Jag fick stafettpinnen av Blogge att filosofera lite kring demokrati som koncept i allmänhet, och kanske specifikt kring vår tolkning av ordet.

Det intressanta i sammanhanget är dels att jag verkligen har tänkt och reflekterat över det, och dels att det användes som ett vapen mot mig som partiledare i valrörelsen 2006. Någon hade grävt fram en tio år gammal insändare där jag pekade ut några av bristerna med dagens system. (Kritiken tystnade när någon annan påpekade att jag bara tog upp saker som kända statsvetare också påpekat.)

Min erfarenhet av demokrati börjar i ett av Sveriges mest kända ungdomsförbund. Nej, inte Ung Pirat, utan ett annat. Där avancerade jag rätt snabbt till att bli Göteborgsordförande för skoldelen av organisationen — så långt hade jag tagit mig på faktiska meriter. (Den skola vars förening jag var ordförande för blev utsedd till distriktets bästa.) Jag stod också med på valsedlarna till kommunfullmäktige i Göteborg.

Men då började jag fundera – mer specifikt på den interna demokratin i organisationen. Varför blir folk valda till ansvarsposter? Vad är de mekanismer som får någon att fatta ett beslut i ett val mellan två personer? Är de såpass generella att man kan game the system, som jänkarna säger? Att systematiskt arbeta för att bli invald på något helt annat än meriter?

Svaret var ett överväldigande ja.

Det visade sig, att när en person fick välja mellan en person som hon aldrig hade hört talas om (en skåning som för första gången såg namnet “Kalle Jopphejdi, Dalarna”) och en person de hade träffat och varit ute på aktiviteter med, som de identifierade som trevlig och en i gruppen, så väljer de nästan utan undantag den person som de har en tidigare social relation med.

Det upptäckte jag genom att resa runt i Sverige och träffa andra ordföranden och vara ute och kampanja med dem. Jag visade mig inte briljant på något sätt, bara tillräckligt kompetent – socialt och politiskt. Och fick samma skit under naglarna som de. Jag var med i alla sociala sammanhang runt om i landet jag kunde, som “göteborgsordföranden för xxx som särskild gäst”.

Mycket riktigt. När ett år hade gått, så fanns det ett överväldigande gäng som ville ha in mig på riksnivå. Jag föreslogs inte av valberedningen – dem hade jag inte träffat – men det fanns en sanslöst stor grupp som ville kuppa in mig på årsmötet. Som jag hade räknat med, så föredrog de en person som fått skit under naglarna sida vid sida med dem, framför helt okända namn de aldrig hört talas om.

Då tröttnade jag. Det var då jag förstod att interndemokrati inte favoriserar politiska meriter, utan andra egenskaper. (Om man nu inte definierar om “politiska meriter” till att vara ute och dricka öl med så många som möjligt på ens egen nivå, istället för att visa ledarskapsresultat för sin egen organisation.)

Jag åkte inte ens till årsmötet där jag skulle kuppas in, vilket jag fick höra efteråt hade orsakat besvikelse bland de som jag hade lobbat hos. (För det var det jag hade gjort, med ett modernt ord.)

Då lämnade jag organisationen och tappade tron på demokrati i ett par år. Inte bara intern demokrati, utan också på landsnivå. Jag filosoferade vidare över det där. Om röstberättigade delegater på ett årsmöte nu inte väljer kandidater på merit utan på något annat, vad är orsaken till att man lägger sin röst på ett visst parti?

Här började jag fundera i kompetensdistributionstermer. Det vill säga, om parti A lägger fram ett nationalekonomiskt program och parti B lägger fram ett annat nationalekonomiskt program, och båda hävdar att det ska lösa nuvarande samhällsproblem, hur ska en genomsnittlig väljare kunna fatta ett informerat beslut om vilket partiprogram som är mest baserat på sund nationalekonomi?

Svaret är det kan hon inte. Väljarna är fullständigt i faktamässigt mörker när de röstar vad gäller om parti A bara svänger sig med en massa termer utan att begripa de nationalekonomiska sakfrågorna ett enda dugg. Undantaget de få väljare som också är nationalekonomer själva.

Någonstans förutsätter demokratin att väljarna fattar informerade beslut om vilka åtgärdspaket som är bäst för samhället. Man kan inte välja mellan A och B, om man inte förstår vad A och B betyder. Men om nu förutsättningarna för att fatta ett informerat beslut helt saknas, åtminstone för 95% av väljarkåren – underkänner det då inte demokrati som koncept?

(Här menar jag med demokrati det som vi i Västeuropa vanligtvis avser med ordet. Det forna Östeuropa hade en annan mening av ordet, t.ex. menade Östtyskland att de var krönet av demokrati, eftersom folket ägde produktionsmedlen. De var så stolta över hur demokratiska de var att landet till och med döptes så – DDR, Deutsche Demokratische Republik.)

Vidare funderade jag, återigen, på vad som propagerar partiers framgång – på samma sätt som jag tidigare hade funderat på vad som propagerat enskilda kandidaters framgång. Det jag kom fram till var hur hela systemet är konstruerat för att uppmuntra lögner, bedrägerier och villfarelser från de partier som vill bli valda. I insändaren jag nämnde, så skrev jag;

Det är just så demokrati fungerar. Precis som med evolution: det går inte att fuska, allt som för dina gener vidare räknas. Precis som med överlevnad i vildmarken efter olyckor: det går inte att fuska, det handlar om att hålla sig vid liv, allt är tillåtet. Precis så fungerar demokratin: du belönas om du vinner röster. Du får makten. Helt oavsett sättet, sättet är inte intressant.

Så ja, politiker premieras för att ljuga. Politiker premieras för att vilseleda väljare inför val. Allt är tillåtet för att vinna röster. Det är så det parlamentarisk-demokratiska systemet fungerar, det är en inneboende egenskap i fundamentet: vinner du röster vinner du valet, vinner du valet vinner du makten. Du premieras för att vinna röster. Hur detta sker är irrelevant, på samma sätt som det är irrelevant hur du väljer att föra dina gener vidare till nästa generation, så länge du för dem vidare.

Därför röstade jag inte under en lång tid. Men jag låg inte på soffan, utan gick ner till röstlokalen och lämnade in mitt röstkort. Jag ansåg att det var det enda ansvarsfulla jag kunde göra, eftersom jag ansåg att jag saknade kompetens att fatta ett informerat beslut om vilket parti som hade det bästa åtgärdsprogrammet.

Detta hade jag alltså kommit fram till vid 18 års ålder, hälften av min nuvarande ålder. Sedan dess har jag tänkt ännu mer, och fler faktabitar har kommit till som har fått mig att svänga avsevärt i flera av frågorna.

Jag tycker fortfarande att det är en brist med demokrati att systemet uppmuntrar bedrägeri. Men en av de sakerna tillkommit för mig, är att det inte spelar någon roll att väljarna är oinformerade. Det fungerar ändå. Ingen har riktigt vetat varför, förrän boken The Wisdom of Crowds satte ihop pusslet.

I all korthet, så är en folkmassa väldigt intelligent om man väger samman deras bedömningar. Ett exempel var, att på en marknad i England, så fick oinformerade besökarna gissa vikten på en utställd tjur. Naturligtvis varierade gissningarna på allt mellan tre heliumballonger och den sammanlagda vikten av Schweiz, och slaktarmästarna – experter på just de bedömningarna – bara skrattade åt gissningarna. Det intressanta var, att när man tittade på genomsnittet av alla gissningar, så hamnade det blott ett par hekto från tjurens vikt – och det genomsnittet var närmre än någon av slaktarmästarnas bedömning. Detta ä
r
nu visserligen en anekdot, men boken Wisdom of Crowds sätter in anekdoten i ett större sammanhang om varför det är en regel och inte ett undantag.

En annan sak som kommit till i min världsbild sedan jag var 18 är att demokrati inte alls nödvändigtvis ska ses som det optimala styrelseskicket i alla lägen. I stället ska det ses som en försäkring mot ett korrupt styre. Demokrati må ha långt ifrån det bästa best-case av alla tillgängliga styrelseformer — där ligger en machiavelliansk upplyst despot nära tillhands att argumentera för — men dess riktiga förtjänst är att demokrati har det bästa worst-case.
Kostnaden för den försäkringen är skillnaden mellan vad man hade kunnat uppnå optimalt med ett annat styrelseskick och det som man faktiskt får ut av demokrati.

I alla andra styrelseskick, så ifall ledarna blir korrupta och börjar bry sig om sig själva mer än nationens välmående, så går det söderut väldigt fort. Att byta ledare och/eller styrelseskick blir inte aktuellt förrän 90% av befolkningen inte har något annat hopp kvar, och då pratar vi om revolution. Ett väldigt tärande, destruktivt och allmänt kladdigt sätt att byta ledarskap. I demokrati är mekanismen i stället inbyggd som en del av systemet – det går aldrig så långt att 90% av befolkningen är utarmade och tar till vapen. Ledarskapet byts ut långt, långt innan det har gått så illa.

Och i det perspektivet är det ganska ointressant för valet av styrelseskick om någon kandidat i en demokrati lyckas ljuga och bedra sig från 49% till 51% av rösterna. Då är det ett långt större problem ifall ledarskapet som kollektiv lyckas undandra sig granskning.

Jag har mycket kvar att skriva om valsystem och traditionella partier kontra sakfrågepartier, men det blir delvis ett nytt ämne, så jag tar det i nästa postning.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om demokrati, styrelseskick, despot, Machiavelli, heliumballonger