommer att vara kvar.) Skivbolagen har tappat hälften av sin inkomst. Den andra hälften återstår alltså fortfarande.
Det här är en så smutsig och självgod bransch att den behöver förlora sin syre- och blodtillförsel och sedan hängas att torka. Ingen annan bransch har lyckats lagstifta sin rätt till inkomst när skattebetalare köper konkurrenters produkter.
Läs även trådar på Piratpartiets forum och Opassandes kommentarer.
UPPDATERING: Basic personligt har läsvärda kommentarer också.
UPPDATERING 2: Missa inte Thomas Tvivlarens kommentarer på samma topic. Långt och läsvärt.
Andra bloggar om: Piratpartiet, skivbranschen, Sony, äckliga monopolister, upphovsrätt, fildelning, Nine Inch Nails, Radiohead
Ser poängen, men ser även bristerna. Hur kan du dra hela skivindustrin över en kam? Det finns massor med människor som verkligen sliter med minimala marginaler för att dom brinner för musiken och vill att den ska nå ut på villkor som säkerställer artisternas fortsatta verksamhet.
Att band som Radiohead och NIN inte behöver skivbolagen är inte så konstigt. Men hur tror du det ser ut i alla skikt under? Det är grymt svårt för artister att ta sig till den nivån att musiken verkligen når ut. De flesta behöver ett bra team runt sig och där behövs även den kunskap som traditionellt funnits hos skivbolagen.
Blir lite nyfiken på vilka artister det är du menar har levt i tio år på att lansera sin musik på ställen som Pirate Bay.
Hur mycket betalade du förresten själv för In Rainbows nu när du fick chansen att sätta ditt eget pris?
Med “skivindustrin” menar jag de stora fyra – det finns ett par uppstickare som Hybris som inte alls spelar efter samma regler.
Men när det gäller “hur ska artister ta sig ut?” tycker jag du får tänka om ordentligt. Det är nu de KAN ta sig ut, utan skivbolag. Tidigare har de suttit helt i händerna på slavkontrakt. De behövs inte längre. Slavkontrakten behövs inte, skivbolagen behövs inte. Att “artister behöver skivbolagen” är i bästa fall bara en villfarelse – idag är det bara att publicera musiken, och använda andra intäktskällor än per-unit sales.
Fildelningen innebär för första gången att artister har MÖJLIGHET att tjäna pengar. Det är bara att kolla på vilken matematik som helst från artister vs. skivbolag om vilka det är som får pengarna från skivförsäljning. (Hint: det är inte artisten.) Att då sitta och gråta krokodiltårar för “vikande marginaler” för skivbolagen känns bara futtigt.
En artist som levt länge på fildelning är vår svenske Andreas Viklund, mest känt för trance/electronicbandet Lagoona, som legat på ett par internationella topplistor.
Jag betalar f.ö. inte för musik själv – det har blivit avkommersialiserat sedan flera år tillbaka. Däremot kan jag tänka mig att betala för att någon ska sortera fram musik åt mig, till exempel var jag en betalande prenumerant hos Pandora innan de stängde för folk utifrån USA. (Så numera använder jag last.fm i stället.)
Men dom slavkontrakt som du snackar om är ju i princip avvecklade för länge sen. Det såg dom federala domstolarna till.
Det jag menar är att det är grymt lätt att se skivbolagens enda roll som att dom enbart pressar skivor och distribuerar. Men dom innehåller även A&R-funktion och marketing som många artister verkligen behöver för att inte fastna i facket “duktiga och nästan på riktigt”.
Lily Allen tog väl Internetkarriären ungefär så långt som man kan ta den. Men ska man gå från MySpace-hype till att kunna försörja sig på exempelvis turnéverksamhet så behöver man backning.
Den traditionella branschuppdelningen där då fem majorbolag i princip styrde vilken musik vi skulle lyssna på är långt ifrån optimal, men så ser det ju inte heller ut längre.
Och att gå därifrån till att önska skivindustrins död bara för sakens skull tycker jag är ruggigt billigt.
Jag försöker hävda i min bloggpost att det inte är en fråga om rätt/fel eller bra/dåligt. Det är bara att anpassa sig till verkligheten. Kopior har inget värde!
http://redlib.subcult.org/2007/10/det-mest-svikna-vallftet_11.html
Faran för den lille okände artisten är inte hurvida denne får betalt eller ej, den stora faran ligger i att förbli okänd.
Vad som däremot är en mycket stor fara, både för stora och små musiker och precis alla os andra, vilket Rick har påpekat otaliga gånger, är när upphovsrätten tillåts invadera privat kommunikation och de giriga krav som därpå följer. Med avskaffande av brevhemligheten och common carrier principen (att brevbäraren inte skall hållas ansvarig och behöva agera domare över brevets innehåll). Det är sådant som annars bara totalitära skurkstater tafsar på. Men det skiter de stora musikbolagen i, och bara för denna detalj, bara denna aspekt, gör att jag önskar deras död.
Om valet på riktigt verkligen stod mellan å ena sidan att alla musiker skulle få söka sig andra jobb och att brevhemligheten/common carrier principen avskaffas. Då skulle valet vara mycket enkelt – Låt dem svälta! Rätten till privat kommunikation och meningutbyte är långt mycket viktigare.
//steelneck
Jag tänkte svara på det här, men Steelneck har redan sagt allt som behöver sägas…
Jag har f.ö. börjat kalla Common Carrier-principen för “budbärarimmunitet”, det går enklare hem när man förklarar.
Det jag menar är att det är grymt lätt att se skivbolagens enda roll som att dom enbart pressar skivor och distribuerar. Men dom innehåller även A&R-funktion och marketing som många artister verkligen behöver för att inte fastna i facket “duktiga och nästan på riktigt”.
Skivbolagens multipla roller ser jag bara som en ännu större anledning att påskynda deras undergång. Jag ser en framtid där istället för att skivbolagen “äger” artisten och sköter all A&R, publicitet, produktion, tillverkning, distribution, marknadsföring etc så äger artisten sig själv och anlitar underleverantörer för de tjänster hon behöver.
Visst finns det ett finansieringsproblem, men man får helt enkelt börja i mindre skala: Spela in hemma med billig utrustning, lägga upp musiken på Myspace etc. Istället för “overnight success” får man långsamt bygga upp en relation till sin publik och gradvis övergå från hemmapulare till superkändis ;-). Detta ställer givetvis betydligt högre krav på kvalité och originalitet hos själva musiken, men det ser jag också bara som positivt.