Jag tror fortfarande.
Den rubriken stod på ett papper som en person jag inte hade träffat tidigare räckte till mig utanför riksdagen, den 18 juni, när det var tusentals andra människor där. Högst upp till höger stod en liten handskriven hälsning: “Tack, Rick, för att du försöker. Tack för att du fortfarande bryr dig.”
Papperet innehöll en människas djupaste uttryck för vanmakt och förtvivlan över det som håller på att hända, hur alla andra runt omkring bara låter det hända, och hur hon trots detta fortsätter att tro, fortsätter att hålla lågan uppe. Det finns i engelsk version här. Det var oerhört starkt att läsa där och då; trots alla som drog i mig mitt i aktionen, så upptäckte jag att jag stod stilla, mentalt avskärmad, helt fixerad vid berättelsen, och jag kände tårarna rinna nedför kinderna.
Personen trodde fortfarande att världen går att ändra. Det är det allra viktigaste. Det, och att man vet att man kan göra det själv. Ingen av oss är hjälplös. Ingen behöver be någon annan om hjälp.
Jag finner mig i den situationen ibland — att jag upplever att folk ser mig som en ikon för frihetskampen. Att jag sätts så mycket på en piedestal, att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Jag slåss för idéer. Därför blir jag ställd när fokuset hamnar på min person i stället. Som första gången jag fick frågan om signerade idolbilder, eller om autografer på armar, eller om pins med mitt foto på. Hur förhåller man sig till sådant? Jag blir ställd när det händer.
Som om jag på något sätt skulle vara annorlunda, en ledare, en person som inte är som andra. En person som har någon magisk medfödd egenskap att få saker att hända bortom normal mänsklig dödlig kapacitet.
Så är det inte. Jag är en människa. Vi är alla människor. Det enda jag har gjort är att jag har visat tydligt vad jag tror på, konsekvent slagits för det, och bjudit in andra att göra mig sällskap på barrikaderna. Jag försöker leda med exempel, jag försöker vara mina idéer. Jag försöker inspirera andra. Jag tar initiativet, och bjuder in andra att vara med. Jag visar att jag finns. Jag försöker visa att det går att göra skillnad.
I våras kände ingen till FRA-lagen. Piratpartiets vårkampanj gick ut på att tala om för folk att lagförslaget över huvud taget fanns. Igår SMSade en vän till mig från en musikfestival i Norrland att folk satt och sjöng nidvisor mot FRA runt lägerelden. Fem namngivna personer bloggade i en väl planerad kampanj under maj för att stoppa den allmänna avlyssningen. Fem. Dessa fem visade sig, och trodde på sina idéer. De fem blev femtio, som blev femhundra, som blev många tusen.
Fem namngivna personer ligger bakom att regeringen fick byxorna nerdragna och nu närmast är i en regeringskris över att de försökte smyga in allmän avlyssning, allt medan gammelmedia valde att vända bort blicken. Det går att förändra världen.
Men jag är bara en människa. Jag är en människa som har förstått att en ensam människa kan förändra världen. Det enda som står emellan en ensam människa och det målet är tron, övertygelsen om att det går. Det är inget man kan tro, det är något man måste insett och förstått. För vi är alla människor. Det finns ingen “ond maskin” däruppe som är onåbar. Allt består av människor som fattar beslut. Alla människor går att påverka. Ibland gäller det bara att komma på hur.
Skillnaden i attityd är slående beroende på om man tror, eller inte tror, att det går att förändra världen.
Ibland när jag pratar med media så säger jag att planen är att förändra Sverige, Europa och världen, i den ordningen. De flesta reportrar ryggar tillbaka, som om det vore ett omöjligt eller orealistiskt mål. När jag däremot pratade med en man i San Francisco som har förändrat världen, nämligen Lawrence Lessig, så ställde han lite motfrågor, funderade en kort stund, nickade och sade “ja, det låter som en rimlig plan. Vad vill du ha till lunch?”.
Allt sitter i attityden.
Och den attityden kan vi alla välja. Vi kan alla visa ledarskap, vi kan alla inspirera andra. Det är vi som tror som måste visa andra att vi tror, att vi ser att det faktiskt finns ett alternativ till repression. Att det går att vakna en morgon där det inte kommer nya lagförslag om buggning, avlyssning, hårdhänthet, kränkningar och människofientlighet.
Att vi tror på ett alternativ, och är beredda att slåss för det. Att arbeta taktiskt, strategiskt och envetet. Att vi kommer att se till att de politiker som vill stänga det öppna samhället kommer att bli utbytta. Att vi är beredda att ta deras platser själva, om så ska behövas. Att vi siktar in oss på människorna bakom besluten — för det är så man åstadkommer riktig förändring. Hela världen består av människor som fattar beslut.
Jag är bara en människa som satte upp en website på www.piratpartiet.se.
Men en människa kan förändra världen. Det kan vi alla. Var och en av oss har den förmågan. Var och en av oss kan säga högt att de tror på en idé, och därigenom inspirera andra att säga samma sak.
Nu har vi blivit många inom piratrörelsen som vet att man kan ta initiativ och inspirera andra. Det är inte svårare än att visa tydligt vad man tror på och att vara genuin med det. Styrka attraherar tro och hopp, som ger mera styrka i sin tur.
Och var och en av oss är människor – likadana människor som alla andra. Alla kan förändra världen.
Pao, jag tror också fortfarande.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om FRA, privatliv, Rick Falkvinge, piratpartiet
Kan bara hålla med. Alla vill vi kunna se våra medmänniskor i ögonen och säga “Ja, vi gör vår del för en bättre värld.”
Oerhört starkt skrivet.
Eben Moglen – How to change the world
http://www.youtube.com/watch?v=-V1-0_oidVg
Mycket bra skrivet!
Och ja, det går att förändra världen. En enskild människa kan inte göra det, men tillsammans är vi starka. Det gäller bara att inte glömma bort det, att inte falla i fällan “vad kan jag göra?”.
Vi kan alla hjälpa till! Ses i Stockholm 16:e september!
Att tydligt visa vad man tror på är den ädlaste formen av ledarskap, det sanna ledarskapet. Visar man vad man tror på och vägen dit så är man en sann ledare.
För några månader sedan så hade jag inte en tanke på att själv blogga. Visst, jag har skrivit ett par insändare i tidningen och jag har publicerat vetenskapliga artiklar men jag hade aldrig ens funderat på att börja blogga. Jag trodde inte på bloggen som ett medel för att påverka. FRA-frågan förändrade allt. Tack vare “de fem bloggarna” började jag så sakta tro på bloggens förmåga att förändra. Vid FRA-omröstningen var jag som klistrad vid datorn och följde debatten och när omröstningen var över var jag så förbannad över utfallet att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Alliansen hade svikit allt jag trodde den stod för.
I början av juli så skapade jag min egen blogg. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att dra mitt strå till stacken och inte stillasittande se på när demokratin monteras ner. Det har blivit 30 inlägg varav 22 handlar om FRA. Det är till stor del din förtjänst!
Min förhoppning nu, vilket jag verkligen tror, är att FRA-lagen inte överlever hösten. Kampen fortsätter!
Det är bara att hålla med! Mycket bra skrivet.
Mycket starkt skrivet!
Det har varit en känslosam kamp. Inte för de många fram- och motgångarna. Nej. För att kampen handlar om frihet. Om demokrati. Om rätten att inte vara övervakad. Om rätten att vara människa.
Tack!
Bra tema. Bra skrivit.
Ja vi i lilla Sverige kan vara först. Vi kan bli ett exempel för andra. Vi var först med storskalig användning av mobiltelefoni till exempel. Ett av få högteknologiområden USA förlorade. Vi kan naturligtvis leda utvecklingen för medborgarrätt på nätet också.
Vi är på väg att övertygande visa på sambanden mellan flera skenbart åtskilda lagstiftningsförslag som alla syftar till eller underlättar massövervakning. Detta både i Sverige och som en del i ett internationellt mönster pådrivet främst från USA. Detta mönster överlappas och förstärks av lobbykampanjen för att stärka en redan orättfärdig upphovsrätt.
Vi kan visa världen att det går att göra “roll-back” och sätta medborgarfriheten främst. Det starka motståndet mot FRA ett första litet tecken, där du och piratrörelsen gjort en fantastisk insats.
[…] augusti, 2008 av fritank Rick Falkvinge skriver ett känslosamt inlägg om kampen mot FRA-lagen på sin blogg. Rick tror […]
Tack Rick! Och tack till “de fem bloggarna”!
Men Rick, trots att de fem bloggarna kämpade bra och inte kan få nog med cred så var de inte ensamma. Vi är många “fotsoldater” som i flera år har pratat med bekantskapskretsen och jobbkretsen för att försöka påverka. Visst vi når inte ut till lika många men vi kämpar oavbrutet.
Om vi vinner denna kamp så blir nästa stora kamp datalagringsdirektivet. Sedan ett och ett halft år har nästan alla jag pratat med först inte trott mig alls, sedan trott att: “det där gäller bara brottslingar”. Nu har vinden börjat vända i min bekantskaps- och jobbkrets, folk börjar inse att faktisk de också kommer att bli registrerade.
svar: precis, alla är olika. Jag är monogam, men har full respekt för de som inte är det. Det jag stör mig på är mina polyvänner som vill få det att låta som att jag egentligen inte vill ha en kille, som att han äger mig och tvingar mig. jag lägger mig inte i att de knullar flera, så då borde de inte lägga sig i att jag hädanefter bara knullar en person!
Svartalf: Absolut, det var inte meningen att förminska alla andra. Tvärtom kan man inte åstadkomma något sådant här utan att ha stöd överallt och i många olika grupper.
Den taktiska manualen “Hur man ändrar världen i 101 skitsvåra steg” kallar den här manövern för en titanstorm.
Kram på dig Rick, man behöver inte tycka exakt likadant men man måste alltid beundra en männsika som brinner för det han/hon tror på… Jag brinner också på mitt sätt 😉
Kan inte annat än hålla med. Det finns ett exempel i sportvärlden, OS 1980 i Lake Placid
Det har skrivits böcker och det har gjorts filmer om USA:s bragd i Lake Placid 1980, då ett gäng collegegrabbar lurade dåvärldens hockeygiganter Sovjetunionen på OS-guldet.
Det USA´s hockey grabbar gjorde var att tro på sig själva och laget. Att dom verkligen kunde rubba Sovjet och vinna över dom.
Med risk för att verka korkad(i stark kontrast till häromdagen, då jag tydligen var så genial så Rick lyfte fram min kommentar i ett eget inlägg), men vilka är dessa fem bloggare?
Är det något som har förtydligats öppet tidigare, som jag har missat eller glömt av?
Jag antar att det syftas på Rick, Emma, och rimligtvis Oscar, kanske Anna och vem mer? Christian?
Eftersom det nämndes “fem bloggare” så blev jag lite nyfiken.. Fast jag är nog mest nyfiken på morgondagens DN just nu, hoppas bara det inte gjorts en höna av en fjäder..
Fredrika: Jag var noga med att inte nämna vilka fem, även om jag tänkte på fem specifika.
Det borde vara tydligt att min egen (med avslöjandet om Wik) och Emmas (som alla pekade ut som centrum för “bloggbävningen”) är två av de fem i kampanjen, liksom Oscar som jobbat länge och etablerat tung cred. Du ger två kandidater till de övriga två, och de är väl två kandidater som är så goda som några.
Min poäng med att inte namnge dem öppet är att det egentligen inte spelar roll vilka de fem var den här gången – poängen var att en människa kan ändra världshistoriens gång.
Jag är f.ö. också nyfiken på DN imorgon.
Jag tror på enskilda aktioner, på att ta ställning och agera enligt sin övertygelse, alldeles oavsett hur många andra man eventuellt får med sig.
Förr om åren, när jag föreslagit att man skall bojkotta en viss produkt, ett företag eller varför inte ett helt land, så har jag ibland fått svaret “men det hjälper ju inte om det inte är väldigt många som bojkottar samma sak samtidigt“.
Helt fel. Nåja, det kanske inte är fel tänkt i sak, för det ligger trots allt något slags logik i argumentet, men det är helt fel svar på min tanke.
För min tanke är inte att jag, enbart jag, skall förändra världen med just min aktion. Det har inte ens varit min önskan att ha så mycket makt. Jag har aldrig bett om att få bli världshärskare. Så varför skulle det vara ett problem att världen inte omedelbart följer min minsta vink?
Det jag försöker förändra är i stället mig själv. Jag har fullständig makt över mig; jag lyder min minsta vink. Om jag någon gång inte skulle göra det, så beror det på att jag just då inte tror på mig själv, på att jag är trött, eller på att jag rentav sover. Det händer ibland, men inte så ofta att det stör. För det mesta utövar jag min diktatoriska makt över mig själv med framgång.
Jag är knappast unik i det avseendet. De allra flesta människor har makt över sig själva. Tänk nu tanken att tusen människor, var och en för sig, bestämmer sig för att skrida till aktion och göra något i enlighet med sin övertygelse. Det behöver inte vara något stort och viktigt, som att demonstrera i Stockholm den 16 september, utan det kan räcka med att gå över till andra sidan gatan för att se vad butikerna där har att erbjuda. Vips så förlorade butiken på den sida av gatan du först befann dig på en potentiell kund. Det är makt.
“Men för att det skall hjälpa måste ju alla gå över gatan”, invänder nu någon. Inte alls. Jag har inte bett tusen människor att gå över gatan, eller hundra, eller ens tio. Jag har bara bett mig att göra det, och det hjälpte. Jag gick över gatan, och gick inte in i den butik jag först hade närmat mig.
Tusen människor kanske inte går över samma gata samtidigt, men att de allra flesta av dem följer sin övertygelse och gör någonting, det kan vi vara ganska säkra på. Och det är viktigt. Det är inte så viktigt vad de gör, för vi har alla mer eller mindre olika övertygelser, men det är väldigt viktigt att de gör vad de nu tror på. Hur skulle världen se ut om flertalet människor agerade i strid med sin egen övertygelse? Ganska konstig, tror jag; frågan är om mänskligheten ens skulle existera då.
Och det är inte bara tusen människor som följer sin övertygelse; det är miljoner och faktiskt miljarder som gör det. Fast allihop drar självfallet inte åt samma håll, så därför händer det vanligtvis inte så mycket. När människor någon enstaka gång drar åt samma håll, då kan de förflytta berg, och det trots att ingen säger åt dem att göra det. Till exempel är det väldigt många som äter mat varje dag, nästan alla, faktiskt. Och det har effekt. Världens livsmedelsindustri går på högvarv för att lydigt försörja allihop, och det utan att någon WHO-chef har manat människor att äta för att överleva.
Så, man förändrar inte världen genom att handla enligt sin övertygelse, men man förändrar sig själv, och när miljoner eller miljarder människor gör detta, då förändrar de världen vare sig de vill eller inte.
Det är numera sällan jag får höra invändningen: Tänk om inte alla gör likadant som du, vad händer då? Jag skulle vilja svara med en motfråga: Tänk om alla gör likadant som jag, vad händer då?
Det är nämligen troligare att andra i någon mening resonerar och agerar ungefär som jag än att de inte gör det, för jag är som sagt inte unik. Därför blir det viktigt för mig vad just jag gör, även om inte en kotte vet vem jag är.
“Handla endast efter den maxim genom vilken Du tillika kan vilja att den bleve allmän lag.” – Det kategoriska imperativet, formulerat av Immanuel Kant (1724-1804).
Kant befinner sig redan på andra sidan gatan, hur många som än invänder att det inte hjälper att korsa den.
[…] Falkvinge hittade jag en fin text som jag önskar att jag kunde bekänna mig till. Jag vill kunna säga att […]
Även jag blev aningens rörd av hennes text och letade fram http://www.sadism.nu/ där mer läsvärt finns.
Ten Thousand Fists In The Air!
Rick du är en förebild för så många nu. Det är fantastiskt att initiativet Piratpartiet har lockat så många unga till politiken. Det uppseendeveckande att så många unga samlas under piratpartiets flagg till försvar för våra rättigheter.
Och samma faktum är skrämmande i mina ögon eftersom världen är allt mer svart-vit ju yngre man är. Ju yngre man är ju mer söker man en förebild. Unga är benägna att gå in med otrolig övertygelse och energi. Det är en kraft att räkna med, men det medför ett otroligt stort ansvar för förebilder så som Rick.
Och jag tror på dig Rick. Jag tror på det du säger för jag känner att det är precis så jag själv länge känt. Jag känner mig framför allt lättat över det faktum att du skriver att du känner dig obekväm där uppe på pedistalen. Det låter mycket sunt i mina öron. Jag gillar värkligen att du riktar all energi tillbaka ut mot dem som riktar den mot dig, med budskapet att “du kan också, precis som jag”.
[…] Thomas Hartman | In The Pendent, Trottens Betraktelser, UD/RK Samhällsdebatt igen, Politruck, Rick Falkvinge (pp) #4, Opassande #3, Björn Wadström – ettan igen, Tobias Lindqvist, Kärlek och Socialism, […]