Det finns många som har utan vidare reflektion har köpt den 300-åriga retoriken om att upphovsrätt skulle vara äganderätt, en form av ägande. Utifrån att ägande är något samhällspositivt argumenterar man sedan för att upphovsrätt, som är en typ av ägande, också är samhällspositivt.
Det är framförallt liberaler som syns argumentera på det här sättet. Dick Erixon är en av dem. Tyvärr är det en väldigt förenklad världsbild där man varken känner till historiken bakom att upphovsrätt påstås vara ägande, eller varför det är helt fel. Karl Sigfrid skriver lite om det i sin senaste postning, som är läsvärd.
Påståendet är hur som helst inte bara fel som ett isolerat påstående. Det är precis tvärtom. Upphovsrätt inskränker äganderätten. Om man vill försvara äganderätten, så är rätt sak att göra att avskaffa (den ekonomiska) upphovsrätten helt och hållet.
Det vill nu inte Piratpartiet av ett antal olika anledningar, men som renlärigt ideologisk ståndpunkt är konsekvensen solklar om man vill kalla sig liberal.
Påståendet att upphovsrätt är ägande kom från London Company of Stationers under åren 1689-1709. De hade fått ett monopol på att trycka böcker och pampfletter den 4 maj 1557 av Queen Mary I, även kallad Bloody Mary för hennes skoningslösa jakt på protestanter. Syftet med monopolet var att kraftigt begränsa yttrandefriheten, så att inget protestantiskt material kunde publiceras. London Company of Stationers fick befogenheter att bränna böcker som inte var tryckta av dem och att beslagta andras tryckpressar, mot att de agerade en privat censurkår åt kronan.
1688 skedde det en revolution i Storbritannien som gjorde att parlamentet fick mycket mer makt på bekostnad av kronan, och många av de nya parlamentsledamöterna var sådana som tidigare varit censurerade. De gick till boktryckarmonopolet och meddelade kort och gott att deras privilegier nu skulle återkallas, och att det åter skulle bli en värld helt utan upphovsrätt (copyright).
Stationers fick panik eftersom deras lukrativa intäktskälla var hotad. De gick under flera år till parlamentet och påstod sig representera kreatörerna, och menade att det borde finnas en naturlig rätt till det man skapat – ett ägande – som då precis som vilken annan ägodel som helst kunde köpas och säljas. Detta var ett sätt för Stationers att behålla sitt monopol i praktiken, eftersom författarna skulle tvingas sälja rättigheterna till London Company of Stationers, och allt skulle i praktiken vara oförändrat från när de var en privat censurbyrå.
Parlamentet köpte argumentationen och 1709 skrevs Statute of Anne in i den brittiska lagboken. Den tog effekt 1710. Detta brukar vara startpunkten för historieskrivning om upphovsrätten bland förespråkarna; de ignorerar alltid det som kom före Statute of Anne som jag skrivit här.
Det är också värt att notera att inget förändrats på 300 år. Än idag går monopolisterna till lagstiftarna och påstår sig representera kreatörerna när de lobbar för starkare och utökat monopol.
Viktig punkt 1: Upphovsrätten är ett monopol. Den är ett statligt sanktionerat privat monopol. Och sådana är inte försvarbara från vare sig liberal eller socialistisk ideologi; bara ytterst sällan från konservativ. Påståendet att upphovsrätten är ett monopol brukar uppröra liberaler som försvarar den, vilket bara delvis är förvånande. Det är förvånande eftersom det är helt okontroversiellt bland både upphovsrättspositiva och -kritiska debattörer. Det är inte förvånande eftersom faktabiten leder till att deras slutsats om att upphovsrätten är ägande och bra blir helt felaktig, och att det då är en naturlig reaktion att bli upprörd.
Nästa punkt blir att se hur detta monopol förhåller sig till ägande. Det är sant att det är en rättighet som tillfaller en skapare av något, men där slutar också likheterna. Äganderätten är en rätt att förfoga över det fysiska föremål man skapat intill den tidpunkt man avhändar sig det. Upphovsrätten är en rätt att med våld hindra andra att skapa samma och liknande saker, även efter det att kreatören avhändat sig en skapelse genom publicering.
Det var lite teoretiskt, så vi tar ett mer konkret exempel. Om jag köper en stol, så erhåller jag äganderätt över den. Jag har kvittot i min hand, den är min. Jag får då ta isär den och använda delarna till andra möbler jag snickrar på, jag får titta hur den är gjord ner i minsta detalj och skapa en likadan, och jag får ställa ut den på gården så att grannarna kan ta del av och använda den när de vill.
Om jag i stället köper en kopia av en film – och med “kopia” här menar jag en DVD jag köper i handeln, en kopia professionellt framställd av den som har upphovsrättigheterna att framställa nya kopior från tryckorginalet i glas på fabriken – så får jag inte göra något av detta. Jag äger den här kopian av den här filmen, jag har kvittot i handen här. Äganderätten är obestridd. Ändå får jag inte skapa en likadan kopia, jag får inte ta isär filmkopian i bitar och använda dem till andra skapelser, och jag får inte visa min filmkopia på gården. Upphovsrätten begränsar på ett väldigt tydligt sätt min äganderätt över den kopia jag köpt.
Viktig punkt 2: Upphovsrätten inkräktar på äganderätten. Detta är en ytterst obekväm sanning både för alla som argumenterar för upphovsrätt utifrån ägande, och för alla som propagerar den 300-åriga retoriken om “intellektuellt ägande” som bara syftade till att en privat censurbyrå skulle få behålla sina lukrativa privilegier. Immaterialrätt står i motsats till ägande.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om politik, piratpartiet, upphovsrätt, äganderätt, monopol, censur, yttrandefrihet, karl sigfrid, dick erixon, bloody mary
Är inte också äganderätten ett slags statligt sanktionerat privat monopol (även om det har andra konsekvenser)?
För övrigt kan man notera att det finns en skillnad mellan den juridiska betydelsen av äganderätt och vår vardagliga användning av ordet “äger”. För de flesta skulle det nog inte kännas konstigt att säga att de äger en del värdepapper. Ordet “äger” används alltså vardagligt både för materiellt ägande och som en fortkortning av att man “äger rätten” till något. Även om det finns en juridisk skillnad tror jag inte att de flesta skulle uppleva någon större moralisk skillnad i sitt förhållande till exempelvis värdepapper vs. egendom.
Vidare utgör ju, oavsett vad man anser om det, de svenska skatterna ett mycket stort ingrepp i äganderätten, så även om man principiellt kan hävda att upphovsrätten inkräktar på äganderätten så kan man fråga sig om just det har någon betydelse opinionsmässigt när det redan finns ett demokratiskt stöd för så mycket större ingrepp.
Det som Erixon m.fl. inte förstått är att upphovsrätten är utilitaristiskt motiverad, vilket gör att man måste väga upphovsrättens fördelar mot nackdelarna. Jag skulle misstänka att de som oreflekterat ser på upphovsrätten som en äganderätt ofta har svårt att förklara varför den är tidsbegränsad.
Äganderätten är en statligt sanktionerad exklusivitet, åtminstone. Det är en bra invändning, som kommer in på vad vi i dagligt tal menar med “monopol”.
När jag säger monopol, så menar jag att en aktör har ensamrätt på att erbjuda en vara eller tjänst, trots att andra är fullt kapabla att utföra samma tjänst eller erbjuda samma vara. Detta saknas i äganderätten: det finns en naturlig exklusivitet i ägandet av ett fysiskt objekt.
Så analogin med t.ex. värdepapper håller inte riktigt. Värdepapper är också begränsade i sitt antal – de utgör en ekonomisk brist, de finns inte i oändligt antal. Till exempel kan det finnas 100 aktier för ett visst företag. De kan inte kopieras och plötsligt bli 314 till antalet. Digitala mönster kan däremot mångfaldigas i oändligt antal till noll marginalkostnad. Noll! Just den siffran får gammelekonomer att bli snurriga.
Och visst är det så att skatter är ett stort ingrepp i äganderätten som har bred folklig förankring — det finns gott om exempel på andra sådana ingrepp. Allemansrätten är mitt favoritexempel.
Du plockar min huvudpoäng klockrent när du avslutar med att de som argumenterar för upphovsrätten utifån ägande inte förstår att den är motiverad utifrån något helt annat, och är en avvägning för att (försöka) möta olika samhällsnyttor utan att belasta med högre samhällskostnad än man tillför nytta. Det där sista har fallerat ordentligt på sistone, eftersom ingen brytt sig om att försöka kvantifiera kostnaden.
Jag tycker att frånvaron av knapphet i fallet upphovsrätt är litet överdriven. Upphovsrätten är som jag ser det bland annat ett försök att artificiellt överföra en del av den brist som råder på antal duktiga kreatörer och deras tid och resurser (om man nu tycker att det finns en sådan) till deras verk.
Man kan se upphovsrätt som ett effektivare sätt att ta betalt – istället för beställningsverk mot engångsbetalning så får var och en som tar del av verket betala, vilket innebär att finansieringen förenklas.
I avvägningen mellan upphovsrättens fördelar och nackdelar är det möjligt att dra olika slutsatser, men man kan förhoppningsvis komma varandra närmare genom att diskutera och konsultera vetenskapliga rön. Tyvärr är det dock nästan hopplöst att diskutera med de som tror att upphovsrätten är en mänsklig rättighet eftersom de inte ens är intresserade av att balansera olika intressen.
Att se skatter som ett ingrepp i äganderätten säger nog en hel del om hur den som påstår det ser på staten. Är statens medel våra gemensamma slantar eller inte? Är staten formad av medborgarna för att förvalta det gemensamma? Har vi folkstyre? Man hamnar snabbt ned till mycket grundläggande frågor.
Jag antar att ju mindre överenss man är med det för tillfället sittande styret, desto större tendens har man att se skatter som ingrepp i äganderätten. Jämför gärna med en förening som man är frivilligt medlem i, t ex. en fackförening. Det är inte helt ovanligt att vissa föreningar tar ut en medlemsavgift baserad på medlemmens inkomst. Rätt likt skatt, eller hur? Frivilligheten i att vara medlem är dock en stor skillnad, för det är ju inte lika lätt att säga till någon att emigrera som att gå ur en förening.
Annars måste jag säga att Martins sista stycke var en strålande vändning på saken. En mycket effektiv uppmaning till upphovsrättskramaren kan formuleras: Om du anser att upphovsrätten är en form av ägande, då vill jag gärna höra dina argument för att den är tidsbegränsad.
Torde vara mycket svårt att trockla sig ur utan att förorda evig upphovsrätt.
De som anser att upphovsrätt är lika med äganderätt brukar vara samma personer som använder begreppet stöld för att beskriva varför de anser att fildelning är omoraliskt.
Det finns en lång diskussion på ämnet fildelning stöld eller inte här där jag argumenterat mot stölddefinitionen, bland annat genom att stjäla, eller jag menar dela argumentet med kranvatten kontra buteljerat vatten. Även självspelande pianon och isleveranser som exempel på av utvecklingen föråldrade företeelser lånade jag.
Hoppas ingen tog illa vid sig för det.
Det som fick folk att höja på ögonbrynen var kanske att jag arbetar på ett företag som säljer musikfiler och ändå argumenterar mot stöldepitetet. Jag anser att fildelning är något som redan är här och inte ska någonstans snart och att vi som säljer musikfiler måste anta utmaningen att konkurrera genom bättre service och vettiga priser. Om det är möjligt kommer framtiden utvisa.
Vi som säljer musikfiler måste vara vuxna nog att erkänna att utan föregångarna Napster och Kazaa mfl efterföljare, så skulle det inte finnas någon marknad för oss. Vi är stort tack skyldiga till den utveckling som drivits fram av fildelare världen över.
Kan man konkurrera med gratis? Tja, vi tror det och vi tänker i alla fall försöka genom att fortsätta förbättra oss, snarare än att sadla om och utpressa kunderna med skadestånd och hotelser. Att kalla konkurrenten fildelning för stöld och via politikerpåverkan försöka lagstifta bort den är blott futilt och ett tecken på dålig förlorare och total brist på innovation, imho.
@steelneck:
Skatterna, oavsett till hur stor nytta de är, är något som beskär dina möjligheter att bestämma över dina privata ägodelar. Det var inte ett partipolitiskt inlägg utan snarare ett enkelt konstaterande.
Måste förresten passa på att tacka för alla kloka kommenterar du skriver. Din signatur verkar poppa upp litet överallt. 🙂
Att skatter inkräktar på äganderätt kan i och för sig vara ett kontroversiellt påstående eftersom vi alla äger staten, som tar över förfoganderätten över skattepengarna. Vi förlorar aldrig några pengar, bara den direkta kontrollen över en del av dem.
Nu var den här artikeln framför allt riktad till liberaler och libertarianer, och i dessa ideologier är det solklart att skatter begränsar äganderätt. I andra ideologier skulle ett sådant påstående bara vara befängt.
Därför tycker jag bättre om att använda allemansrätten som ett exempel på en inskränkning av äganderätten som har bred folklig förankring – det är mycket mer ideologineutralt.
Åh, och jag instämmer i berömmet till Steelneck.
Denna är Pushad:
http://www.pusha.se/samhalle/8248_Upphovsratten_inkraktar_pa_aganderatten
Hälsn. Urban
Punkt 1, att upphovsrätt är skilt från äganderätt, instämmer jag helt i. Jag kanske skulle förklara skillnaden på ett annat sätt än Rick gör, men det spelar mindre roll. För mig är det en självklarhet av samma slag som att ett bokexemplar inte heller är detsamma som äganderätt. Man avskaffar inte äganderätten genom att bränna bokexemplaret; man förändrar bara egendomens värde.
Punkt 2, att upphovsrätten inskränker äganderätten, har jag däremot svårare att svälja, strikt semantiskt. Att upphovsrätten inskränker något, så långt är jag med. Men äganderätten?
Det här hänger på vad vi menar med äganderätt, och jag erkänner att det kan finnas flera definitioner, alla lika giltiga. Enligt min definition, som jag har svårt att klä i ord på annat sätt än genom att räkna upp exempel, så innebär äganderätten till ett föremål att jag exklusivt får disponera föremålet, överlåta det, låna ut det, pantsätta det, förändra det eller förstöra det. Ingen annan får göra något av detta med mitt föremål utan mitt lov (= exklusivitet). Att “disponera” föremålet täcker in väldigt mycket, exempelvis att framföra sin egen eller någon annans bil på allmän väg, och självfallet kan inte två personer oberoende av varandra disponera samma föremål samtidigt.
Det finns några få saker som flera personer kan göra med samma föremål samtidigt, och dit hör att avbilda eller beskriva det. Dessa åtgärder är i princip ickedestruktiva med avseende på föremålet, och frånsett att det kan bli ont om ståplatser, så kan ett obegränsat antal personer studera föremålet i syfte att avbilda det.
Behöver jag ägarens lov för att avbilda ett föremål? Både ja och nej. Om föremålet (till exempel en bil) befinner sig på allmän plats, så kan jag åtminstone studera dess utsida och fotografera det; något explicit medgivande från ägaren behövs inte (det kan anses implicit lämnat till alla och envar som ser föremålet utan att tränga in i något privat förvar). Det avgörande är dock inte vad ägaren tycker om saken, utan hur den som för tillfället disponerar föremålet hanterar det. Ägaren kan bestämma att bilen inte får visas offentligt, men om den som lånar bilen åsidosätter ägarens villkor och kör omkring med den på trafikerade gator ändå, så får vem som helst avbilda den utan att be om lov. Ett avtal mellan två parter kan aldrig ofrivilligt binda tredje man.
Även om jag har köpt ett exemplar av en bok i bokhandeln, så förbjuder upphovsrätten att jag kopierar det exemplaret för försäljning. Samma sak gäller om jag har lånat ett annat exemplar på biblioteket. I ena fallet är det jag som är ägare, i det andra biblioteket. Min handlingsfrihet beträffande kopiorna är lika begränsad i båda fallen. Vems äganderätt är det som inskränks i och med att jag inte får kopiera låneboken; min eller bibliotekets? Jag har ingen äganderätt till låneboken, och bibliotekets äganderätt berörs inte av låntagarens brist på handlingsfrihet.
Boken kan rentav av vara stulen, eller borttappad och upphittad av mig. Därmed kan jag inte hävda vare sig äganderätt eller dispositionsrätt till boken, men jag hindras likafullt av upphovsrätten från att kopiera den. Vem som äger det fysiska exemplaret saknar formellt betydelse för friheten att kopiera informationsinnehållet! Jag får däremot inte pantsätta en lånebok, medan jag får pantsätta mina egna böcker.
Därför menar jag att upphovsrätten visserligen utgör en inskränkning av den enskildes handlingsfrihet, men inte av dennes äganderätt i strikt mening, eftersom nämnda frihet inte utgör en del av äganderätten.
Det finns dock också enligt min mening upphovsrättsrelaterade inskränkningar av äganderätten, och dit hör begränsningar av friheten att överlåta verksexemplar som man inte har framställt själv. Transaktionsersättningen vid vidareförsäljning av originalkonstverk är en sådan begränsning, och hinder mot handel med begagnade datorspel en annan. DRM och avgifter på blanka lagringsmedier hör också till den här kategorin.
Att inte få visa köpvideon på storbildsskärm i trädgården för kvarterets alla ungar är ungefär lika orelaterat till äganderätten som att inte få ha bilmotorn på tomgång på garageuppfarten tio minuter i sträck. Samma förbud gäller om man så använder en hyrvideo respektive en hyrbil, och det är användarens frihet som är inskränkt, inte ägarens.
Att jag måste betala fordonsskatt på min bil är alltså en begränsning av äganderätten. Att det råder hastighetsbegränsning på allmän väg är det däremot inte, för den begränsningen är i likhet med upphovsrätten orelaterad till ägarskapet.
Men som sagt, det hänger på definitionen av “äganderätt”. Du kan ha en delvis annorlunda definition, och då blir mitt resonemang kanske irrelevant för dig. För min del behöver jag ändå inte punkt 2 för att vara övertygad om giltigheten av punkt 1.
Visst är det härligt. Jag måste tacka Rick för att han satt upp en blogg där det inte bara bloggas så läsvärt, utan för att det också kommer så läsvärda kommentarer som Anders Anderssons här ovan 😉
När jag läste Anders kommentar så satt jag och nickade instämmande, men jag kom samtidigt ihåg en sak där det blir problem, och det är när även bäraren av verket sorterar under upphovsrätt. Men också en del konsekvenser av datorprogrammens unika särställning i upphovsrätten där även användandet, exekverandet omfattas. För inga andra verk så har upphovsmannen någon beslutanderätt över användandet av enskilda exemplar i annans ägo. Att den skrivna koden faller under upphovsrätt är däremot ganska naturligt, det är ju ett skrivet verk i likhet med böcker, detta på samma sätt som att en avhandling om matematik är ett skrivet verk, men i avhandlingens fall utan att upphovsmannen till avhandlingen ges exklusiv beslutanderätt över hur matematiken som hans verk avhandlar används. Eller som kommissioner Hersey uttryckde det när han varnade för det på 70-talet i CONTU rapporten:
“The heart of the argument lies in what flows from the distinction, raised above, between the written and mechanical forms of computer programs: admitting these devices to copyright would mark the first time copyright had ever covered a means of communication, not with the human mind and senses, but with machines.”
Man kan göra två saker med ett datorprogram efter det att det skrivits, man kan publicera det och använda det. Upphovsrätten omfattar tyvärr båda delarna idag. Detta är datorprogrammens särställning, som nu allt mer börjar utnyttjas även för andra verk när de sprids digitalt. Varför skall datorprogram ha en särställning? Lek med tanken att upphovsrätten bara omfattade publicerandet, inte användandet.
Detta är ett av de problem som GPL ville lösa. I detta fall friheten att använda information man redan innehar, detta på precis samma sätt som med (läro?)böckerna i min bokhylla, oavsett om jag skrivit dem eller ej. Hela DRM-träsket bygger i grunden på att rättsinnehavaren har beslutanderätt även över användandet av informationen. Utan denna “rätt” så skulle datorprogram jämställas med andra verk där upphovsmannen “bara” har rätten att bestämma hurvida och på vilket sätt verket får spridas och göras tillgängligt, men har ingenting att säga till om användandet hos den som redan har ett exemplar i sin ägo.
En helt annan retorisk fråga som är intressant och ställer fildelningen på sin spets:
Skall staten regelmässigt göra intrång i medborgares privata kommunikation för att kontrollera att redan publicerad information inte kommuniceras?
Man kan liksom inte behålla en hemlighet samtidigt som man publicerar den. Om hemligheter brukar man ju säga: Om fler än en känner till den, så är det oftast en för mycket. Publicerar man då något till massorna, då kan man inte förvänta sig att informationen inte får en vidare spridning, i synnerhet inte i en värld där kostnaden för informationsspridning närmar sig noll.
[…] — de har inte förstått att en av anledningarna till att fildelning är ett faktum, är att upphovsrätt står i rakt motsats till äganderätt. Det visar att riksdagspartierna inte ens har förstått vad upphovsrätt är. I det perspektivet […]
[…] Jag hoppas Miljömupparna kan omvärdera sin ståndpunkt, de har ändå varit relativt liberala i den här frågan och inser förvisso det absurda i att jaga en miljon (två?) fildelare. Kanske behöver de helt enkelt läsa på lite mer? […]