Idag idiotförklarar jag Horace Engdahl på Expressen Debatt: Horace Engdahl försöker med en 300 år gammal lögn.
Till hans försvar är det förmodligen inte han själv som skrev artikeln, utan hans illa dolda hejaklack av teknofoba ludditer. Jag tror för högt om Horace Engdahls intelligens för att tro en sekund på att han skulle skrivit den där smörjan själv om han hade satt sig in i frågan.
Jag gillar särskilt att Expressen satte underrubriken “Rick Falkvinge försvarar fildelning – och äganderätt”. Det driver hem poängen övertydligt.
Pingat på intressant. Andra bloggar om: Expressen, politik, piratpartiet, fildelning, Horace Engdahl, ludditer
Haha, klockrent skrivet! Mycket tydligt. Nu borde även de mest förhärdade verklighetsbekämpare förstå vad det handlar om.
Idag högaktar jag Horace Engdahl för att han kommit med sakliga argument mot upphovsrättshatet.
Jag högaktade även Piratpartiet då de insåg att man inte kunde driva den vansinniga idén att stoppa upphovsrätten, utan ganska snart gick över till att partiprogrammet skulle handla om att minska dess betydelse på olika vis, t.ex. med minskad längd och legalisering av fildelning av upphovsrättsskyddat material enbart för privat bruk. Samt ett starkt skydd av den enskilde konsumentens integritet. Det är idéer jag själv skriver på till fullo; en god balans mellan konsumentens frihet, idéernas fria flöde, OCH upphovsmannens rätt till ersättning då hans/hennes verk sprids.
Men i och med ovan nämnda debattartikel i Expressen verkar Falkvinge åter ha trillat ner i det retorikträsk där man likställer all upphovsrätt med ett destruktivt monopol.
Om du inte är för avskaffandet av all upphovsrätt bör du nämna det när du går ut i hård debatt. Om du har blivit för ett sådant avskaffande bör du nog tänka efter ytterligare en gång.
Ett gott råd, prata lite med de småskaliga men självförsörjande konstnärer, författare, fotografer och kreatörer som lever och arbetar i verkligheten (inte bara musiker som är missnöjda med den erkänt pestkontaminerade skivbolagsbranschen) och fråga hur de upplever sina möjligheter att leva och verka vidare utan det s.k. “monopol” som bl.a. hindrar andra att sko sig på det de själva skapat.
De småskaliga men självförsörjande konstnärer, författare, fotografer och kreatörer som önskar delta i debatten om upphovsrätten är lika välkomna som någon annan att göra det, om de inte anser att deras intressen försvaras av vare sig skivbolagens eller fildelarnas företrädare när upphovsrättens framtid diskuteras. Om de absolut skall tillfrågas om sin åsikt, kunde man inte förvänta sig att Horace Engdahl själv gör det, innan han gör sig till talesman för dem (samtidigt som hans artikel är underskriven av representanter för distributörerna)?
Jag har inte tjänat några pengar på min upphovsrätt, men om jag tillhörde den nämnda kategorin småskaliga kreatörer som gjorde det, så skulle jag ändå ta avstånd från den immaterialrättsliga kontrollregim som hotar att förgöra såväl yttrandefrihet som privatliv för flertalet av oss. Horace Engdahl borde spy galla över att tyska myndigheter hänvisar till Adolf Hitlers litterära rättigheter (och därmed alla författares rättigheter) för att slippa obehagliga påminnelser om bakgrunden till Tredje Riket, i stället för att kritisera de politiker som gör sig till talesmän för hundratusentals svenskar som år 2005 kriminaliserades av en dövblind riksdag närmast i förbigående.
Frågan om hur upphovsrätten skall se ut är inte svartvit. För att förenkla en smula kan man ge tre alternativ som exempel:
a) Ingen upphovsrätt alls, det som en gång har spritts får kopieras fritt;
b) en upphovsrätt som endast reglerar kommersiellt utnyttjande, medan kopiering och spridning utan vinstintresse undantas;
c) en total kontroll av all kopiering och spridning, inklusive sådan som förekommer inom hemmets fyra väggar och i privat kommunikation.
Så länge jag har varit medveten om upphovsrättens existens, så har jag ansett att modell b) bäst beskriver dess syfte. Jag har kanske inte alltid förespråkat den modellen, men jag har funnit den acceptabel och rimlig. Friheten att kopiera för “enskilt bruk” har inte varit ett kryphål som existerat i lagen på grund av otillräckliga övervakningssystem; den har varit en nödvändig del av upphovsrätten för att regelverket inte skall strypa all den vardagliga kommunikation människor emellan som behövs för att litteraturen och konsten skall kunna utvecklas.
I princip stödjer jag fortfarande modell b), men de nuvarande “rättighetsinnehavarna” (alltså de som har valt att exploatera sina rättigheter ekonomiskt) nöjer sig inte längre med den modellen, delvis därför att tekniken har förändrat människors sätt att kommunicera med varandra. De kräver nu en övergång till modell c), den totalitära kontrollen. I andra ringhörnan finns de som förespråkar modell a).
Jag vill till varje pris undvika modell c). Om jag inte får behålla modell b), då ansluter jag mig hellre till den växande grupp som kräver modell a), för att vi tillsammans skall förhindra en utveckling som ingen av oss kan leva med.
När Horace Engdahl kallar en mindre grupp politikers invändningar mot kontrollmodellen för ett “hån” av ej namngivna kreatörers rätt till försörjning, då talar han för sin sjuka mor, alltså skivbolagen. Det är inte ett språkbruk som hör hemma i en saklig debatt om politikens sociala och ekonomiska konsekvenser, och då tycker jag att han får finna sig i att Rick Falkvinge ger honom svar på tal. Det finns ingen anledning att vara finkänslig och försöka föra ett resonemang om huruvida skyddstiden skall vara fem eller tio år, när motståndarna tar till storsläggan och spelar på känslosträngarna för att utmåla alla kritiker som egoistiska skurkar. Det är inget annat än personangrepp, om än i förtäckt form. Och detta från Horace Engdahl?
Falkvinge och jag har sannolikt vitt skilda åsikter om hur den ideala upphovsrättslagen ser ut, men det spelar ingen roll: Så länge våra gemensamma motståndare inte bemöter våra argument i sak utan skuggboxas med en påhittad fiende, så är skillnaderna mellan våra förslag oväsentliga.
Karbid: Jag tycker jag är väldigt tydlig i artikeln med att jag pratar om ickekommersiella upphovsrättsintrång genom fildelning. Piratpartiets ståndpunkt är oförändrad:
– upphovsrätten måste reduceras i omfattning till att bara gälla kommersiell verksamhet.
– upphovsrätten måste reduceras i längd till någonting tillräckligt för investerare och gynnsamt för nyskapande, t.ex. fem år. Vissa har föreslagit ett eller tre, andra sju.
– upphovsrätten är riksdagens jobb att stifta, och därför ska tekniska lösningar som söker att hindra konsumenter att använda dem på lagligt sätt (DRM) förbjudas – det ska betraktas som konsumentbedrägeri.
– attribution fortsätter att vara viktigt.
Bra rutet Rick.
karbid: Jag är bla. fotograf, sysslar även med att skriva datorkod. Rick pratar med mig ibland.. och helt säkert med väldigt många andra som har “intellektuella” sysslor både som arbete eller fritidssyssla.
//steelneck
Steelneck: Good point!
Karbid: De som visar överlägset mest intresse för mina idéer är alltid kreatörer själva. Se till exempel när jag pratade för drygt 2000 personer i Silicon Valley – där samtliga på något sätt fick sin inkomst genom upphovsrättsskyddat material.
Däremot är producenter, distributörer och mellanhänder väldigt ointresserade.
Personligen är jag övertygad om att kulturkreatörer och människans fantastiska affärssinne skulle klara av att hitta fungerande affärsidéer utan någon upphovsrätt överhuvudtaget, men jag är medveten om att det kan tyckas som lite radikalt att ta bort upphovsrätten rakt av.
Om den ska skrivas om/ner, så tycker jag skyddstiden känns mindre viktig att reformera(även om den helt klart behöver kortas ner), utan det viktigaste är att ta bort det allvarligt konkurrenshämmande och samhällsskadliga monopolet på exemplarframställningen, som bevisligen skapar en ofattbar marknadsanpassningströghet i industrin, oligopol kring prissättningen och en groteskt centrering av rättigheterna hos ett fåtal gigantiska koncerner.
Resultatet blir att vem som helst kan starta en verksamhet och duplicera och sälja både fysiska verk och immatriella kopior, varefter en procentiell ersättning utgår till upphovsrättsinnehavarna och kreatörerna, precis som det fungerar med bl a webradio, och den ryska lagstiftnigen som tillåter AllOfMP3 erbjuda kunderna exakt det dom efterfrågar.
Då skulle marknaden explodera av nya affärverksamheter som har nydanande affärsidéer om hur man kan erbjuda och tjäna pengar på kultur, och hur man kan få in investeringskostnaden till dyra riskprojekt.
Om kulturkreatörer visar sig få en för dålig inkomst eller kreationsmöjlighet ifrån sådan lagstiftning, så finns stora möjligheter att gynna kultursektorns produktion, genom skattelättnader och dyligt, ex extremlåg moms på försäljning av kultur, och utrustning som behövs för att skapa kultur, lägre arbetsgivaravgifter osv.
Det finns tusen lösningar, och att dagens upphovsrätt skulle vara den enda i det moderna samhället, finns det ingenting som stödjer.
Jag som jobbar som programmerare har inga som helst problem med detta. Gör jag ett jobb åt någon får de alla rättigheter till koden (såvida de inte specifikt vill ha det på annat vis), jag får betalt en gång för att få jobbet gjort. Sen gör jag fler jobb i samma stil och lever alltså på det. Man kan alltså inte ligga på latsidan och förvänta sig att leva på att göra ett program och sen lägga sig på sofflocket och håva in slantar. Jag ser på det på samma sätt som att snickra ihop ett hus eller något annat hantverk.
Jag förstår inte varför inte en liknande modell skulle kunna fungera för kultur, någon får betalt en gång för att skriva en bok, en gång för att göra en film osv, kanske kan man finansiera det från staten om nu staten tycker det är väldigt viktigt med kultur, kanske finns det rika företag och personer som vill gynna kulturen och få en film gjord, osv. Men det klart, vill man inte se lösningar så kommer man aldrig se några. Jag har personligen aldrig upplevt några krockar med att jobba med att utveckla programvara och samtidigt kämpa för Piratpartiet och våra frågor. Däremot känner jag en fara med mjukvarupatent som potentiellt skulle kunna sätta mig ur spel totalt hur mycket jobb jag än skulle vilja göra eller kan göra.
Jag tycker att man helt enkelt får acceptera att när det väl spridits en gång, vad det nu må vara, så finns det där ute. Man kan alltså ta betalt en gång för att ursprungligen göra det eller släppa det men sen får man helt enkelt gilla läget.
Sedan finns det mycket saker runtom som går att tjäna pengar på, koncerter när det gäller musik, T-shirts, muggar osv. Detsamma gäller väl mjukvara till viss del men det kanske är lättare att få betalt från någon som behöver få ett program gjort kan jag tänka mig.
Några tankar bara.
Jag är tandtekniker, ett service- och hantverksyrke som inte bara helar människor utan är avancerad biomekanik och ett rent konstnärskap dessutom! Varför ska jag sitta som underbetald löneslav och inte få stimpengar?!
När någon tuggar med mina kindtänder borde det klinga i min kassakista! När någon uttalar ett S-ljud med mina framtänder!
När någon ler, och naturligtvis när media publicerar leendet! När tänderna kittlar din älskades bröstvårtor, eller borras in i våldtäktsmannens känsliga delar!! Samhällsnyttan är enorm!
Jag har tillverkat tänderna därför är de mina! Varför ska någon annan ha glädje av mitt arbete? Ge mej makt och pengar!!!
Nu har tydligen miljöpartiet tagit ställning för fildelning också, kul tycker jag =)