Jag skulle egentligen sova nu, men funderade lite mer på pressombudsmannen Yrsa Stenius’ uttalande om att förundersökningen inte borde finnas tillgänglig över Pirate Bay, och vilket oerhört övertramp det är av henne att över huvud taget uttala sig om det i den rollen. Det gjorde mig så upprörd att jag inte kunde sova.
Det tog mig några dagar att inse det, så låt mig förklara.
Förundersökningen har publicerats, alltså gjorts tillgänglig för allmänheten (ja, det är lagtextens definition), av Västmanlands tingsrätt. En medborgare har plockat hem denna till sin privata dator, vilket är alla medborgares rättighet, och lagrat den på sin privata hårddisk.
Denna medborgare har talat om för andra medborgare att förundersökningen var läsvärd, och har satt upp en liten annons om att andra medborgare som är intresserade kan kopiera den från hans eller hennes privata hårddisk.
In kommer pressombudsmannen och har åsikter om vad enskilda medborgare har på sina privata hårddiskar. Och menar att om de inte passar sig, så kommer regeringen att lagstifta om vad de får ha för offentliga handlingar på sina privata hårddiskar och inte, och det är dåligt för oss alla.
Det är fullständigt befängt uttalande och ett brutalt övertramp. Det är som om jag – i rollen av partiledare för ett av Sveriges tio största partier – skulle säga att Yrsa Stenius har alldeles för fula skor i sin privata garderob, och säga att lagstiftarna kan anse att de behöver komma tillrätta med problemet.
Så hur kommer det sig att Yrsa Stenius – pressombudsmannen – över huvud taget gör ett sådant här uttalande?
Mycket av nyckeln kommer kring att Internet är en sådan oerhört disruptiv teknik. Det är teknik som inte bara slår sönder gamla strukturer, utan fullständigt krossar dem och kör dem i köksmixern glatt visslandes “yankee doodle” med handen på mixerlocket. Där gammelmedia tidigare var de enda som förmedlade information om förundersökningar, så kan plötsligt alla medborgare göra det. Det är en oerhörd vinst för samhället, men en förlust av en viktig privilegieposition för gammelmedia.
Så i den aspekten är Yrsa Stenius’ uttalande förståeligt. Hon kritiserar att folk har förundersökningar på sina privata hårddiskar, eftersom de enda som haft förundersökningar fram till nu har varit sådana hon har kunnat kritisera. Men den tiden är över och kommer inte tillbaka.
Det är som i en värld där bara kungafamiljen har fått ha skor, men plötsligt alla har det, och hovetikettmästaren — som alltså har till uppgift att ge kritik åt kungafamiljen och bara kungafamiljen — börjar kritisera andras val av skor, helt enkelt därför att hovetikettmästaren är van vid att alla som bär skor ingår det i jobbet att kritisera.
Gammelmedia har haft ett monopol på att granska rättsapparaten. Problemet i det här fallet är inte att en förundersökning har kommit ut på nätet. Problemet är att ingen förundersökning har gjort det tidigare. Problemet är att vanliga medborgare är ovana vid att kunna se hur vårt rättssystem fungerar. Det är ett demokratiproblem på riktigt, och inget som gammelmedia — som i allt väsentligt har abdikerat från sin samhällsgranskande roll — har lyft fram över huvud taget. Det skulle till en bloggare (Hartman) för att påpeka det uppenbara:
På samma sätt är inte det egentliga problemet att det strömmar ut förundersökningsprotokoll på nätet med två obehagliga bilder utan att rättsväsendet är alldeles för slutet och att folk i allmänhet inte vet hur man bär sig åt för att få ut information från rättsväsendets institutioner.
Däremot står en sak utomordentligt klar. Människor accepterar inte längre att överheten fattar beslut utan vill förstå varför och hur olika överväganden har processats. När inte domstolarna inte vill svara upp mot den nya tidens krav på öppenhet så blir det ett tryck som rättsväsendets makthavare inte kan hantera riktigt.
För pressombudsmannen har faktiskt inte ett dugg med min privata hårddisk att göra, exakt lika lite som jag har med hennes skor att göra. Det är dags för gammelmedia och deras förfäktare att förstå att medborgarna har växt upp, och dels kan kommunicera själva simsemellan, och dels kräver möjlighet att granska maktens institutioner helt på egen hand.
Medborgarnas rätt och möjlighet att granska makten på egen hand är oerhört positivt för samhällsutvecklingen. Att fler kan få en insyn i statens förehavanden, och därmed ge sig in i den offentliga debatten, kommer på sikt leda till ett bättre samhälle med en högre grad av medborgarinflytande. Den tekniska utveckling som nu pågår är en silverkula mot problemet med medborgarnas politiska ointresse — för med information följer makt. Jag är övertygad om att Yrsa Stenius och andra som nobelt står och vaktar gammelmediala strukturer med rustning, svärd och sköld i hand — att de kommer hålla med om att detta är en helt fantastisk utveckling, när de väl hunnit vänja sig vid att makten över informationen har spridits till gemene man.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om Yrsa Stenius, pressombudsman, Arbogamålet, förundersökning, TPB, Pirate Bay, The Pirate Bay
Massor av andra har bloggat om det här som förtjänar länkar, men just nu måste jag gå tillbaka till bingen och försöka sova lite…
jag har inte följt den här historien särledes, men finner den principillet småintressant.
Det är ganska typiskt sverige, o den svenska debatten – vi får gärna ha de lagförda principerna o rättigheterna, men väl när de nyttjas av någon, nej fy fan, då beskyller vi dem som nyttjar dem, samt påbörjar en diskussion – eller snarare hetsjakt – på de som nyttjat sina rättigheter.
Diskussionen – inte din, men den övriga – förs ju på helt fel arena. Frågan man istället bör ställa sig är om inte utredarna/åklagarna (eller who tha fuck) istället torde sekretessbelägga t.ex. bilderna, samt annan eventuell personlig integritetskränkande information. Så är nu inte fallet, alltså är det fritt att sprida dessa ting, men det är ju inte spridaren som är moralisk felaktig, utan det är lagen från första början, d.v.s. att personliga integritetskränkande ting fritt fram kan vaskas fram av alla o allt, via det som kallas offentlighetsprincipen.
Offentlighetsprincipen är underbar – givetvis – men går i överdrift då den inte innehar någon särledes respekt för indivier. Staten o dess uppgifter är som en socialkollektivistisk kåt dröm, för den som går off på det.
Detta gäller naturligtvis inte bara frågan om bilderna i detta enstaka fall, utan gällande alla liknande ärenden, men även allt annat som är behörigt inom de personliga integritetsfärerna, allt från skatteuppgifter till personnummer.
Det är givetvis synd om de anhöriga i detta fall, men inte mer synd än vad det är om de anhöriga till alla de offer som fläks ut i ‘gammelmedia’ (samt internet) hela tiden, världen runt.
Det är givetvis synd om de anhöriga i detta fall, men de måste förstå, att i Sverige, existerar inte individen.
så istället för att lagstifta så kanske det hade varit enklare att avskeda, de inkompetenta människor som inte sekretessbelagt åtminstone bilderna, för jag kan ju inte tänka mig att det inte är en posibilitet
alternativt att man får acceptera att gällande – t.ex. brottshandlingar – att det ju ligger i allmänhetens intresse att dylika ting bevakas av allmänheten, i en öppenhet – och därledes skall dylika ting vara öppna, för allmänheten. Inget konstigt med det.
(ursäkta att jag tjatar)
angående pressmoralen så är det ju p.g. deras bristfälliga moral som de behandlat dylika ärenden med tång de senaste hundra åren.
Som att säga:
Jo vi har demokrati och valfrihet att rösta på vad vi vill – men vi skulle aldrig, aldrig Ers Nåd, rösta på något annat än ett monarkistvänligt parti. Och om vi i någon sinnesförvillning skulle så göra, så står det dig, Ers Nåd, fritt att förbjuda dessa odåliga parti(o)tyg.
Lite Putin över det.
Så egentligen, är det bara åter en anledning att lägga till högen varför presstöd samt licens – eller då hela den offentliga mediabevakningen – bör avskaffas, helt o rakt av.
[…] är då intresset för detta så stort? Jag delgav mina teorier kring det i mitt förra inlägg, och jag står dem bi fortfarande, men om […]
Jag håller inte alls med. Med tanke på hur extremt inträngande utredningar som finns i förunderöskningar om brottsoffer, dennes bekanta, grannar, misstänkt gärningsman, dennes bekanta etc. är det bra om det finns spärrar för att alla och envar skvallrigt ska kunna grotta i andras olycka. Det är på samma nivå som barnfamiljen på bilsemester som stannar till vid en riktigt vidrig trafikolycka och sätter sig i gräset och tar fram matsäcken för att kunna fånglo på räddningsarbetet.
Problemet går inte att lösa genom att hemligstämpla allt som är känsligt eftersom rättsäkerheten kräver att materialet finns tillgängligt för granskning.
Jag röstar för förundersökningar på papppersformat.
@Putte: “Jag röstar för förundersökningar på papppersformat.”
Det kanske löser problematiken med att om alla offentliga handlingar vore digitala och lättillgängliga skulle vi snart ha en fantastisk rådatakälla till en kartläggning av människor som jag inte anser är rimlig i ett demokratiskt samhälle.
Samtidigt är det ju så att den aktuella PUL:en ju de facto var inscannad från pappersformat…
Helt uppenbart finns det inte helt enkla frågeställningar att bita tag i.
Helt uppenbart är de som i mångt och mycket har till uppgift att “bita tag” (läs: våra folkvalda, gammelmediajournalister) ofta är skrämmande oinsatta i den nya tiden, dvs informationseran. En slant på att detta kan gå käpprätt åt h-e känns som en säker investering!
Om pp ska ha någon chans att lyckas borde partiledare Falkvinge tänka sig för innan han skriver koleriska inlägg på småtimmarna.
PP har nu profilerat sig hårt för integritet och rätten till ett privatliv. Att då börja med skruvade argument för allas rätt att få veta allt om alla på nätet och få läsa förundersökningar gör att motståndarna får ett drömläge för attacker på temat “dubbla budskap”,
“de vill att obduktionsbilder på mordoffer ska läggas ut på internet” och flip-floppande.
De finare poängerna i resonemanget om Yrsa Stenius är omöjliga att förklara i en upprörd debatt på kvällstidningsnivå som garanterat kommer att komma i valet 2010. Och de håller inte ens för en närmare granskning.
Jag håller med Putte, om alla har rätt att läsa alla förundersökningar och dylikt, vad händer då med rätten till privatliv? Inser ni hur mycket information som finns om, i många fall helt oskyldiga, människor i sådana här förundersökningar som också har rätt till ett privatliv? Personligen anser jag att även de skyldiga ska ha rätt till ett så skyddat privatliv som möjligt.
Jag inser ju såklart att när det väl finns på internet kan man hitta det enkelt via valfri sökmotor men jag tycker att en del saker inte ska läcka ut på det vis som har skett i det här fallet, saker som äventyrar precis det privatliv ni säger att ni slåss för.
Putte: Jag håller med dig om att ärade herr Falkvinge borde låta bli förhastade uttalanden in på småtimmarna. Det brukar vara sunt att skriva ner, sedan sova på saken, vakna och granska med nya ögon och först sedan publicera/skicka.
Jag håller också med dig, Putte, om att det här med lite illvilja kan framställas som en blunder i “dubbla budskap” – och kanske kommer det slungas tillbaka mot PP i framtiden.
Men! Jag ser samtidigt en poänga här i herr Falkvinges resonemang. Nämligen att samtidigt som offentliga uppgifter bör vara så tillgängliga som möjligt så bör man begrunda vad som faktiskt görs offentligt med hänsyn just till den personliga integriteten.
Om någon ansett att bilder på döda barn varit så pass relevant för utredningen att de behövts tas med i den offentliga handlingen så anser jag dock att folket med rätta ska ha tillgång till materialet ocensurerat.
Jag kan tycka att det är viktigare med insyn i rätts-systemet än att det ska tas hänsyn till offrens annhöriga. Faktum är att, med hänsyn till den annhöriga, så kan nu hela svenska folket granska om den här utredningen har gått rätt till! Annars skulle man ju kunna dölja relevanta saker för medborgarna under förevändingen att man använt censur, med hänsyn till offren.
Oskar: Vad menar du med “om alla har rätt” ? Alla HAR rätt. Det går inte kalla offentliga handlingar för läckta egentligen.
Det här är, tycket jag, en oerhört svår fråga. Vi kan inte heller ha ett icke-transparent rättsväsende. Och samtidigt blir det svårare och svårare att ha svårtillgängliga men offentliga handlingar (de blir lättillgängliga via nätet om de är av intresse). Vart ska man dra gränsen? Rättsäkerhet är oerhört viktigt och ska i det här fallet vägas mot personlig integritet, inte särskilt lätt, framförallt inte för ett parti som i mångt och mycket förespråkar just bägge.
Vad är poängen med att ha tryckfrihetslagar om de ifrågasätts så fort någon publicerar något kontroversiellt?
Det är precis vad de är till för. Tryckfrihetslagar behövs precis för att täcka de fall som upprör staten till den grad att den skulle vilja förbjuda publicering.
En i min omgivning ställde sig frågande kring en punkt om offentliga handlingar, och jag kunde inte svara, någon här som vet svaret?
Frågan gällde att även om alla får begära ut en offentlig handling, så kanske man därigenom inte automatiskt har rätt (och nu talar vi om lagen, inte om hur människor fungerar) att själv sprida den vidare. Dvs att alla som vill ha tag på förundersökningar kanske lagligt sett måste efterfråga dem själva.
Någon här som kan juridik och kan svara på om “spridande-rätt” helt säkert ingår i den lagliga rätt man har när det gäller att hantera offentliga handlingar som man hämtat ut från en myndighet?
Jag blev i alla fall svarslös på min bekants fråga, och det tycker jag inte om att vara.
I övrigt vill jag påminna om http://rickfalkvinge.se/2008/09/03/exempel-pa-sociogram/#comment-9994
http://bloggenbent.se/modules/wordpress/2008/08/31/fra-som-man-frgar-fr-man-svar/
Datainspektionen kommer alltså bara att begära ut information från FRA, inte söka själva i databasen Titan.
Och då kan man ju räkna ut med lilltån att FRA inte kommer leverera några uppseendeväckande dokument till Datainspektionen, och helt säkert inte något som påvisar att FRA gjort olagligheter. De har all chans i världen att mörka.
Javist Falkvinge, bara tanken att ifrågasätta att offentligmatrials offentliggörande är bäfängt stötande.
Kritisera då att hemligstämpeln inte sattes på fotografierna om något ska kritiseras. Samt att uttalandena från TPB kunde varit proffsigare.
Gathrod: Det är rätt fokus. Båda sakerna du tar upp är rätt fokus.
Intresanta tankar om dubbellbudsk här.
Personlig integritet vs. Offentlig myndighetsutövning.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun och fundera över vad man anser vara till gagn för att en demokrati skall kunna existera. Man får försöka ställa sig utanför det rent känslomässigha och se så objektivt man kan.
Vi har då ansett att myndighetsutövning skall ske offentligt. Jag gissar att de flesta kan köpa att motsatsen skulle lätt leda till godtycklighet och misstro.
Det är ju inte alls så ovanligt att lagar ställs mot varandra och då vinner den lag som anses viktigast.
I så fall får risken för kartläggning av inivider strykapå foten mot offentlighetsprincipens bevarande.
“Där gammelmedia tidigare var de enda som förmedlade information om förundersökning så, kan plötsligt alla medborgare göra det.”
Grundproblemet är att de på Västmanlands tingsrätt inte har sekretessbelagt de delar av förundersökningen som är extra känsliga.
Media, som gjorde en affär av detta, har aldrig kommit i kontakt med dessa ungar som lekande barn. De har kommit i kontakt med dessa barn som lik, och det är i det tillståndet de sedan tjänat stora pengar på dem. Deras stora problem är att någon sedan uppenbarligen har länkat till deras guldgruva !
Bilderna är bara effekten av det som betalat deras lönekuvert det denaste året. Det är en affärsidè som varit lönande och som de även i framtiden vill kunna leva gått på, som de alltid har gjort.
Media är sedan inte kapabla att skilja på vilka som gjort materialet offentligt,vilket det var från början, och vilka som sedan länkar till det redan offentliga materialet.
De börjar nog bli lite förvirrade över vilka det är som begått brottet. TPB eller Arbogakvinnan ?
Hur man kan “leva gått” blir min pedagogiska uppgift i morgon.
Blubb,
jag är visserligen inte jurist men det finns inga förbud mot att sprida offentligt material så vitt jag känner till. Eller ja, det kan vara förbjudet genom annan lag, till exempel blir en bok (som den ekonomiska upphovsrätten inte gått ut på) inte fri att sprida för att den skickats till en myndighet. Däremot är den offentlig handling (allt inkommet som inte är sekretessbelagt är offentligt). Men handlingar myndigheter producerar har inget skydd i sig.
En annan fråga är vad som händer om någon blir dömd för fildelning av visst material. Kan man då begära ut en kopia?
[…] som sprids via nätet. Det visar på den nya tidsepoken, varken politiker, myndigheter eller pressombudsmän kan styra i det dolda längre. Varje dag kommer det nya bloggare och alla kan de bidra till […]
[…] om detta: Rick Falkvinge, Teflonminne, HAX, Alexander Sofroniou, Opassande, Farmor Gun i Norrtälje, Jonas Morian, Mina […]
Tack Mårten! Ang. fildelning av visst material så misstänker jag att man inte kan begära ut en kopia av sången/filmen, jag skulle tro att myndigheterna inte själva har rätt att lämna ut upphovsrättsskyddat material och att det inte förändras av domstolsprocessen i målet. Inte allt som är bevismaterial kan/bör ju lämnas ut.
Till exempel, även om hårddisken som materialet funnits på skulle anses som bevismaterial (vilket i sig kan ifrågasättas), så kan man ju inte lämna ut till offentligheten en kopia av hela innehållet i hårddisken, även om det tekniskt sett är möjligt. Det skulle bli ganska absurt.
[…] – ur Yrsa Stenius har fula skor, lagstiftning hotar […]
Nä, inte för att det är en framkomlig väg, men
medge att det är en kittlande tanke att kunna
använda en myndighet (vilken vore roligast?)
till att mot sin vilja hosta all kultur
för folket att ta del av.
Att en allmän handling helt eller delvis omfattas av upphovsrätt hindrar i sig inte att den på begäran lämnas ut av en myndighet. Detta är rent formellt en följd av tryckfrihetsförordningens ställning av grundlag, varigenom den äger företräder framför vanlig lag (såsom upphovsrättslagen). Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar inte begränsas annat än genom en uttrycklig bestämmelse i sekretesslagen. Det finns även en bestämmelse om detta i 26 b § upphovsrättslagen:
Denna bestämmelse ger alltså endast myndigheten tillåtelse att lämna ut kopior av den upphovsrättsskyddade handlingen, medan enskilda personers spridning av samma handling till varandra regleras på samma sätt som spridningen av vilka skyddade verk som helst.
TF tillåter alltså inga andra begränsningar än dem som framgår av sekretesslagen, och sedan år 2000 finns det en upphovsrättsrelaterad bestämmelse i 8 kap. 27 §:
Den här bestämmelsen infördes efter historien med kopiorna av scientologernas hemliga skrifter hos riksdagskansliet och diverse andra myndigheter, särskilt Stockholms tingsrätt. Scientologerna drev en eller flera rättsprocesser i USA vari de hävdade att skrifterna var opublicerade och utgjorde deras företagshemligheter, och då var det väldigt besvärande för dem att samma skrifter kunde beställas från den svenska riksdagens kansli för enbart kopieringskostnaden. USA hävdade att Sverige bröt mot internationella konventioner på upphovsrättens område, och lösningen på problemet blev att införa en ny sekretessbestämmelse.
Observera att bestämmelsen endast är tillämplig på ej lovligen offentliggjorda verk, alltså sådana som inte heller enskilda har rätt att kopiera för privat bruk. Den är därför inte tillämplig på exempelvis piratkopior av utgivna verk som lämnats in till domstol som bevis på intrång i upphovsrätt. Det senare torde inte vara något reellt problem i dagsläget, då den som önskar kopiera ett utgivet verk sannolikt kan få tag i andra förlagor än just de exemplar som någon myndighet förfogar över, och när verken är utgivna kan man inte heller hävda att de innehåller företagshemligheter som måste skyddas.
Sedan lär inte domstolen heller behålla piratkopiorna särskilt länge. Vid en fällande dom är väl det normala att exemplaren anses förverkade och antingen förstörs eller överlämnas till målsägaren, och vid en friande dom måste de rimligen återlämnas till den som de beslagtogs hos (om de alltså inte frivilligt lämnats in av den tilltalade själv, vilket var fallet med scientologiskrifterna).
Hälsa Pierre.