I min förra postning, som var del 1 av den stafettpinne jag fick av Blogge, berättade jag lite om hur jag funderat kring konceptet demokrati, och kommit fram till att det faktiskt är det bästa tillgängliga styrelseskicket. Inte för att alla får vara med och bestämma – sådant har vi andra talesätt för som involverar kockar och flytande maträtter – utan för att samhällsresultatet blir stabilast kombinerat med allmänt välstånd. Inte alltid optimalt på kort sikt, långt ifrån snabbast på att agera och reagera, men bäst på lång sikt.
Eftersom det med det är etablerat att det är positivt för samhället att man väljer ledare, så återstår att filosofera kring hur man väljer ledare.
När den moderna demokratin etablerades för ett par generationer sedan (den är faktiskt inte speciellt gammal) så visste man inte speciellt mycket om hur man byggde ett röstesystem för att maximalt spegla väljarnas vilja. Därför tog man det enklast möjliga, det som kallas pluralistisk röstning: Alla har en röst som de får lägga på vilket parti de vill. Det parti med flest röster vinner.
Detta system är det sämsta tänkbara. Ska jag säga något positivt om det, så är det bättre än lottning. Det fungerar som avsett när man har exakt två alternativ, men bara då.
Som exempel kan tas en landsomfattande omröstning som hålls varje år om var man ska mötas för någonting. Stockholm skulle vinna varje gång, eftersom flest bor där. En minoritet blir extremt gynnade som slipper resa alls, och övriga missgynnade i olika grad.
Ett annat valsystem hade inneburit att alla fick bidra ungefär lika mycket till det gemensamma intresset, och då hade mötet i stället hamnat i Jönköping eller Karlstad. Stockholmarnas röster hade sett ut av typen “Jag vill helst ha det i Stockholm, men Jönköping och Karlstad är också bra alternativ.” Göteborgarnas hade sett ut enligt “Jag vill ha det i Göteborg, men Jönköping fungerar också rätt okej.”
Wikipedia har en hyfsad artikel som jämför olika valsystem. Men eftersom det skulle ifarosätta nuvarande maktbalans lär vi inte se det införas av dem som har makten idag.
Vilket leder mig till nästa sak. Utmanarpartier kontra etablerade partier. Det är en klar brist med systemet, att vinnarna i en tävling också får sätta reglerna för nästa omgång i samma tävling. Man ser inte guldmedaljören på VM i 100 meter brösthäcksim få tio meters försprång i nästa års tävling, men det är så det fungerar i Sverige i politiken idag.
Jag sade en sak som kom i TV i valrörelsen 2006: “Vinnarna av valet 2002 har ungefär en miljard i skattepengar att bedriva valrörelse för. Det har de, eftersom de har bestämt att de ska få det, och att vi i utmanarpartierna inte ska få det.”
De har också ondgjort sig mycket över hur jobbigt det blir med en massa småpartier i riksdagen, och bestämde sig därför för att införa en småpartispärr — om man får mindre än fyra procent av valresultatet, så får man inte vara med i riksdagen över huvud taget. Många, dock inte alla, parlament har liknande regler. I t.ex. Nederländerna finns ingen småpartispärr.
Min poäng är att inom alla andra områden i samhället skulle detta kallas för kartellbildning och vara straffbart med fängelse. Det finns gott om stora aktörer inom olika branscher som också tycker det är jobbigt med småuppstickare som bråkar med dem. Men det är bara stora partier som har rätt att lagstifta bort små partier, både med ekonomiska medel (ingen kampanjkassa till dig! och dessutom får du bära ut dina valsedlar själv, jäkla uppkomling) och lagliga (och når du inte en viss marknadsandel efter att ha stängts ute från resurserna, distributionskanalerna och menyn är det naturligtvis bara ditt eget fel, då får du inte heller någon representation).
(Nu är jag inte bitter för Piratpartiets skull; vi kommer att hoppa över varenda jäkla sten, kulle och hinder som kastas framför oss på vägen mot våra mål. Jag filosoferar på en högre nivå.)
Så hur långt ska man gå? Ska man kanske rentav låta alla medborgare rösta om varje fråga? Nej, det ska man inte, och det av två bra anledningar.
(Som kuriosa finns det ett parti som har direktdemokrati som enda punkt på sin agenda. Det heter aktiv demokrati och fick 83 röster, en fjärdedel så många som Kalle Anka.)
Den första anledningen är nationalekonomisk. I ett företag så betalar man människor för att sätta sig in i en viss fråga och sedan vara expert på den i företaget som helhet. Om varje människa skulle behöva sätta sig in i varje fråga, så skulle det vara ett gigantiskt natinoalekonomiskt slöseri. Ingen skulle ha tid att producera eller ta hand om nästa generation. Antingen det, eller så skulle folk prioritera sina barn i stället (hoppas det) och bara högljudda lobbygrupper skulle rösta. Bättre då att göra som företag, och betala människor kollektivt via skattsedeln för att sätta sig in i frågorna.
Den andra anledningen till varför direktdemokrati är en dum idé är att det finns mer värden i ordet “demokrati” än bara att folk röstar. Det ligger också västerländska värderingar – åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rätt till utbildning, etc – i ordet demokrati. Hela poängen med dessa värden är att de gäller hela befolkningen. Men samtidigt så visar historien, att vid varje enskilt tillfälle i varje enskilt samhälle, så går det att hitta en majoritetsopinion för att inskränka dessa rättigheter för någon minoritet i samhället. Det är politikernas uppgift att bevara dessa värden för hela befolkningen, i stället för att låta en arg pöbel montera ned dem för dagens skurkar (vilket förmodligen skulle vara pedofiler, terrorister och pirater, som Oscar Swartz lysande beskrev i sin senaste skrift).
Annorlunda uttryckt: Direktdemokrati är när tre vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till middag.
Ytterligare annorlunda uttryckt: yttrandefriheten behöver aldrig skyddas för rätten att hålla med majoriteten.
Så optimum hamnar någonstans mittemellan, på en representationsbaserad demokrati där de valda tar sig ansvaret att dessutom förvalta vissa demokratiska värden.
Eller alternativt har det ansvaret, men inte tar det.
De senaste dagarnas diskussion har visat att åtminstone ett parti som gick till val på att upprätthålla precis de här värdena sedermera har svängt och nu i stället röstar för att montera ner dem. Jag pratar om Centern. Man kan prata om kompromisser allt man vill, och hävda att alternativet var sämre, men det finns likväl ett antal personer i riksdagen på Centermandat som kommer att trycka på “ja” för att införa FRAs massavlyssning, och som kommer att trycka “ja” för att ge upphovsrättslobbyn mer tvångsåtgärder än vår egen poliskår.
Min poäng är, att om man inte är beredd att gå ifrån förhandlingsbordet, så har man en urusel förhandlingsposition. Är man inte beredd att bryta samarbetet, så är man bara en slav för den andres villkor. Centern skulle inte ha sagt “Vi är glada att det inte blev sämre, så därför kommer vi att rösta igenom det”. De skulle sagt “Detta är vår kärnfråga. Vi kan inte gå emot våra väljare i detta. Hellre bryter vi allianssamarbetet.” Mig veterligen gick inget annat parti i alliansen till val på att införa en massövervakning eller på att skärpa upphovsrätten, så det finns inget parti som hade kunnat säga samma sak utifrån sina egna frågor.
Och det är då diskussionen om sakfrågepartier, koali
ti
onsregeringar och väljarförtroende dyker upp.
Besökaren 2.0 försvarar Centerns agerande med att man måste välja vilka frågor man tar strid i när man ingår i en koalitionsregering. Samtidigt dissas sakfrågepartier med att de är missnöjesröster där man bara bryr sig om vissa frågor och lämnar alla andra.
Det resonemanget kan jag bara inte få mitt huvud runt. Hela poängen med ett sakfrågeparti är att välja vilka frågor man tar strid i, och dessutom att vara tydlig med det inför väljarna innan valet. När du röstar på ett etablerat parti, så vet du tvärtom aldrig ifall din anledning till att rösta på partiet blir det första som kompromissas bort. I mina ögon är sakfrågepartier mycket ärligare mot väljarna inför tanken på en koalitionsregering: “Vi kommer att ta strid för X, Y och Z. Vi bryter ett samarbete om vi inte får igenom detta. Vi kommer inte att ta strid för något annat. Det vet du redan innan valet.”
(Samtidigt kan jag inte låta bli att förundras över termen “missnöjesröst”. Det är ett konstigt sätt att förminska vissas åsikter. I mina ögon är allt utom en röst på den sittande regeringen en missnöjesröst.)
Josh reagerar på Centerns allianskompromiss med ett “Ge mig tillbaka min röst!” och säger att en röst på ett parti som inte kom in i riksdagen hade haft bättre effekt än ett parti som visserligen kom in i riksdagen men sedan i stället gjorde tvärtom. Och visst är det så. Jan Lindgren gästskriver klokt hos Opassande;
Faktum är att alla partier tappar röster, det kan vi ju se. Men oftast när ett parti tappar en röst till ett annat parti kan det vara svårt att veta varför. Om folk går från centern till folkpartiet, är det pga jobbpolitiken? Invandringspolitiken? Kanske miljön? Eller skolan? Vem vet.
Men om centern tappar röster till Fi eller PP – då vet nog varenda jävel varför. Det finns inte så mycket att undra över. Och det är där enfrågepartierna verkligen kommer till sin rätt. De kan sätta eld i baken på de etablerade politikerna och få dem att inse att det finns andra frågor som folk tycker är viktiga. Nya frågor som de inte förstår.
Summa summarum tror jag vi kommer att få se fler sakfrågepartier vad det lider. De är åtminstone ärliga mot väljarna i vilka frågor de kommer att slåss för, och vad de kommer att gå från förhandlingsbordet för.
Under tiden fortsätter Piratpartiet att slåss för de värden som andra partier kompromissar bort. Åsiktsfrihet, yttrandefrihet, privatlivsskydd, informationsfrihet, rättssäkerhet, transparens. Det är Piratpartiets strid. Det är den som vi tar. Sänkt bokmoms kompromissar vi bort.
Jag avslutar med att lämna stafettpinnen om att filosofera kring demokrati vidare till Christian Engström, Emma Opassande, Stefan Flod och Johanna Nylander.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om demokrati, politik, piratpartiet, yttrandefrihet, centern, valsvek, bokmoms
Jag tror att vi pratar förbi varadnra. Problemet med enfrågepartier är inte att de inte sätter fokus på en viktig fråga utan att de antingen är helt passiva i andra frågor (vilket vore det ärligaste, men också ett sätt att skapa duktigt politiskt kaos om ingendera sidan får majoritet) eller agerar oberäkneligt. I fall 1 röstar man på ett parti som driver en enda fråga och lägger därför ner sin röst i SAMTLIGA andra frågor under mandatperioden, i fall två vet man inte i förväg vad man röstar på. Ingetdera känns särskilt lockande.
Jag håller visserligen med om att upphovsrätten bör reformeras, men för mig finns det minst 15 frågor som är viktigare, och jag röstar i allmänhet inte efter sakfrågor utan efter ideologi: en sorts bild av hur man vill att landet skall styras. I olika sakfrågor har jag sedan åsikter som i stort sett går att knöla in under alla partier någonstans. Ett enfrågeparti erbjuder bara en lösning för den som faktiskt är beredd att välja bort ALLA andra frågor. Därav min “dissning”.
besökaren: Enfrågepartier känns ju vettigast när frågan upplevs som fundamental för framtiden. Jag skulle ha svårt att rösta för ett, säg, bensinskattesänkningsparti. frågan känns bara inte viktig nog.
På samma sätt är frågan om upphovsrätt tagen för sig själv, inte så himla viktig och inte värd att offra sin röst på.
MEN, när man lyfter blicken och ser saker som att vi skapar ett kontrollsamhälle utan like i historien med motiveringen att behålla upphovsrätten, då står enligt min mening plötsligt hela demokratin på spel.
Det kan låta dramatiserande, men jag menar det på fullt allvar. Om vi förlorar makten över vår integritet till staten och storföretag i denna omgång, är jag rädd att vi kanske aldrig kan få den igen. Därför är enfrågepartiet denna gång helt motiverat.
Tillägg: ovanstående bör INTE tolkas som att jag vill sänka bensinskatten, tvärtom. 🙂
mikael nilsson: jag håller med om att när en fråga blir så viktig så har ett enfrågeparti ett exeistensberättigande. Jag är inte beredd att skriva på att det är så illa, dock. Men med den dystopin i bakhuvudet har jag viss förståelse för valet att rösta Pirat.
besökaren,
det finns fler alternativ än att lägga ner rösterna eller bete sig oberäkneligt. Det uppenbara alternativet är att utnyttja det förhandlingsutrymme man har i andra frågor till att få stöd för sina egna. Kohandla helt enkelt. Ett uttryck som jag har för mig myntades efter att böndernas intresseparti (numera centern) röstade med sossarna mot att de fick igenom ökat mjölkstöd.
Piratpartiets förhandlingsstrategi hittar du här.
Det skulle vara fantastisk om alla fick rösta på två partier istället för bara ett. Då skulle man kunna rösta på ett generellt parti som M eller S och samtidigt lägga en röst på ett enfrågeparti som man tycker är viktigt.
Jag har hört vänner säga att visst tycker jag att PP verkar bra men jag tycker det här andra är viktigare. När alla bara har en röst blir enfrågepartierna svältfödda även om dom faktiskt har enorm sympati bland folket. Med bara en röst blir man rädd att ens sida v/h riskerar att förlora om man väljer att rösta på något annat.
Der rätt= yttrandefrihet, lika bhl och utveckling
Bla dödsstraff
2% demokrati och kanske mandat också
Förstärkta personval
Parti kan försöka ta “fria mandat” som i Tyskland
Det är väl dumt att skriva.
Räntan= rösta med fötterna , kraft och korrekt info (alla beslut man gör med info om planering och affärslösningar)
USA fördel (sälja varor) och strukturomvandling (kreativ förstöring Schumpeter sa)
Sv borde ju ha samma (komparativ fördel) för msk och framtida generationer
Tex skogs-och massa som Rys och Karelen klarar bättre och omvandlingstryck
Kumulativ tillväxt som Kurzweil är inne på
Kraft = lägga ner för att växa (korsets princip)
Fröna växer och utv och därmed kärlek (kraften blir större)
Men det går inte utan kraft som ger kärlek
KK kunskapsutv= plus minus noll i vår del (annat moraliskt och principer men ekon-tek). Katolikerna är ett hot (stagnerande version). Däremot vetenskapsteoretiskt-evangeliets utvsyn (effekt och mätning= gör det rätt vilket inte jag tror)
Vettigare Israels utv = kommit längst tekniskt etc
Sen då socialt hjärta (jfr mätning som ger plus här) och förstås utveckling kumulativt av öv (tex vettigare läroplan och tillämpning)
Idag med EU och komp rat handel och rättighetsdiskussionen (socialt hjärta)
På sikt absolut bästa : mäta nylib etc men soc grundtrygghet med öv (går som Kurzweil sa med budgetunderskott på sikt).
Sv bättre flesta länder
Nya energikällor som nästa utv steg (litet steg för msk men stort för mänskligheten)
Tex bygga “kärnkraftverk” i norrland med säker leverans till öv (säkerhetsventil för energi). Tex vid behov (radioaktiviteten nedbrytande och förstör miljön och ger andra neg effekter som vi inte helt kan mäta).
Norge förebild här (saltkraftverket tex)
Vindkraft etc framtiden och dess spinn-off på öv
1. 300 mandat “1:a kammaren” (teori)
2. 49 mandat som 2:a dvs fria mandat
Politiska vildar, sakfrågor, kan då gå över till 2 (helst inte förstås, konsensus)
Är inte Piratpartiets sakfrågor en ideologi? Ideologin som ligger till grund för demokratin? En liten fundering bara 🙂
// röstar-PP-nästa-val-med
Intressant inlägg. Möjligheten att avsätta en dåre är förmodligen demokratins starkaste uppsida. Därutöver finns en rad potentiella fördelar, vilka tyvärr solkas av 4%-spärrar, interna partinomineringar, förtryckta valsedlar, partipiskor etc etc.
Hittade inte detta förrän nu men det är väl aldrig försent att fortsätta debatten.
Roligt att du omnämner Aktivdemokrati, Rick!
Innan jag kommenterar dina åsikter om direktdemokrati, vill jag fråga en sak:
Har du läst Aktidemokratis partiprogram?:
http://aktivdemokrati.se/ads%20websida/partiprogram.html
Magnusgus@AD’s last blog post: Stig Bergling till FRA:s försvar!
Ska vi samla alla småpartier i något som kan lyckas bryta igenom 4%-kartellen?
Om vi är en uppretad massa som kan ha en bra gemensam grund, typ mer demokrati i Sverige, låt säga 5% av befolkningen, D.v.s. 500.000 personer och vi alla satsar ca. 50kr var så har vi ca 25.000.000 kronor, men det vi egentligen behöver är bråkdelen och aktiva medlemmar som kan programmera, dela ut valsedlar och stå i vallokaler.
Vad ska vi kalla det? Demokratiskt Initiativ?
MVH
Martin Gustavsson
Maedlem av http://www.aktivdemokrati.se
Om du kallar nuvarande samhällsresultat stabilt, kanske inte alla haaller med dig. Nationalekonomer om finanskrisen och grupper som faar det saemre med borgerligt styre tycker nog inte att det varit speciellt stabilt, ej heller de som kommer faa betala kalaset efter naesta ostabila svaengning mot vaenster i kommande val.
Om du tittar paa Schweiz, landet med mest direktdemokrati i vaerlden, tycker jag absolut att det aer ett mer stabilt land. Schweiz aer inte heller i krig, vilket Sverige aer.
Huruvida Schweiz eller Sverige skulle vara baest paa “lång sikt”, tror jag har mer med medborgarnas val av media och personliga utveckling, aeven om det politiska medvetandet absolut skulle stimuleras av mer deltagande.
Ledare och representanter kan vaeljas oavsett grad av direktdemokrati i den politiska processen.
Vad du ser som galet med Jönköping som geografisk moetesplats i Sverige fattar jag inte riktigt. Jönköping aer en trevlig stad, tycker jag. Moets man digitalt ser jag inte heller behovet av endast en geografisk moetesplats.
Korrekt. De som har makten idag kommer knappast gilla konceptet “direkt demokrati”. Det goer att jag gillar det aennu mer.
Om PP valsamarbetar eller infoer direktdemokrati eller ansluter sig till http://www.aktivdemokrati.se kan PP undvika att “guldmedaljören på VM i 100 meter brösthäcksim får tio meters försprång i nästa års tävling”.
RF: “Vinnarna av valet 2002 har ungefär en miljard i skattepengar att bedriva valrörelse för. Det har de, eftersom de har bestämt att de ska få det, och att vi i utmanarpartierna inte ska få det.”
-Se det som en styrka. De etablerade saknar folkligt stoed saa till den milda grad att folket struntar i deras kostsamma mediahopkok. PP har en intressant sakfraaga. Taenk om PP dessutom hade direktdemokrati.
Vi kan undvika mobbingen fraan oevriga partier genom att bilda en egen kartell. Valsamarbete.
I foerhaallande till PP och Kalle Anka har inte aktivdemokrati.se faatt den mediabevakning som partiet foertjaenar. Eliten tar hellre upp kalle Anka och PP eftersom de i realiteten inte utgoer reella hot mot den sittande eliten.
Experter. Laat oss ta naagra exempel… Nordbanken och Skandia eller varfoer inte finanskrisen som helhet. RF:”I ett företag så betalar man människor för att sätta sig in i en viss fråga och sedan vara expert på den i företaget som helhet.”…resultatet? Kris. Kaos. – Om man hade anlitat en vanlig spaerrvakt fraan tunnelbanan hade det sannolikt sett baettre ut, tror jag.
Jag foeraktar inte utbildning, men det verkar som att folket maaste saetta spaerrar paa girigheten och de lustiga effekter den kan faa naer vissa nationalekonomer blir fartblinda.
Att “Ingen skulle ha tid att producera eller ta hand om nästa generation” tycker jag aer ett lustigt argument, speciellt i dessa arbetsloeshetens tider. Folk har saa satans med tid att de spelar bingo och tittar paa Dumburken, aeven om det sannolikt skulle ge oss baettre personlig utveckling och intelligens att delta lite mer i samhaellsfraagor.
Vi kan alla delta naer vi har tid och naer vi inte har det laata politiker representera oss som vanligt. aktivdemokrati.se har inte en extrem syn paa direktdemokrati. Vi erbjuder endast exakt den demokrati som varje individ vill ha.
Jag ser inte heller att Schweiz skulle ha missat västerländska värderingar som åsiktsfrihet, yttrandefrihet, rätt till utbildning, etc.. men dessa raettigheter har hotats och hotas i flera reprtesentativa demokratier.
“en arg pöbel” och en arg Falkvinge aer precis lika illa. “Pöbel”, “mobb” etc. anvaends foer att vaerdefoerminska ordet “demokrati” och “folkstyre”. Likvael laater man samma “mobb” roesta fram ex. SD i en representativ demokrati. Slutresultatet aer det samma, med den skillnaden att direktdemokrati sannolikt skulle lyfta de okunniga naagra snaepp och vi skulle faa en intressantare diskussion om invandring.
RF:”Direktdemokrati är när tre vargar och ett lamm röstar om vad man ska äta till middag.” – Inte enig. Folk agerar inte paa detta vis. Psykopatisk laeggning aer mer vanligt hos makthavare och hoegt uppsatta foeretags chefer. Baettre uttryckt vore att lammen staendigt roestar mellan de blaa vargarna och de roeda vargarna.
…PP aer paa saett aa vis framme foer slakt, RF aer givetvis mer ansvarig aen enskilda medlemmar, foer om inte PP lyckas komma in detta val saa aer nog lammet stekt.
Ju mer demokrati desto mer yttrandefriheten verkar vara en sanning som aer laettare att bevisa.
Optimum hamnar daer varje individ vaeljer att laegga den. Jag tror dock att de flesta skulle vilja ha mer valmoejligheter aen Mona Sahlin och Reinfeldt som stadsminister efter valet. Tror inte du det, Rick?