Jag är jetlaggad just nu. När jag reser många timmar västerut är det aldrig några problem. När jag reser tillbaka österut, däremot, är det helt hopplöst. Speciellt om jag flugit boskapsklass, vilket jag gjorde nu.

Att jag är jetlaggad syns t.ex. på dessa diskreta tecken:

• Jag sover fortfarande på San Franciscotid, dvs. somnar kl 06 och vaknar 14. (Har börjat korrigera sig lite. Lite.)
• Resväskorna är visserligen uppackade, men många skulle nog kalla det “uthällda på golvet” i stället.
• All tvätt är tvättad. (Sånt går fort.) Nu ligger den rena, torra tvätten i en hög på golvet och blir dammig i stället.
• Arbetsrummet är kaotiskt. (Okej, det är det jämt, även när jag inte är jetlaggad.)
• Matvanorna är lätt sporadiska och köket har gått från att beskrivas i termer av spontant visuellt intryck till termer av spontant luktintryck.

Kortfattat avskyr jag jetlag. Det är småkul att res– nä förresten, det är det inte alls. Resandet som sådant är pest och pina också. Däremot älskar jag att träffa nya människor när jag väl är framme vid målet, det var kanonroligt att träffa människorna jag bara hade läst om tidigare. Men laggen när jag reser österut är Verkligen Svår. Det tar mellan 10 och 15 dagar tills jag är människa igen. Just nu är jag bara på femte dagen sedan landning. Det är varken kul att vara så här zonkad eller att se vad zonket gör med min bostad.

Åh, och så fick jag nej på mitt nästa kontrakt medan jag var i SF, vilket stör mig lite. Det betyder att jag ånyo är tillgänglig för uppdrag. Om någon behöver en person som reder ut växtvärken som ett teknikföretag går igenom kring ett dussin anställda när säljavdelningen börjar sälja saker som inte är framtagna ännu, och teknikavdelningen tvingas leverera med dålig kvalitet, och den onda spiralen är ett faktum — ta en titt på mitt CV. Jag har hjälpt tre små företag igenom just den fasen och det är lätt om man har rätt verktyg och skill set, omöjligt om man tror att det löser sig självt.