Piratpartiet är ju på Pride. Det är tokroligt som vanligt, och jag träffar många trevliga personer där. Nu var gårdagen första dagen det här året för mig, men det ger mersmak som vanligt att vara i Pride Park.
Även om jag är övervägande hetero. (Vad man nu ska ha etiketter för. Det har jag aldrig riktigt förstått. Den jag tänder på, tänder jag på, och det är egentligen inte konstigare än så.)
Men däremot fanns det ett tält för polymänniskor för första gången. Det var en stor överraskning – och för mig en väldigt positiv överraskning att det börjat bli såpass rumsrent. Jag har fått lära mig hur tvåsamhetsnormen fungerar, eftersom jag inte är en del av den.
Ifall jag bodde med en tjej som hittade en annan kille på krogen en kväll, gick hem med honom och kom tillbaka på morgonen, så skulle hon skina som en sol och vara på ett riktigt fågelkvittrande humör då. Det skulle jag tycka var jättekul – det skulle ju smitta av på mig direkt.
När jag berättar det för andra, så skulle de flesta bli arga. Det förstår jag inte alls.
Jag förstår inte svartsjuka. Jag har varit tvungen att lära mig hur andra reagerar. Jag förstår inte varför de blir arga för att deras partner är lycklig. Jag har förstått att det har någonting med ett underförstått förtroende och något slags ägande att göra — ett ägande som jag inte förstår, inte känner. Ett ägande av andra människor och deras relationer.
För mig är det självklart att man inte kan eller ska begränsa en annan människas relationer med andra människor, lika lite som någon annan kan eller får begränsa mina relationer.
Kärlek är positivt. Mer kärlek är mer positivt. Att försöka begränsa andra är destruktivt.
Jag ser förresten att Johanna Sjödin skriver om det här precis nu också. Coincidence…
Pingat på Intressant. Andra bloggar om Rick Falkvinge, polyamori, poly, relationsanarkism
UPPDATERAT: Jag hittade det här hos Dr Andie, som beskriver rätt bra hur jag ser på kärleksrelationer. Dr Andie jämför med hur de flesta ser på vänskaprelationer; så här ser jag alltså även på kärleksrelationer:
En bra vän blir inte svartsjuk för att du har andra vänner. Att du uppskattar och upplever närhet med andra betyder att du mår bra.
En bra vän tycker inte att det är konstigt eller fel att du umgås på olika sätt med olika vänner. Att ha olika sorters vänner gör att omväxlingen blir större och att vänskap kan vara längre.
En bra vän förstår att relationen kan förändras med tiden: växa sig starkare, bli mer distanserad eller byta inriktning.
En bra vän slutar inte vara din vän för att den inte är din bästa vän. Alla människor är olika. Alltså går det inte att ranka eller mäta vem som står närmast.
En bra vän glädjer sig åt att du upplever intressanta saker med andra vänner.
Jag håller med! Fast har fått höra att det är rädslan för att bli lämnad kvar när “den nya” dyker upp i bilden. Då finns det ju något att påverka känns det som.
[…] rekommenderar jag samtliga att läsa Rick Falkvinge, Johanna Sjödin och […]
Kan inte annat än nicka, begrunda och tycka att det är stort av dig att kliva ut med något dylikt. Bra!
Vill man ha ett “öppet” förhållande som du säger och det är ok med alla parter så är det ju bra. Precis som man skall respektera människors vilja att ha flera partners så skall man respektera dem som vill vara monogama. Man måste få välja själv.
/ Mikke
Mikke: Jag pratar inte om öppna förhållanden – de är oftast omgivna av väldigt hårda förhållningsregler för vad man “får” och “inte får” göra. Jag pratar om obegränsad kärlek och fria relationer.
[…] andra, tredje! Publicerat 1 augusti, 2008 av Sophia Blomqvist Läser på Falkvinges blogg om hans inställning och egna behov av […]
Det är möjligt att jag kanske inte förstår vad det är du agiterar emot här.
För mej är det naturligt att man själv bestämmer sina förhållandepreferenser. Om någon inblandad ställer krav på relationen som man själv inte kan stå för så avslutar man ju den relationen. Eller?
Så länge man inte skadar någon så bör man få leva sitt liv som man själv vill.
/ Mikke
Den spontana tanken som kom upp när jag läste det här var “Fan, han är ju en riktigt jävla skön snubbe!” 🙂
Jag har själv experimenterat lite med polyamori men kommit fram till att jag i regel föredrar vanlig tvåsamhet.
Jag tycker att det är så kul att en sådan person som du är partiledare.
Idén med flersamhet har låtit intressant en längre tid. Jag tror att världen ser ut som det gör eftersom monogamin har etablerad sig som en slags platonisk relationsform (inte att förväxla med platonisk kärlek, utan just som ett överlägset och strävansvärt exempel), som dessutom har pådrivits och förankrats av religion.
Religion som har använts i effektiva syften som springpojke åt etablissemang ser gärna en starkt reglerad och definierad kärlek eftersom gifta och bundna människor är enklare att hålla reda på. Om alla gick omkring och var trevliga mot varandra skulle det dels vara svårare att ha hållhakar på folk, dels vara svårare att vända dem i samma riktning.
Eller varför inte notera just den extrema falang som under islams täckmantel får folk att spränga sig för att komma åt oskulderna i himlen som varje “martyr” har rätt till? (Det här är intressant eftersom vissa menar att just islams begränsade stöd för polygami har skapat hela situationen.)
Mikke: Det jag reagerade på var att jag inte pratade om öppna förhållanden – det är fortfarande en tvåsam relation med två personer som begränsar varandra, om än något mindre än i helt slutna relationer.
Jämför med hur vänskapsrelationer fungerar, som jag skrev i min uppdatering, så förstår du. En s.k. “öppen relation” skulle innebära motsvarigheten till att du hade en bästa kompis, och att ni hade regler för hur ni fick umgås med andra människor. Det är inte så vänskapsrelationer fungerar – de flyter fram och tillbaka, och alla är medvetna om att en person alltid har fler vänner, och ingen relation påverkas av något annat än det som händer i just den relationen.
I övrigt håller jag med om din sista mening.
Krille: Tack! 🙂
Rick, du vet väl att detta kommer att hållas emot dig i FRA-debatten? Väntar bara på att alla anonyma från HAX:s blogg skall hitta hit 😉
Heja Rick! Du ser allt bättre ut för var dag som går.
Själv har jag inte mycket erfarenhet i kärlek men jag har kommit fram till att frihet och ärlighet är viktigast. För att vara riktigt lycklig måste man erkänna sanningen för sig själv när man inte är monogam eller hetero.
Man ska vara ärlig mot både sig själv och sina partners, att vara otrogen handlar om lögner och inget annat.
Angående etiketter kan jag bara säga Amen Brother!
Men sen…
Jag vet att detta är piratliv och privatliv fast ändå… varnudettaegentligensåhimlasmart? Inte för att vara sån, jag skiter i om du ligger med femti olika kvinnor (skulle kanske bli lite avis dock) eller med femti olika män, men det känns ärligt talat lite flummigt att bortse från våra djuriska instinkter. Att män och kvinnor gärna vill ha sex med fler än en är naturligt, det sitter i programmeringen, det ger större chans att sprida sina gener. Men att man bara nickar och ler åt att någon älskare är med andra känns lite onaturligt, nästan omänskligt. Rent intelektuellt så torde man ju kunna acceptera det i dessa preventivmedelstider men det känns ändå lite väl flowerpowerflummigt och idealistiskt på gränsen till naivt om du frågar mig.
Om du dock klarar att helhjärtat vara fri från alla känslor av ägande och svartsjuka och sådant sä är det väl bara att gratulera, men jag vet dock ändå inte om just du är rätt person att röra upp just denna frågan just i dessa tider. Vi får väl hoppas att alla väljare som vänder sig från polygami, fri kärlek och liknande ändå var bortom allt hopp att göra till pirater.
later
Jag ser det inte som att man “äger någon”, jag ser det som att man kommer överens om att vissa saker gör man bara med varandra. Vad detta är är upp till var och en, så klart, och gäller oavsett om man har ett “romantiskt förhållande” (för att parafrasera amerikansk media) eller “bara” är vänner (vad är det som är “bara” med vänskap egentligen?).
Jag vet att jag nu kommer låta som världens mest ogina person, särskilt efter allt annat som skrivits, men det finns vissa saker jag förväntar mig, både av en eventuell partner (kärleksförhållande) och vänner. Som exempel har jag inget emot att min partner har sex med någon annan, så länge jag är med på ett hörn och så länge som h*n inte kysser någon annan än mig. Det förra eftersom jag tänder på gruppsex, det senare för att just kyssar är något jag känner är något vi ska dela med varandra och inga andra.
Jag har liknande krav när det gäller vänskap (även om exemplen nu blir lite dåliga), jag blir t.ex. väldigt sårad när min vän inte ringer mig och frågar om jag vill hänga med på bio (även om oddsen är rätt dåliga) när h*n ska gå med andra vänner, och jag blir väldigt sur när någon spelar WoW med en karaktär som vi spelar tillsammans (dvs vi skapade varsin karaktär och spelar dem tillsammans, om det inte framgick), än värre om h*n spelar med någon annan än mig.
I slutändan tror jag dock det helt enkelt handlar om att vara öppen med sina “krav”, och se till att anpassa sig efter vad andra väljer.
Sorry. Du har mist ett stort antal sympatisörer med denna självbekännelse.
Sexuella böjelser och intressen bör hållas inom lyckta dörrar inte vikas ut i bloggvärlden. Sånt prat kan sprida normlöshet och i förlängningen samhällsupplösning.
Pelle: Det kan ju vara som så att Rick inte vill ha vilka sympatisörer som helst också. Det vore inte så konstigt, men jag gissar bara så jag vet ju inte.
Pelle: Jag är den jag är. De som har ett problem med det, tja, det är just deras problem.
Inte mitt.
Själva notionen att jag skulle hålla tillbaka någon del av mig själv, särskilt en sådan här central, bara för att få mer sympatier… den tanken är fullständigt verklighetsfrämmande och avsmaklig.
Om du slutar sympatisera med piratpartiet för att jag inte kan känna svartsjuka, så har jag mycket svårt att tro att du förstod vad partiet står för från början. Rätten till ett privatliv är central i principerna.
I det konceptet ingår att kunna tycka, känna och tänka vad man vill – för vi är alla individer. Och om du tror att jag tänker försvara hur jag fungerar, så tror du fel. Det vore att nedvärdera både mig och alla andra.
Som en av det heternormativa kärnfamiljssamhället tillskyndare har jag lite svårt för denna politisering av privatlivet, i synnerhet den del som har med könsdriften att göra.
Jag tror inte vi ska tala om kärlek i detta sammanhang. Man kallade det för kärlek under Woodstock-erans och hippierörelsens love-ins på det glada 60-talet också men vad det handlade om var att få röka på, tända på, knulla och leva i en hedonistisk eskapism. Det var ju företrädesvis vit ung medelklass som hade möjlighet att bli drop-outs och unna sig detta under några ungdomsår innan man blev vuxen.
Idag är Flower Power och Summer of Love utbytt mot PRIDE-parader och transutstyrslar, peace love & understanding utbytt mot swedish sin, breaking borders. Nu är det inte långhåriga hippies som vill dansa nakna och kopulera uta kortsnaggade flator som Tiina Rosenberg som tycker man inte ska knipa med könet när knullsuget sätter in.
En avgörande skillnad är också att etablisemanget den här gången är med på noterna, t o m partiledare kastar dildos och åker HBT-ekipage. Det beror på att man här har lyckats sälja in att det handlar om diskriminering, att det som borde vara en privat sak har blivit offentlig politik.
Personligen bryr jag mig inte om vem som knullar med vem, när, var, hur eller hur ofta och med hur många, samtidigt eller var för sig. Jag kan tycka att en del av de grövsta bögerierna när hela underarmen ska in med vaselin i ett vidöppet arsel inramat av svarta läderchaps är lite beklämmande perverst, men det har inget med att det är homo att göra. Jag reagerar även mot avarter inom det heterosexuella eller om man börjar blanda in andra arter än homo sapiens i sexlivet.
Den här Sodom och Gomorra-hedonismen som PRIDE har förvandlats till har föga med respekt för avvikande sexuell läggning att göra. Det tycks ha blivit en orgie i exhibitionism som är kontraproduktiv för bögars och flators möjligheter att bli respekterade ute på arbetsplatserna och annorstädes i samhället. Många även toleranta människor måste ju undra och extrapoelra om de som inte är hetero ändå inte har en skruv lös när de iakttar PRIDE-spektaklet.
Jag har inget emot att transor har en dragning till kvinnokläder, för mig är det en dresscode bland alla andra, lika giltig som den kläd och bling-bling-hobby som Blondinbella bloggar om.
Jag har dock något emot när driftslivet ska politiseras in absurdum. Det ska inte vara straffbart att böga, inte heller ska man behöva bli diskriminerad på arbetsplatsen eller nedknackad på stan av homofober så länge man inte beter sig mer extremt än heterosexuella. Men när man börja utmana hela det heteronormativa samhället då förstår jag att många blir provocerade, många som annars inte skulle bry sig om sexuellt avvikande subkulturer. Jag tror också att hatbrotten mot HBT-personer blir onödigt många pga denna konfrontation och provokation.
Alla artsamhällen är heteronormativa. Homosexualitet förekommer dock som ett avvikande inslag i fler arters samhällen än homo sapiens. Ofta uppträder homsexualiteten mer uttalat när populationerna blir stora på en liten yta, vilket föranleder forskare att tro att homsexualitet har en förökningsdämpande funktion som bidrar till artens fortbestånd genom att inte låta populationen bli större än att det finns föda och livsrum för den.
Därför ska vi människor som i motsats tilldjuren har utvecklat en humanistisk folosofi för vår samvaro inte visa mindre tolerans mot homosexuella än djuren. Men vi bör för den skulle inte utplåna det heteronormativa samhället bara för att någon queer-teoretiker anser att allt annat är diskriminering. Det finns mycket man får finna sig i här i världen – dumma politiker som dyvlar på en kränkande övervakningslagar till exempel. Men även detta får man acceptera om det sker i god demokratisk ordning. Vill fler än 50% av befolkningen att farbror Staten ska veta allt vi gör – so be it. Vill fler än 50% av befolkningen riva upp strukturerna för det heteronormativa samhället – so be it. Men vare sig det ena eller andra ska göras för att en minoritet anser det eller för att denna minoritet har makthavarnas öra medan folkmajoriteten inte har det.
att älska någon är att önska denna någon det bästa av alla världar, så varför skulle man vilja förneka lustfylld förnöjelse inför den man älskar. Ganska självklart tycker jag, bra att fler tycker så:)
@Mats Dagerlind:
Hör vad du säger, men blir lite rädd att du inte tänkt färdigt när jag läser: “Men även detta får man acceptera om det sker i god demokratisk ordning. Vill fler än 50% av befolkningen att farbror Staten ska veta allt vi gör – so be it. Vill fler än 50% av befolkningen riva upp strukturerna för det heteronormativa samhället – so be it. Men vare sig det ena eller andra ska göras för att en minoritet anser det eller för att denna minoritet har makthavarnas öra medan folkmajoriteten inte har det.”
Det där synsättet är riskabelt, det finns privatsaker som faktiskt inte ska beslutas demokratiskt, utan som faktiskt var och en ska bestämma, och då är det väl fel att staten ska lägga sig i det även ifall 51% av folket tycker att den borde det? Och vilken typ av relationer folk har med varandra tycker jag definitivt är en av dessa saker.
Så länge det handlar om ömsesidighet och frivillighet så bör inte staten premiera vissa typer av relationer mer än andra, vilket jag tycker är det tydligaste politiska uttrycket för heteronormativitet som existerar idag.
Jag kan inte se att staten ska ha synpunkter på ifall det är 4 män, en man och en kvinna, eller 2 kvinnor och 7 män som väljer att leva ihop, eller ska gynna den ena formen i förhållande till den andra.
Så länge det är en politisk fråga att heteronomen gynnas så är det också en fråga som är politisk även om det i grunden handlar om privatlivet. Politiseringen är alltså inte något som dom homosexuella “gör”, de bara pekar på den och ifrågasätter den, och tydliggör dess redan existerande politiska dimension.
Och till dem som är rädda att mänskligheten dör ut om man försvagar hetronormativiteten så kan jag bara säga: Tror ni att det är en stor majoritet som går omkring och håller tillbaka sin naturligt homosexuella läggning? 🙂 Kom tillbaka ifall jordens befolkning börjar minska så tar vi den diskussionen då…
Mats:
Redan i den första meningen gör du en jättekullerbytta.
Att tillskynda den heteronormativa kärnfamiljen är att politisera privatlivet. Om du vill leva i ett tvåsamt förhållande med man och kvinna, fine. Men så fort du har åsikter om hur andra ska leva, så politiserar du privatlivet.
Du kan inte samtidigt tillskynda en viss relations- eller samlevnadsform och säga att du är emot politisering av privatliv. Då är inte emot politisering av privatliv, tvärtom är du för en politisering av just den relationsformen, och mot en politisk debatt om att sådan politisering existerar.
Jag skrev för övrigt inte något om hur andra ska leva. Jag skrev om hur jag fungerar själv.
Sedan kan man ju diskutera vilka åtgärder som behövs för att tillskynda en viss samlevnadsform. De flesta är ganska repressiva eftersom de slår dels mot avvikande, dels mot värdepluralism, dels mot mångfald, och dels mot öppenhet. Det låter ganska mycket som raka motsatsen till de två allra första meningarna i PPs principprogram, tycker jag.
Jag tycker att Rick snobbar med hur modern, extrem och avantgardistisk han är. “Jag hatar information på papper”, “email är föråldrat”, “jag är polyamorös” osv.
Rick: Man kan naturligtvis se den svenska kärnfamiljs- och folkhemsmodellen som politisk mot bakgrund av exempelvis makarna Myrdals och socialdemokratins arbete för att få den modellen på plats. Det är dock inte detsamma som att den modellen idag är något som ideligen aktivt politiseras i grunden. De enda som öht har sådana konservativa familjefrågor framträdande på partiprogrammet är kd och sd.
Om vi tittar samhällets strömningar idag så anser cirka 80-90 % av befolkningen att kärnfamiljen bör vara normen när det gäller släktets fortbestånd, att den utgör den bästa miljön för barn att växa upp i. Det är på ett sätt ett axiom, en etablerad norm, i motsats till en åsikt bland många likvärdiga i debatten.
Med politisering menar jag queer-teorins ifrågasättande av denna norm. För dem får normen i sig inte finnas, man anser att den i sig är diskriminerande. Det räcker för queeräteoretikerna inte med tolerans mot avvikare från normen, homo-, bi-, poly- och transsexuella och alla andra sexuella ismer man kan finna på ska trots att dessa minoriteters medborgarbas inte är större än max 10% (alla sexuellt avvikande är dessutom inte för queer-teorin) upphöjas till samma status.
I en demokrati får man finna sig att leva under majoritetsbeslut, det är inte en perfekt lösning men andra system har visat sig fungera sämre. En demokrati kan vara tolerant och acceptera subkulturella företeelser. Sålunda får kommunister finnas i Sverige trots att vi har en borgerlig regering och moderater har inte förbjudits under de 40 år som sossarna suttit vid makten. Men i en demokrati är det majoiteten som sätter agendan och om majoriteten anser att kärnfamiljen bör vara normen och att diverse andra familjekonstellationer som utkristalliseras utifrån andra sexuella preferenser inte är lika väl ägnade att utgöra en hemmilj för det uppväxande släktet, då är det den familjepolitiken som gäller.
Jag antar att en del klassiska liberalister har en avvikande uppfattning, att mer skulle frånhändas det demokratiska samhället och överlåtas åt individen. Men i grunden skulle resultatet bli detsamma eftersom en majoritet av befolkningen är heterosexuella som när de skaffar barn vill göra det inom rammen för kärnfamiljen. Sannolikt skulle intoleransen mot avvikande t o m bli bestydligt större om kärnfamiljsnormen var inofficiell i ett liberalt samhället än om den som idag är officiell i vårt i huvudsak socialdemokratiskt färgade samhälle.
Om du vill så är allt politik – men somligt är mer politiserat än annat. Skälet till att jag blivit en heteronormativitetens tillskyndare är inte en önskan att överpolitisera detta utan en motreaktion mot att udda och marginella queer-teoretiker fått orimligt stor plats i politiken genom lobbyverksamhet och smart utnyttjande av att politiker är fruktansvärt rädda för att inte vara PK i frågor där ordet diskriminering kan användas, vare sig det egentligen är befogat eller inte.
Läs exempelvis Zarmebas artikelserie i DN. Även om den var vinklad och inte representativ så visar den på en illavarlsande tendens. Om den tendensen inte funnes skulle mitt politiska engagemang för heteronormativiteten knappast ha formulerats ens.
Jag ser på tvåsamheten på samma sätt som jag ser på bolagsbildning. Man ingår ett avtal med varandra om nära samarbete och ömsesidig lojalitet. Huruvida det avtalet reglerar utbyte av kroppsvätskor med utomstående personer eller inte, det beror naturligtvis på syftet med avtalet.
För mig är monogami helt naturligt, och det har inte ett dugg med svartsjuka eller “ägande” att göra, utan det är helt enkelt praktiskt och ändamålsenligt för mig och min familj. Men vi är alla funtade på olika sätt.
Jag (som själv är väldigt heteromonogam) är lite impad av Ricks avantgardism som Putte avfärdar som snobberi. Före FRA-debatten tog jag inte Piratpartiet på allvar eftersom fildelningsfrågor inte intresserar mig så särskilt mycket. Men nu ser jag att Rick och piraterna har ett mer genomtänkt frihetsideal än de flesta, och att de är långt ifrån att vara de töntiga it-avdelningstyper som Gudmundsson framställde dem som i en SvD-krönika för en tid sen. Jag skulle tusen gånger hellre rösta på dem än på mobbningsmobben Moderaterna (minns vad de utsatte K. Sigfrid för), men kommer snarare att fortsätta rösta på Mp. Överhuvudtaget tror jag att ett permanent resultat av FRA-debatten, oavsett hur det går med avlyssningslagen, är att folk som tagit de borgerliga partiernas frihetsretorik på allvar har upptäckt att det oftast inte handlade om någon annan frihet än pengarnas, samt friheten att få del av all makt som sossarna brukar ha. Många sympatisörer till de borgerliga partierna har smärtsamt förstått att dessa inte står för frihet, annat än på pappret. Och det är en nyttig upptäckt, jämförbar med hur idealistiska kommunister (t ex Arthur Koestler) på trettiotalet upptäckte att Sovjetunionen var en omänsklig diktatur. (Obs att jag inte jämför allianspartierna med Sovjets kommunister, även om jag erkänner att det kliar i fingrarna, utan magnituden i uppvaknandet.)
Jag är skeptiskt inställd till tvåsamhetsnormen; jag tror att människor tvingas leva efter den i tro om att det är det enda “rätta” sättet att leva.
Dock ställer jag mig också skeptisk till din kritik mot “öppna förhållanden”; som relationsanarkist (med stark betoning på anarkist då jag i övriga politiska frågor även definierar mig som anarkist) anser jag att öppna förhållanden är ett mer eller mindre naturligt sätt att förhålla sig till människor. I de flesta situationerna har vi inte ett statiskt förhållningssätt till människor runt omkring oss, utan är väldigt situationsanpassade. Vi är alltså öppna för att förhållanden kan förvändras från dag till dag, eller från situation till situation.
I mitt öppna förhållande med min partner strävar vi efter att ständigt revidera och uppdatera förhållandet, och har ständiga diskussioner om hur vi känner, både inför relationen, varandra och andra människor. Som anarkist (eller i situatuioner då man gör anspråk på anarkism) är det viktigt att komma ihåg att ansvar är lite viktigt som frihet; i alla relationer (vare sig det är vänskap, släktskap, etc) måste man ta ansvar över det man gör och hur det påverkar andra människor. Kravlöshet ser jag ha en tendens att yttra sig som ansvarslöst, då många anser att “krav” är samma sak som att “begränsa” någon och vill därför avsäga sig från krav. Betoningen i ett förhållande anser jag bör ligga i ömsesidig respekt och ansvar istället för jakten på kravlöshet.
För dom flesta människor är inte ett förhållande en “vänskapsrelation”. Det är en relation som innefattar vänskap, men det är inte samma sak fast med kärlek påkryddat.
Det är en annorlunda relation där exklusiviteten är viktig. Bryts exklusiviteten så kommer personen att må dåligt.
Svamp: Nyckelordet i det du skriver är “dom flesta” (vilket jag inte vet om det finns belägg för, det kan vara kulturellt men det hur som helst spelar ingen roll). Jag mår tvärtom dåligt om jag påtvingas exklusivitet.
Grejen är att jag inte nekat någon att gå in i sådana relationer där de har sin exklusivitet – men jag är trött på att bli missförstådd i min sorts relationer.
Om man värnar om privatlivets helgd som FRA-motståndarna här ju gör väldigt starkt, då är det lite svårt att begripa att man inte tycks känna något behov av en sådan sfär i en kärleksrelation.
Kanske är det en ungdomspryl, folk som idag bloggar om sitt dagliga liv, är med på Facebook, MySpace, lägger ut sig på Youtube osv kanske inte har formats av IT-samhällets offentlighet och inte utvecklat samma behov av en privat sfär. Men då blir å andra sidan det starka motståndet till FRA-lagen lite märkligt.
För mig som är lite äldre känns det där med tvåsamheten rätt bra. Jag vill ha en livskamrat och att det vi har gemensamt i form av emotionell, intellektuell och sexuell relation vill jag ska vara vår avgränsase privata sfär. Jag har lite svårt för att dela min livskamrat avseende dessa bitar med Niklas och Pelle och Orvar eller för all del Nina, Lovisa och Eva.
Det innebär inte att jag vill begränsa min livskamrats vänskapskrets, men att vi båda måste vara införstådda med vad som kvalitativt är förbehållet en kärleksrelation i motsats till en vänskapsrelation. Har man inte den begreppsföreställningen kan man förmodligen inte leva med mig. Inte heller om man har åsikten att man kan ha lite knullkompisar här och där trots att man har en kärlkesrelation.
Att var relationsanarkist som sign. Fran ovan känns för mig ganska krystat och konstruerat. Så uppelver jag också Frans deklaration “mitt öppna förhållande med min partner strävar vi efter att ständigt revidera och uppdatera förhållandet…”
Att beskriva att leva i en kärleksrelation i termer som “revidera” och “uppdatera” låter väldigt akademiskt. Det förefaller för mig som om man då valt sin relation och partner utifrån politiska idéer snarare än att man föll pladask känslomässigt.
Jag är övertygad om att människan i grunden är revirhävdande och något man har så starka känslor för som en livskamrat är det svårt att inte införliva med det reviret. Känner man inte så, då är man förmodligen inte kär eller förälskad, då handlar det som jag ser det om nåt slags “resonemangsäktenskap”.
Men kanske är det en mognadsfråga, att när man är ung, arg, politiskt aktiv och med begränsade erfarenheter i bagaget då tenderar man att tycka att det är så självklart hur allt ska vara som att “man kan inte äga en annan människa” och så tror man också att man automatiskt kan stöpa sig själv i den form man resonerat sig fram till.
Med åren upptäcker man dock att världen snurrar på och att man den dag man dör inte kommer att ha förändrat världen mer än högst marginellt även om man ägnat större delen av sitt vakna liv åt detta. Man upptäcker också att man själv delvis är en annan person än den där perfekta generösa, aldrig svartsjuka relationspartnern, att ens behov av en privat relationssfär blir viktigare för att överleva och förbli hel i en värld som man gradvis upptäcker att man är väldigt liten och obetydlig i.
Mats: Det är absolut inte en mognadsfråga. Du gör ett misstag om du avfärdar engagemang med “jaja, det växer väl bort”.
Det är inte heller fråga om att lägga upp hela sitt sexliv inför öppen publik. Det förstår jag inte hur du kom fram till. Mitt sexliv har jag med några personer, där varje relation har sin egen privata och okränkbara sfär. Det finns precis lika stort behov av privatliv vare sig man är poly, mono, hetero, bi eller homo eller vad som helst annat.
Rick: jag menar inte att man ska förakta engagemang, eller tycka att det är naivt eller dumt eller barnsligt, tvärtom.
Det är bara det att man med åren upptäcker att de där drömmarna man hade om att rädda världen som man resonerade sig fram till under många och långa kvällar tillsammans med sina bästa vänner när man var i tonåren, de drömmarna kommer inte att infrias, inte under ens livstid i varje fall. Man blir tvungen att skruva ned förväntningarna och inget blir lika självklart och enkelt som det var då.
Man får jobba hårdare för att orka vara engagerad, i synnerhet som man ofta med åren får en massa nya åtaganden som man inte hade som ung, familj, barn, jobb och allt vad det kan vara. Tidsbristen gör verkligen sitt till i vuxenlivet för att ta död på det politiska engagemanget. Kanske är det också därför vi numera nästan bara har proffs och politiska broilers i politikens toppskikt.
Beträffande ditt sexliv Rick så talade jag nu inte om dig så mycket i min kommentar, jag beskrev mer en princip om att känna eller inte känna att något tillhör en väldigt strikt privat sfär. Jag menar även många som lever i tvåsamhet gör ju ett snedsteg ibland eller har en älskarinna eller älskare som lilla frun inte maken inte vet nåt om. Att ha flera partners behöver inte i sig innebära att man är öppen och inte betraktar det relationsmässiga eller sexuella som privat. Men en del statements i denna tråd antyder att man på nåt sätt inte har eller i varje fall itne tycker att man bör ha någon privat sfär kring dessa ting, men jag kan ju ha misstolkat det hela.
Jag vet bara att jag aldrig skulle kunna leva i ett s.k. “fritt förhållande” och att jag alrig har träffat en kvinna som klarat detta heller. Det finns säkert vissa som klarar detta men min fasta övertygelse är att de är i minoritet och att de flesta får hjänblödning av att dela sin partner med nån annan.
Jag gillar Rick mer och mer för varje dag! Är också poly, något som fler och fler vågar erkänna att de är idag.
PP goes queer!
Go, Rick!
@Mats
Vill du ta en fika? Så du iaf mött en av oss kvinnor som klarar det alldeles utmärkt och faktiskt mår bättre av det. *ler*
Att du tycker att jag lägger upp mitt sexliv för att jag berättar att jag älskar två män och lever med dom är bara oförståeligt, du vet inte ens om vi har sex.
En av de få gånger du kan gissa på att människor omkring dig haft sex är när du hälsar på deras barn, tycker du det känns jobbigt när människor presenterar sina barn?
Därtill, instämmer fullkomligt i det du skriver om att relationen med livskamrat är något skilt från vänskapsrelationer. Därav att jag kallar mina livskamrater för mina kärlekspartners. Ingen av oss talar emot att det är skillnad på vänskap och kärlek, bara formen av vad som räknas som accepterad kärlek och accepterade handlingar för att visa vänskap och kärlek.
Det är därtill rätt fräckt att tro att det är en åldersfråga, jag är klart vuxen, till den grad att om jag levt i gångna tiders samhälle skulle jag förmodligen dött i barnsäng redan. Jag var därtill vuxen när jag tog beslutet att leva polyamoröst, hade både avslutat mina studier och påbörjat min karriär. Var du vuxen när du gjorde ditt val att leva hetero och monogamt?
Därtill, vad får dig att tro att vi inte har barn, ofta ovetande, yrken med arbetskamrater, ofta ovetande, och föräldrar, ofta ovetande? Ovetande för att dina normer dömer oss.
Min privata sfär är stor, och bygger på ärlighet (något jag kallar trohet). Det är dina normer som gör att du anser att min privata sfär inte finns. Jag skräms verkligen av FRAs insamling av information av just den anledning att mitt privata liv kan innebära både inspärrning och sterilsering (om vi ser på svensk historia) och döden (om vi ser till andra länders historia).
Jag har trots det valt att leva öppet med att jag älskar flera för det gömda (observera inte det privata) tär på en människas psyke. Det som gör det värt att riskera mig själv som person är när människor som Rick känner igen sig själva i vad jag berättar.
Därtill du börjar med att säga att du är försvarare av heteronormen, det är ett klart val (och faktiskt ett politiskt) och sen tror du pga av att vi resonerat oss fram till vad som är bäst för oss som privat personer i relationsform så kan vi inte falla pladask kära.
Jag har fallit pladask för alla mina partners i livet. En stormande underbar förälskelse, bara skillnaden att jag i dag inte behöver göra slut med en fantastisk människa bara för att jag kan känna för andra.
Jag tycker du ska försvara heteronormen, det behövs för att balansera debatten, men se att du gjort ett val likväl som vi (annars följer du den enbart för följsamheten och jag uppfattar dig inte som ett får) och försök se att din norm genom att vara den enda accepterade förtrycker mitt val.
Erbjudandet om fika står kvar, om du vill tala om relationer och öppna dina ögon för ditt eget val och andras alternativ.
Med respekt Kay
PS. Rick vet hur du/andra når mig DS
“Jag förstår inte svartsjuka. Jag har varit tvungen att lära mig hur andra reagerar. Jag förstår inte varför de blir arga för att deras partner är lycklig. Jag har förstått att det har någonting med ett underförstått förtroende och något slags ägande att göra — ett ägande som jag inte förstår, inte känner. Ett ägande av andra människor och deras relationer.”
Oj, vad glad jag blev. Underbar känsla att, inte vara “enda avarten i världen” längre. Som polyamorös är det här med svartsjuka, den vanligaste form av fråga man får. Jag har svårt att bemöta den med bra svar, för jag har fortfarande inte riktigt kopplat hur det fungerar och är. Kan helt enkelt inte relatera till och sätta mig in i det.
Ska lägga till din blogg djupdyka o kolla kommentarerna här nästa vecka.