God morgon, pirater.

Jag har funderat i tre dagar på hur sjutton jag ska kunna sammanfatta det som har hänt utifrån någon form av känd referensram. Hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag inte hitta något tidigare jag minns att jämföra det med.

Rickard Olsson sammanfattar det bäst vad gäller respekten för våra privatliv:

Sammanfattningen är att det tidigare skitits i det röda skåpet, men nu är även det blå skåpet så fullt av skit att väggarna bågnar. Vart ska en stackars liten skitallergisk väljare vända sig?

FRA-lagen har alltså gått igenom, med röstsiffrorna 143 mot 138. De motståndare som fanns i riksdagen lät sig köpas av ett par symboliska nämnder och kontrollorgan, och motståndet föll samman i sista minuten genom manövrerande av Centern, av alla partier. (De som lät sig köpas har just nu… intressant kontakt… med väljarna på sina bloggar. Titta på kommentarerna.)

Jag har skrivit om FRA-lagen många gånger, nu senast i mitt senaste nyhetsbrev. I all korthet innebär den att brevhemligheten upphör. All vår elektroniska kommunikation och allt vi gör på nätet (läser tidningen, går på banken, etc) ska avlyssnas och övervakas av staten.

Draken vaknade

Men samtidigt som det var en tragedi för nationen som demokrati, så var det något av vår finaste stund som aktivister. Från att ha varit ett enträget arbete från ett par envisa pirataktivister som försökte övertyga allmänheten om att lagförslaget över huvud taget existerade, så fanns mellan tvåtusen och tretusen medborgarrättsaktivister utanför riksdagen på onsdagens morgon. Det var magnifikt. Se t.ex. SVT.

Skillnaden till hur det såg ut inför Piratpartiets vårkampanj, som bara gick ut på att berätta att lagförslaget (det här och datalagringen) existerade, var oerhörd. Till och med gammelmedia hade vaknat klockan fem i tolv, mycket på grund bloggares av konstanta tryck och en välförtjänt brandfackla av Anders Mildner. Christian, Anna, Oscar, Emma och jag hade skrivit om samma ämne tidigare. Stockholm City hade en förstasida som bara hade gigantiska bokstäver “GE UPP, STOREBROR”. Flera gammelmedier gick till och med så långt som att be om ursäkt för att de inte hade förstått tidigare hur allvarligt läget var, och några småtidningar till och med hånade Dagens Nyheters första respons öppet.

Den normalt så tyste svenske medborgaren hade tagit ur sin knytnäve ur fickan, och höjde den mot skyn utanför riksdagen. Och det ska vi fortsätta med.

Vi och många andra har pratat om att dra regeringen inför Europadomstolen för det här — den domstol som bevakar efterlevnaden av Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Men vi hann knappt kvickna till från midsommarfirandet innan vi nåddes av nyheten av att Belgien hade hunnit först. Applåder och visslingar — och jag hoppas att Belgien får sällskap av fler länder som är anslutna till Europadomstolen.

Repressionen fortsätter direkt

Men knappt hade röstknapparna i riksdagen kallnat, förrän riksdagen aviserade nästa chock:  PKU-registret ska kunna konfiskeras av polisen till ett nationellt DNA-register.

PKU-registret är ett register med blodprover från alla födda 1975 och senare — 3,3 miljoner svenskar — och är alltså något av en forskningsmedicinsk nationalklenod. Samtidigt är det till sin natur ett DNA-register. Nu har regeringen upptäckt att det här existerar, och vill konfiskera det till polisen. Det skulle i så fall bli världens största DNA-register över en civil ostraffad befolkning.

Det ligger också ytterligare ett extremt repressivt lagförslag som handlar om trafikdatalagring. Det innebär att information om alla du kontaktar – när, vem, hur länge ni pratade och varifrån – ska sparas (sparas!) och lagras sökbart i ett år. Notera särskilt det där “varifrån”. Din mobiltelefon görs alltså om till en statlig spårsändare, ifall polisen skulle vilja veta var du var någonstans på kvällen den 15 oktober 2007.

Att kartlägga kontaktnät på det här sättet är lika integritetskränkande som att avlyssna allas samtal, och tillsammans med FRA-lagen är den här lagen riktigt, riktigt hemsk. Den väntas dyka upp i höst.

I Tyskland, där datalagring nyligen införts, visar undersökningar att över hälften av medborgarna visar stark tvekan inför att ringa t.ex. beroendehjälplinjer, just eftersom de vet att samtalet registreras. Det är en oerhört starkt självcensurerande repression.

Aktivism som är känd nu

Det händer mycket mot FRA-lagen. Var med på allt du kan! Särskilt bananrepublikfesten!

Imorgon måndag 23 juni: Svart måndag – sörj privatlivet, gå förbi riksdagen och lägg blommor

Lördag 28 juni kl 12:00: Demonstrationer i Stockholm, Göteborg, Malmö

Onsdag 2 juli Torsdag 3 juli kl 15-19: Bananrepublikfest på Mynttorget, Stockholm

16 september: ta ledigt redan nu för att vara vid riksdagen när de öppnar!

Många nya medlemmar i Piratpartiet

Under veckan som gått har Piratpartiet fått nästan tusen nya medlemmar. Välkomna, allihop! Jag tänkte därför ta ett par rader för att förklara vad Piratpartiet är för en organisation och hur vi arbetar. Det kan vara bra repetition för gamla medlemmar också.

Piratpartiet fungerar inte som ett traditionellt politiskt parti. Vi är ett nätverk av medborgarrättsaktivister som går att rösta på i allmänna val, med ambitionen att ta in våra idéer i riksdagen.

Det finns bara en sak som inte är tillåten i Piratpartiet, och det är att fråga om lov. Om tre medlemmar tillsammans anser att en aktion är i linje med Piratpartiets politik och värderingar, och den inte medför någon kostnad för organisationen, så innebär det grönt ljus från högsta partiledningen att köra så det ryker. Däremot är det inte tillåtet att fråga någon lokal organisationsledare om lov först.

I traditionella partier behöver man koka kaffe och dela ut flygblad i ett par år innan man kan få något ansvar. Så fungerar inte vi. Här kan man gå från okänd till högsta ledningsgruppen på tjugo minuter om man visar en enastående initiativförmåga (okej, det har bara hänt en gång, och det var verkligen enastående, men fungerar som exempel — i många andra fall har det fortfarande bara tagit dagar eller veckor). Alla är fria att engagera sig på den nivå och den aktivitet de själva trivs med:

Operativ nivå — klassiskt fotfolk, att synas ute på gator och torg. Här ingår lokal taktik, alltså att planera den operativa nivån, att vara med i lokal ledning av kommun eller valkrets.

Strategisk nivå — valmatematik, positionering, styrelsearbete, budget, valmanifest, planering av regeringsförhandlingar, mediestrategier, etc. Enstaka events med enorm betydelse för partiet (DreamHack, Almedalen, Pride) som annars skulle varit operativa hanteras på strategisk nivå.

(Jag minns en tråd inför valet 2006 där en medlem sedan en vecka tillbaka reflekterade över att han satt och diskuterade strategier för regeringsförhandlingar med partiledaren som en jämlike. Tråden finns kvar och den postningen kan läsas här. Det är ett typfall på hur vi skiljer oss från andra partier — vi för en idédebatt där idéerna räknas mer än individerna som kommer med dem, och där alla som anser sig kunna tillföra något till diskussionerna uppmuntras att göra det.)

Alla är välkomna att prata politik i vårt forum, alla kan läsa, men för att kunna skriva i partiinterna forum behöver du registrera en användare på forumet och knyta den till ditt partimedlemskap. Det gör du genom att först registrera en användare på forumet, och när den fungerar, så loggar du på PirateWeb och knyter forumaliaset till ditt forumnamn i din profil. Då kommer forumet att lista ditt forumnamn som “partimedlem” och du kan skriva i de operativa och strategiska delarna.

Piratpartiets organisation

Vi har ansträngt oss för att se ut utåt som ett traditionellt parti, så att journalister vet vem de ska ringa. Det betyder att vi utåt sett ser ut att ha en traditionell geografisk hierarki med ledare för varje område.

Årsmötet utser en styrelse. Styrelsens uppgift är relativt begränsad och arbetar bara på strategisk nivå, framför allt med budget och verksamhetsplaner. Den utser också en partiledare som leder den operativa nivån. Styrelsen har bara några enstaka möten under året, och arbetar inte däremellan.

Partiledningen arbetar däremot operativt med det dagliga arbetet och består av partiledare, vice dito, de fem distriktsledarna, partisekreterare, partiorganisatör, och så förbundsordföranden för Ung Pirat som särskild hedersdeltagare.

Runt sig har partiledningen en ledningsgrupp av ca 50 aktivister, där idéer och nyheter bollas 24 timmar om dygnet. Den är väldigt informell och sammansättningen varierar från tid till annan.

Under partiledningen finns fem distrikt: norr, syd, väst, öst och Stockholm. Stockholm är ett eget distrikt för att inte överskugga aktiviteten i det distrikt det annars skulle tillhört (Öst). De fem distrikten är ungefär jämnstora i termer av väljare och medlemmar. Varje distrikt har en distriktsledare som väljs av distriktet och tar plats i partiledningen.

Under distrikten finns 29 valkretsar. Varje valkrets har en kretsledare. Dessa utses eller väljs i konsensus.

Under kretsarna finns Sveriges 290 kommuner. Kommunerna har kommunledare. Dessa utses eller väljs i konsensus. Enstaka stora kommuner är därefter uppdelade på stadsdelar.

Men de här ledarna är inte chefer, utan just ledare. Deras ansvar är inte att styra, utan att lyssna och organisera våra aktivister och volontärer. Ansvaret handlar mer om att inspirera och leda på barrikaderna, än att styra och bestämma i mötesrummen. De är också kontaktpersoner för nya medlemmar och för journalister. Det är en oerhörd styrka att kunna peka på en ledare för Strömsund (“var då, sade du?”) när media uppmärksammar en rättsskandal där och söker en lokal person att intervjua.

Jag tror att vi är det enda politiska partiet som utan att tveka skickar fram 17-åriga aktivister framför TV-kameror. Och de flesta briljerar, de skiner så starkt i TV att man blir tårögd. Vi har inget krav på att man ska ha kokat kaffe och delat ut flygblad i tio år för att få representera partiet.

En annan sak som är bra att ha i bakhuvudet är att vi är en juridisk organisation. Vi är alltså inte ett förbund av småföreningar. Organisationen är superplatt. Det finns ingen “ordförande för Tomelilla”. Det är avsiktligt som vi har byggt organisationen så platt som möjligt. Vi har också extremt lite föreningsformalia; vårt fokus ligger nästan hundraprocentigt på den utåtriktade verksamheten. Den som söker sig till Piratpartiet för att få skriva fina mötesprotokoll har i allt väsentligt kommit helt fel.

Partiets finansiering och månadsdonationer

Slutligen vill jag prata om hur partiet finansieras. Vi har ingen medlemsavgift; det är för att det inte ska vara ett ekonomiskt beslut att bli medlem, utan bara ett politiskt ställningstagande. Men samtidigt kostar det pengar att driva partiet, och vi får inga bidrag. Vi är helt beroende av medlemmars donationer.

Vi uppmuntrar alla våra aktivister att skänka hundra kronor i månaden till partiet med automatisk överföring. Eller något annat belopp som var och en anser sig ha råd med. Tvåhundra, femtio eller tjugofem kronor. Det viktiga är inte beloppet och ingen aktivist är mer värd för att han eller hon donerar en större summa. Det viktiga är den regelbundna inkomsten partiet får varje månad, så att vi kan planera vårt manöverutrymme.

Jag ser till min glädje att flera har skrivit nyligen att de blivit nya guldpirater, även fattiga studenter. Det är oerhört glädjande att se.

På återhörande snart igen, bröder och systrar på barrikaderna.
Rick

Det här är ett nyhetsbrev som skickats till medlemmar i Piratpartiet. Kommentera det på Piratpartiets forum. Det går att kommentera anonymt.