Inför omröstningen om Lex Orwell har jag häpnats intill hakbärgning hur riksdagsledamöterna kan ha sådan liten förståelse för vad ansvar är. Eller rättare sagt, hur de kan acceptera att sätta sig i en sådan situation.
Ansvar består av två lika viktiga delar. Det finns inga bra svenska ord för de delarna, så jag tar dem på engelska: accountability och authority.
- Accountability innebär att resultaten som inträffar inom ansvarsområdet faller tillbaka på ens egen profil. Positiva resultat gör att man belönas. Negativa resultat gör att man bestraffas. På något sätt och på något plan.
- Authority innebär att man har befogenhet att påverka allting inom sitt ansvarsområde som kan antas påverka resultatet som man hålls accountable för.
Ansvar innebär alltid båda dessa tillsammans och samtidigt för ett visst område.
Det svenska “ta ansvar för”, som i grunden låter positivt, består alltså till ungefär hälften av “hävdar bestämmanderätt över”. Tänk på det nästa gång någon kristmoralist hävdar att de “tar ansvar för familjen, hur kan det vara negativt?”.
Hur som helst. Riksdagsledamöterna är i sina omröstningar alltid accountable för det val de gör — om det står “Federley, ja” i protokollet som sparas för all framtid, så betyder det att Fredrick Federley, som hade full auktoritet att välja vilken knapp han skulle trycka på, valde att trycka på knappen ja, och medelst voteringslistor alltid kommer att hållas accountable för denna utövade auktoritet.
Men här kommer det magiska. Regeringen och de andra förkrattarna för Lex Orwell har sagt till riksdagsledamöterna att “vi kan inte ge er beslutsunderlaget, för det är hemligt. Vi kan bara säga till er hur ni ska rösta“. De försöker att få någon annan att ta full accountability utan att ha ett spår av tillhörande authority. Det är en situation man bara kan förlora i. Det är fortfarande riksdagsledamöternas namn som står vid respektive knapp de tryckte på, det är fortfarande de som hålls till svars för vilken knapp de valde, men de har inte ens fått material att kunna fatta ett beslut själva.
Om någon säger till mig att “Hörrö Rick! Ta ansvar (accountability) här för vad jag tänker göra, men jag tänker inte berätta för dig vad jag tänker göra, eller varför!“, så är svaret alltid och utan undantag fetnej, möjligtvis kombinerat med en intensiv närkontakt mellan vederbörandes bakdel och min högra fot. Det är att be mig ta fallet för något utan att ens ha chansen att ens påverka utgången. Jag är ärligt talat i total häpnad över hur riksdagsledamöterna kan acceptera en sådan situation för sin egen del.
Bara det borde vara tillräckligt för att trycka på nej-knappen i fallet Lex Orwell.
Jag tror att enda sättet att få media att vakna nu, är att tvinga dem att se. Hade detta varit Frankrike så hade man varit ute och blockerat motorvägarna eller något liknande. Det behövs handling nu, det räcker uppenbarligen inte att skicka brev till politiker och tidningar. Blockera E4:an i en timme så kommer nyhetsmedia, politiker och folket att vakna.
Angående ansvar:
Diffusion of responsibility
“No one raindrop thinks it caused the flood”
http://en.wikipedia.org/wiki/Diffusion_of_responsibility
(Ytterst är väl var och en ansvarig inför sig själv. Bildligt uttryckt i frågan “Kan jag i ljuset av min handling eller underlåtenhet se mig själv i spegeln utan att vika med blicken?”)
Jag drar mig till minnes riksdagsbeslutet våren 1998 om införandet av personuppgiftslagen. Vid den tidpunkten var det endast ett fåtal kritiska röster som hördes inom journalistkåren, och lagförslaget var aldrig i fara.
Under valrörelsen och mot hösten, när den nya lagen skulle träda i kraft den 24 oktober, spred sig protesterna, även inom politikernas egna led, och Carl Bildt anmälde sitt eget elektroniska veckobrev till Datainspektionen för att få klarlagt huruvida lagen inskränkte hans yttrandefrihet (Datainspektionen svarade “nej, inte än”).
På en direkt fråga om vad riksdagsledamöterna egentligen ville åstadkomma med den nya lagen svarade en av dem, en socialdemokrat som hade röstat för förslaget: “Vet inte. Vi får se hur lagen tolkas.”
Hon erkände alltså att hon inte visste vad hon hade beslutat om, och att uppgiften nu låg på domstolarna att ta reda på vad tanken med lagen var.
Authority gick med andra ord över huvudet på ledamöterna. Kvar fanns accountability, men det betydde inte så mycket i praktiken, eftersom det alltså var val 1998. De som fick förnyat förtroende av väljarna kunde se det som ett kvitto på att vårens beslut hade varit ok, och de som inte fick förnyat förtroende hade förmodligen annat att tänka på efter valdagen.
Partipiska och okunniga politiker är en livsfarlig kombination.
Accountability: Ansvarsskyldighet
Authority: Bemyndigande
Jag tycker svenska orden är rätt bra faktiskt.
Det är skrämmande vilken okunnighet, vilken total ignorans och brist på intresse för frågorna som våra riksdagsmän visar.
Faktum är att jag tror att de dimhöljda bergens gorillor skulle rösta lika bra som våra riksdagsmän. Om inte bättre. Gorillor har åtminstone ryggrad och antagligen ett bättre civilkurage än vad dessa usurpatorer har.
VET HUT! VET SJUFALDIGT HUT! Pultroner, hela bunten!
Då kan man fundera: Nu är det dags för mig att bli riksdagsman, för jag menar, det kan inte finnas ett bättre jobb: betalt för att göra ingenting.
Med gorillorna skulle chansen för bra beslut vara 50%, vilket är bättre än vad vi har med våra nuvarande apdjur i riksdagen.
Onsdag’s last blog post: diff
Vaddå 50%? Om de får belöning, så är aporna helt oslagbara på knapptryckningar.
Rick. Lite enklare så här kanske:
Ansvar är dels något man tar, dels något som avkrävs.
Det gamla militära “Jag tar befälet” kan lika gärna översättas med “jag tar på mig ansvaret”. Att gena genom en enkelriktad gata skulle många kalla för ansvarslöst, men det kan precis lika gärna kallas att ta på sig ett ansvar. Ja ett rätt tungt sådant om någonting händer.. Om det är ansvarslöst beror alltså på hur det görs.
Men jag tror att man måste börja i en annan ände för att hamna rätt och leda i förståelse, och det är med frågan: Kan man delegera ansvar?
Sedan låta folk fundera en god stund, inte diskutera, fundera.
Ja fundera en sväng till, ordentligt.
Sedan leverera svaret med vidhängd förklaring: Nä just det, det kan man inte. Har jag antagit något -Jag lovar att fixa detta! – och sedan delegerar arbetet till någon som sviker.. så kommer inte den jag gav löftet till att skälla ut svikaren. Det är jag som får stå till svars. Min uppdragsgivare kommer inte heller att bli ett dugg gladare om jag står och skyller ifrån mig på idioten som svek. Som chef är det mitt ansvar att hålla reda på mina gubbar, det är mitt jobb, mitt ansvar och det blir inte mindre av att jag delegerar. Det är därför en VD alltid är den enskilt ytterst ansvarige, denne har det fulla ansvaret över verksamheten. Tyvärr är det nog allt för sällan som sådana behöver ta sitt ansvar.
Jag har börjat inse vad du jobbar med Rick, och det betyder att du sett en del. Men jag undrar om du förstår hur fullständigt genomsyrat vårt samhälle är av detta, som jag inte riktigt kan sätta något namn på. Men vi ser det precis över allt på alla nivåer i samhället. En ansvarslöshet som inte vet några gränser alls. Vi ser det i kassan när kassörskan begär legetimation av en 70 årig man när han köper två burkar folkis tillsammans med maten o basvarorna. Hur man sen står å kräver ansvarigt beteende av ungdomar när vuxna inte ens tar ansvaret att bedöma att en 70-åring är över 18 i kassan på konsum övergår mitt förstånd.
Vi ser det när företag anställer folk och hellre anställer en 30 åring med barnskötarutbildning för att köra hjullastare, istället för en lika gammal med alla bokstäverna i körkortet och 10 års erfarenhet av entreprenadmaskin-branchen, bara för att VDn sagt att “nu skall vi anställa kompetent folk”. Rekryteraren smiter undan sitt ansvar och viftar hellre med ett skolbetyg än att ta sitt sunda förnuft och göra en bedömning. Vi ser det framförallt inom politiken. Överallt, brister det i förtroende och ansvar, ja företroendebristen kommer ju antagligen av den uppenbara ansvarsbristen. Var kommer det ifrån?
Jag tror att man kan hitta en öppnare i detta: I en allt för kontrollerad omgivning, så tenderar folk att abdikera ansvar.
Det är en ond spiral vi ser, en där brist på ansvar föder kontrollbegär som i sin tur föder än mer ansvarslöshet. Ett samhälle där man inte litar på folk. Låser du ut världen eller låser du in dig själv? Har någon en uppgift som denne sköter, men gång på gång blir detaljstyrd av sin ledning, så kommer denne i allt högre grad att rycka på axlarna när saker o ting inte går rätt till och säga: Vaddå? Jag har inte betalt för att tänka. Detta trots att denne kanske är den bästa på att lösa uppgiften i fråga.
Ååhh fy fan, det här kan jag hålla på hur länge som helst med.. Men vem fan behöver sova?
Vad leder det till? Vilka är det som tar sig fram i en sån här omgivning? Jo, det är de som gillar att offentligen tillfredställa sina egna begär som t ex. ärelystnad. Att få sitta med vid bordet är det helt övergripande målet, att få känna sig viktig, vilka beslut som tas är av högst underordnad karaktär. Det finns ett ord för denna sortens människor, de är “integritetslösa”. Det är tänkvärt enär det är integritetsfrågor vi talar om. Det mest anmärkningsvärda är ju att de tror att de får inflytande. Tänk själv, skulle du ge något reellt inflytande till någon som köps så lätt?
Det finns ju tom. arbetsgivare som aktivt söker personer till mellanchefsbefattningar som skall vara just integritetslösa. Hur aningslös är de när de skriver sånt i en platsannons? De kunde ju lika gärna säga: Här gillar vi att omge oss med ja-sägare och har diktatorisk ledning.
Vad har de för karaktär? Huuga, milda makter! Här kan man återigen komma dragandes med den gamle Platon:
Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer
– innan de kommo till makten – ha följande karaktär: antingen
vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att
lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något,
ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst
för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått vad
de ville, stå de där som främlingar?
I högsta grad.
I hela sitt liv äro de således aldrig vänner till någon, utan
äro alltid antingen en annans herrar eller en annans slavar.
Men sann frihet och sann vänskap får den tyranniska naturen
aldrig smaka.
Förvisso.
Kunna vi ej ha rätt att kalla dylika personer för opålitliga?
Jo visst.
Om de släpps lösa och ges tillräcklig makt skulle vi antagligen kalla dem tyranner eller något liknande. I politiken stiger de upp som tyrannen ur demokratin som en beskyddare som Platon beskrev för 2400 år sedan. Det är ruskigt hur historen tenderar att upprepa sig, gång på gång. Platon har visserligen fått mycket skäll, för det är inget vackert han målade upp i Staten, men det är många paraleller som kan dras till dagens samhälle i hans verk, han dissade ju demokratin rätt hårt också. Men det vore väl själva.. om inte demokratin utvecklats en del på 2400 år i form av insikten i de checks and balances som behövs för att stävja dess inneboende instabilitet. Fast vissa verka vilja kasta det på soptippen. Vi är ju som människor inte särskilt annorlunda mot dem på Platons tid, vi har bara staplat kunskap – standing on the shoulders of giants – Därför är historielöshet ibland farligt, man döms till att upprepa den. Men det sägs ju ibland att politiken är ett väsen utan minne..
PS.
Om nu någon får för sig att läsa staten och förfäras, kom ihåg dess ålder och att det inte är instruktionsbok. Platon målar upp en imaginär stat som får nackhåren att resa sig, i syfte att utreda gott och ont hos den enskilde enligt logiken att det är lättare att se saker i stort(staten) än i smått(individen). Mycket av Platon har tolkats än hit o dit av diverse filosofer genom årtusenden, och det bör sägas att det inte är utan anldning som denna bok finns i tryck ännu efter 2400år. Men man känner helt klart igen en del saker och tankegångar än idag. Han grundade ju även en skola som utbildade blivande statsmän, en skola som verkade i sisådär 800år innan den stängdes 529 e.kr av kristna som såg den som ett hot. Konstigt om hans tankar inte satt djupa avtryck som lever kvar.
Jag vill till slut tipsa om något mycket läsvärt som handlar om ledarskap. Det var Linus Torvalds som skrev det och smusslade in texten tillsammans med källkoden till ett par versioner av linuxkärnan nån gång 2004. I versionshanteringssystemet kommenterade han filtillägget med “Wisdom passed down the ages on clay tablets”. Gömt i källkoden har det inte fått särskilt mycket publicitet. Men Linus text Linux kernel management style visar med all tydlighet på att han är en större ledare än programmerare, och det är skitskön läsning med gott om Linus rätt så typiska humor. I ledarskapet av det öppna, “babbling basaar”, ligger ju Linus riktigt stora bidrag till världen, inte i källkod. Vilket ESR förklarade så bra när han kom till insikt och skrev Basaaren. Jag lovar att ni får er flera sköna garv till Linus text, samtidigt som kanske en å annan krona trillar ned om ledarskap.
G’natt zzzzzz 😉
[…] inte Blogges digitala nationaldagstal. Ej heller: Rick Falkvinge, Erik Hultin, Attila, WitchBitch, Anna Troberg, Humblebee, Truth is reason, Endemoniada, Henrik […]
[…] tycker vanligtvis inte om den sortens uppmärksamhet. Det var hela tanken. Det gör att de hålls accountable för sina handlingar. Förra gången lades Lex Orwell i skrivbordslådan för att den hade fått […]
@steelneck: En annan gammal klassiker, om än något yngre än Platons Staten, är Fursten av Niccolò Machiavelli. På ungefär samma sätt som Platon beskriver sin stat, beskriver Niccolò en imaginär furste och hur denne bör vara för att lyckas. I kapitel XVIII kan man till exempel läsa följande:
“Hur lovvärt det är att en furste förhåller sig så, att man kan tro på honom och att han lever rättrådigt och inte svekfullt, inser alla och trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten.”
[…]
“Den som bäst har förstått att utnyttja rävens egenskaper har lyckats bäst. Men man måste kunna förkläda rävnaturen väl och vara en stor hycklare och skrymtare. Människorna är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras.”
Jodå, det finns mycket att lära av de gamla mästarna…
[…] svensk, Sverige, politik, SvD, Dagen, Metro, Metro igen, Gp, Blogges digitala nationaldagstal, Rick Falkvinge, Erik Hultin, Attila, Anna Troberg, Humblebee, Truth is reason, Endemoniada, Henrik Alexandersson, […]
@Felten: Hmm.. hoppas du gör viss skillnad på lära och ta efter – det där om instruktionsbok..
Hehe… Jodå. Det är ju mer en fråga om “know thy enemy”. Har man fiendens instruktionsbok i sin ägo, så bör man i alla fall ha ett visst övertag. 🙂
Björn Felten’s last blog post: Årets viktigaste bok — utredningen som gömdes undan
[…] Detta är vad Sveriges riksdagsledamöter har att ta ställning till, och då håller det inte att skylla på andra, på att man inte visste eller att man litade på den information man fick. Det finns inga ursäkter. Ni kommer att hållas ansvariga. […]
[…] inte Blogges digitala nationaldagstal. Ej heller: Rick Falkvinge, Erik Hultin, Attila, WitchBitch, Anna Troberg, Humblebee, Truth is reason, Endemoniada, Henrik […]
Gällande ansvar: Jag tror inte ledamöterna känner att de tar särskligt mycket ansvar när de röstar i en fråga som de inte är insatta i. Som en följd av ditt resonemang så känner de alltså att de inte behöver ha Accountability, eller ansvarsskyldighet som någon annan sa. Vi satte dem där för att ansvara över makten för vårt land. Jag tycker inte att alla ledamöterna gör sina jobb om de svarar Ja på frågan. Seriöst, några av partierna ska ju vara liberala i grunden.
steelneck, du skriver verkligen riktigt bra kommentarer. Jag har sett några stycken nu spridda över olika bloggar.
Har du egen blogg? Jag skulle absolut vilja läsa den.
Mikael Wikman’s last blog post: Update
@Mikael Wikman: Egen blogg? Huu, får skrivkramp av blotta tanken..
Haha, nåväl då får vi väl fortsätta att se dig i kommentarfälten då 🙂
Mikael Wikman’s last blog post: Update
steelneck: om inget annat så skulle du kunna ha en “blog” där du bara länkar till andra ställen du kommenterat. 🙂
Jag ser det snarare som två par i konflikt. Å ena sidan frihet under ansvar. Alla får bestämma över sig själv men också ta konsekvenserna av sina beslut och ansvaret för att de inte skadar andra eller kränker andras frihet.
I en förlängning av det ligger förtroendet, man får andras förtroende att fatta beslut som också berör dom. Där blir ansvaret än viktigare, för att man beslutar så som man sagt för att få förtroendet.
Å andra sidan makt och lojalitet. Där beslutar makten, och belönar de som lyder och straffar de som är olydiga. Ansvar har ingen meningsfull innebörd i detta sammanhang och det är snarare regel än undantag att de underordnade som saknar inflytande får ta konsekvenserna av överordnades misstag.
Det är vad omröstningen den 17:e handlar om. En massa (främst center- och folkpartister) som ska välja mellan lojalitet till makten och ansvar för sitt förtroende.
Demokratisk centralism är instabil just på grund av den dragkampen mellan frihet och makt, mellan ansvar och lojalitet. Övervakning är så farligt för det ger makten mer möjlighet att kontrollera lojalitet hos undersåtar, och alla mindre möjlighet att kontrollera hur förtroendevalda tar sitt ansvar, alla mindre egen frihet.
Jag ser inte demokratisk centralism som det bästa vi kan uppnå… Till att börja med bör förtroende vara omedelbart återkallbart. Men det är oändligt mycket bättre än ren diktatur vilket vi tyvärr är på väg emot.
RedLib’s last blog post: Driver media med oss?
@RedLib: Du plitade ned: “Å andra sidan makt och lojalitet. Där beslutar makten, och belönar de som lyder och straffar de som är olydiga. Ansvar har ingen meningsfull innebörd i detta sammanhang ..”
Njae. Låt säga att ditt ansvar i ett företag är att se till så att X flyttas från A till B. Men vid varje tillfälle som din chef kommer med något som står i konflikt med ditt ansvar, så väljer du att vara lojal mot din chef istället för att vara det mot företaget, det innebär att du aktivt väljer att vara illojal mot företaget enär du försummar ditt ansvar emot det. You loose, och din korkade chef klarar sig.
Vad man i mitt ovanstående resonemang kan filosofera kring är vad som är “företaget” och vad uppgiften som falerar är i sammanhanget.
Har man ansvar i ett företag så är det mot arbetskamrater, kunder, leverantörer och samhället i stort. Den chef som bestämt att jag ska se till att X flyttas från A till B är ofta samma, eller tillsatt av samma, chef som obstruerar. Där finns bara kolliderande lojalitet.
Uj vad jag gillar små företag med övervägande horisontell kommunikation…
Men för att återgå till sak: Det finns ett förtroende från folket, att ansvar att göra det man gett sig ut för att göra. Det finns direktiv från makten, krav på lojalitet med hot om indragna privilegier.
Det är valet. Ansvar eller lojalitet – integritet eller föräderi.
RedLib’s last blog post: Hur vi vinner kriget mot FRA!
[…] fyra nationalhjältar. Fyra riksdagspolitiker från allianspartierna som förstår att ta sitt personliga ansvar för hur de röstar i riksdagen. Fyra personer faktiskt vågar stå upp och försvara […]
Kanske lite OT men ändå närbesläktat är ju att politikerna i vårt styrelseskick också borde ha ett ansvar gentemot styrelseskicket. Att som demokratisk representant rösta för något som FRA är för mig fullkomligt obegripligt.
Nästan lika obegripligt är att rösta för den federativa linjen inom EU där man allt mer går mot en överstat med en politikerelit med liten eller ingen respekt för sina väljare. Viktiga frågor och omröstningar anpassas så att väljarna ska välja “rätt”, dvs så som politikerna redan bestämt. Har de sedan mage att rösta “fel” så kommer snart återföljande val tills väljarna tagit sitt förnuft till fånga och röstat “rätt”. En kvasidemokrati som otvivelaktligen borgar för att en kleptokrati alternativt diktatur utvecklas. Vi har ju redan börjat vänja oss med att våra kära folkvalda viftar bort sitt ansvar med “vi måste följa EU-direktiv X”.
Thomas Tvivlaren’s last blog post: Intelligent Svärmeri
[…] 2008 Ansvar består av två lika viktiga delar Posted by onasut under Uncategorized *Ansvar består av två lika viktiga delar Regeringen och de andra förkrattarna för Lex Orwell har sagt till riksdagsledamöterna att “vi […]