Jag måste säga att jag är överväldigad av responsen på den förra postningen — det är många som kommit ut som pirater och överraskat mig under dagen. Jag vet att det finns många till kvar — ni väljer själva när ni vill deklarera tron på var framtiden ligger.
Särskilt läsvärda inlägg var Christopher Kullenberg, som postade en längre läsvärd analys, med en särskilt glädjande del om patent, och SixDays Diedrichs, som gjorde banners med lydelsen “jag var en av de 34918 som röstade på Piratpartiet 2006”. Jag måste säga att jag var helt oförberedd på att det skulle bli en statussymbol att ha förstått före de flesta andra, och ha röstat pirat redan 2006. Men visst. Så länge vi får ordning på skutan, så är man lika välkommen ombord oavsett när man mönstrar på. Många andra skrev bra, även i kommentarerna till inlägget (jag är överväldigad, igen), men de två berörde mig särskilt.
Sedan, när jag upptäckte att jag precis ska posta det sista inlägget i den här serien, så upptäcker jag att jag har glömt ett. Det får ni imorgon. Tror jag. Bloggandet är inte alltid så regelbundet – jag skriver när ett budskap verkligen vill ut ur fingrarna, precis som det måste vara.
Detta är en postning i serien Problemen med Antipiratlagen IPRED1. Postningar i serien:
- Förvaltning vs politik (23 oktober)
- Polisen ska vara polis (24 oktober)
- Politiska svek (26 oktober)
- Rättssäkerhet och utpressning (28 oktober)
- Operatörernas ansvar (29 oktober)
- Digitala analfabeter (30 oktober)
- Identitet och teknikutveckling (2 november)
- Statens impartialitetsgaranti (4 november)
- Perverterad upphovsrätt (5 november)
- Lagen fungerar ändå inte (6 november)
Häromdagen skrev Anna Croneman på SVT Opinion om att politiker inte kan ändra på upphovsrätten utan att ge TV-producenter ett nytt sätt att tjäna pengar. Och det har varit symptomatiskt för hela debatten. Att upphovsrätten har beskrivits som en yrkesgrupps rätt att tjäna pengar på sina verk.
Någon sådan rätt existerar inte, och har aldrig existerat.
Upphovsrätten är inte en lag för att se till att en viss person alltid kommer att kunna tjäna pengar på det som den personen en gång har tjänat pengar på, eller som den personen vill tjäna pengar på. Ändå är det så det framställs.
Upphovsrätten började som en repressionsmekanism mot politiska dissidenter den 4 maj 1557. Den ändamålsgled ordentligt i samband med amerikanska frigörelsekriget, och fick det uttalade och mycket tydliga syfte den har än idag, som är inskrivet i amerikanska konstitutionen:
Att främja framskridandet av vetenskapen och de nyttiga konsterna.
Ingenting om pengar. Ingenting om en balans mellan producent och konsument. Ingenting om någons rätt att hindra utvecklingen. Ingenting om något annat än att samhället ska maximera sitt kulturframskridande.
Upphovsrätten handlar inte om att finna en balans mellan producenter och konsumenter. Producenter, artister och andra kulturskapare är faktiskt inte en legitim intressent i upphovsrätten över huvud taget. Det finns bara en legitim intressent i upphovsrätten, och det är allmänheten. Upphovsrätten kan formuleras som allmänhetens balans mellan att skapa incitament för kulturskapande och att fritt sprida den tillgängliga kulturen till civilisationens nytta och framåtskridande.
I samma sekund som man accepterar förlagen (skivindustrin, boktryckare, etc) som en legitim intressent i hur upphovsrätten ser ut, så förlorar man kontrollen över det mest grundläggande syftet. Förlagen har nytta av upphovsrätten, det är sant, och om man gör misstaget att tro att upphovsrätten just därför består av en balans mellan förlagen och deras kunder, så kommer förlagen aldrig att släppa kontrollen som ger dem den nyttan. Då kommer förlagen att se till att upphovsrätten är någonting som de inte släpper ifrån sig “utan att få något annat i stället”, precis som Anna Croneman uttrycker sig.
Det är en kontroll de aldrig har fått från början. Upphovsrätten är till för att kulturmaximera samhället, inte för att ge förlagen en inkomst och kontroll över kulturflödet.
Det är dags att ta tillbaka den kontrollen, och det så att det märks.
Ingen privatpolis i Sverige. Säg nej till upphovsrättslobbyn.
[purpleline]
Pingat på Intressant. Andra bloggar om upphovsrätt, politik, piratpartiet, fildelning, ipred, ipred1, antipiratlagen, privatpolislagen, piratjägarlagen, sanktionsdirektivet
Japp. Jag satt och förklarade för min labbkompis idag om vad piratpartiet ville, om copyright och patent. Han kommer från bangladesh och hade inte hört talas att det ens fanns sådan (underbar!) politik.
Det är enkelt att övertyga människor att piratpartiet har rätt, vilket är trevligt. För varje ~30e person som joinar partiet just nu, förlorar vi bara en. Om det fortsätter så kommer mediaindustrins hyckleri och jakt på sina kunder att kunna stoppas.
Förmodligen är det bara tillfälligt med den här extrema tillväxten, det går ju i vågor. Men man kan ju hoppas 🙂
Kalle Vedins senaste bloggpost: Digital Rights Management (DRM)
vidare läsning
Jag trodde aldrig att jag skulle rösta på Piratpartiet, men ni har min röst i valet!
[…] något som motståndaren inte anser, och slå på det. Det råder viss begreppsförvirring kring vad upphovsrätt egentligen betyder. Allt hänger dessutom på något som inte går att bevisa — att fildelning påstås vara […]
Hej
I dessa sammanhang tänker jag ofta på Stockholms Is AB. Bolaget som levererade is för kylning innan kylskåpen och andra kylanläggningar hade tagit över.
Citaten nedan är hämtade från Stockholms Läns Museum.
http://www.lansmuseum.a.se/databas/sid3.cfm?in_idnr=0184030031
“1929 år uppförde Stockholms IS AB en produktionsanläggning inklusive kontor, lagerlokaler och tre tjänstebostäder. Isfabriken gick väldigt bra på sin tid. Man hade stora blåmålade bilar som gick i skytteltrafik runt hela Stockholm. Verksamheten lades ner 1957. Av själva fabriken återstår idag bara den byggnad som ligger längs Råsundavägen”
“Kontorshuset, liksom isfabrikens fasad ut mot Råsundavägen, är välbevarade även om färgsättningen är stilbrytande. Isfabriken bedöms ha stort kulturhistoriskt värde och bör skyddas till exteriören genom bestämmelser i detaljplan”
Tänk om Stockholms Is AB hade fått lagstiftarna med sig…
Jag hinner just nu endast ge några få exempel på hur det hade gått, men listan kan givetvis byggas ut! Då hade det blivit så här:
– Isutkörare har lagstadgad rätt att tjäna pengar på isverksamheten. Nu såväl som för all framtid.
– Andra distributionsmetoder än de som Stockholms Is AB använder för leverans av kylning förbjuds.
– Kylskåp och andra kylanläggningar förbjuds.
– De som påkommes med att använda kylskåp skall erlägga stora bötesbelopp, och stängas av från all användning av kylmedel om användningen fortsätter.
– Utredningarna som föregår böterna utförs av representanter från Stockholms Is AB, för att underlätta för det svenska rättsväsendet.
/Erik S
Erik S
Helt lysande inlägg om Stockholm Is. Historiska jämförelser kan ibland bli precis i prick – som i detta fallet!
Det finns mängder av annat i historiens skattkammare som av samma skäl är högaktuellt – feodalvälde, merkantilism, skråmonopol, exklusiva privilegiebrev etc.
Erik: Ja, Stockholm Is är ett företag som jag ganska ofta jämför med. Till exempel nämnde jag att det inte finns någon kylskåpsavgift som går till isutkörarnas riksförbund i min senaste debatt.
Men dina bakgrundsfakta där är något jag suger rakt upp in i mina föreläsningar. 🙂
Med detta inlägg tror jag att du träffat helt rätt.
Jag har drivit precis den tesen vid ett flertal tillfällen: Upphovsrätt är en koncession vi medborgare ger till en grupp för att uppnå ett syfte. När syftet är uppnått är alla ytterligare privilegium vi ger enbart av ondo.
“Kulturskaparna” är inte en part i dessa avväganden. Det är vi medborgare som ska väga hur mycket av vår äganderätt och frihet vi vill ge upp för att få tillgång till “verk”.
Kan vi få dessa verk av svältande artister som arbetar för sin övertygelses skull? Bra så.
Produceras fler bättre verk med ekonomiska incentiv? Är vi beredda att betala priset? Låt gå.
Nu är vi inte längre beredda att betala priset!
Upphovsrättsinnehavarna är INTE en part i målet!
Det här is exemplet är faktiskt otroligt dåligt. Is företaget tog ju betalt för att producera is och för att köra ut is + en vinst. Sen fick folk tillgång till kylskåp och då slutade man tillverka is.
Jämför detta med t.ex. musikindustrin. Förr köpte man sin cd med musik och betalade för vad det kostade att tillverka själva cd:n + vad det kostade att tillverka innehållet + en vinst. Nu när folk kan hämta hem sin musik via internet så försvinner ju kostnaden för själva cd:n plus transporter m.m men kostnaden för innehållet finns kvar.
Ska man göra en korrekt jämförelse med is företaget så kan vi ju tänka oss att folk fortfarande beställde is därifrån men en del kunder åkte bara dit och tog isen utan att betala eftersom dom hämtade den själv. Det hade ju inte funkat.
Jag kan säga att jag är inte pirat men jag röstar ändå på piratpartiet p g a att när olika intressen står emot varandra så får man gå på det som är viktigast och tyvärr verkar nuvarande regering helt tappat kompassen eller så har det kommit en lobby-magnet för nära 🙂
Jag har ärligt talat lite svårt att hänga med. Jag argumenterar friskt mot upphovslobbyns gangstermetoder, mot IPRED1 och mot piratjakten, men samtidigt är jag som ljudtekniker en del av den skapande kreativa verksamheten. Hur resoneras det kring att upphovspersonerna inte är en part i målet kring upphovsrätten?
Jag förstår vinkeln att upphovsrätten är en samhällelig konstruktion för att uppnå ökad kulturproduktion och spridning av densamma, men hur menar ni att kulturskaparnas intressen inte är en faktor i diksussionerna kring upphovsrätt? Förklara gärna resonemangen mer, för spontant upplever jag att skaparnas rätt till ersättning – vilket inte behöver vara detsamma som upphovsrätt men ofta är sammanlänkade – är en ganska central del i kulturpolitiken.
Stockholms Is-liknelsen är klockren men om det hela handlar om semantik – att upphovsrätt som fenomen egentligen och ursprungligen är en social konstruktion för att sprida kultur och främja utvecklingen, och inte handlar om hur denna produktion ska finansieras – så måste den faktorn också börjas tas upp.
För det är inget konstigt med att kulturproducenter börjar bli lite nervösa när man talar om att avskaffa upphovsrätten, utan att tala om hur de ska kunna leva på sina verk. Vi pratar inte om en tillfällig teknologisk lösning på ett konserveringsproblem här, vi pratar om att det kunde vara praktiskt om professionell kulturutövning kunde fortsätta vara en del av civilisationen även i framtiden.
Nick,
Det håller inte helt att likna det vid att folk kommer och tar is som de skulle ha köpt, men utan att betala. Det är stöld. I det här fallet tar folk en kopia av alster, och det är osäkert om de skulle skaffat sig alstret om de inte fått tag på det gratis. Det är inte stöld, det är kopiering utan tillstånd (upphovsrättsbrott).
Johannes: Det är naturligtvis en stor skillnad men jag försökte göra en så bra jämförelse som möjligt med det kassa is exemplet.
Det är när man förlorar fokus på syftet med verksamheten som kommunpolitikern kräver ökade försvarsanslag för att få behålla jobben på orten, och kirurgen nöjt konstaterar att “operationen lyckades men patienten dog”.
Syftet med försvarsbudgeten är inte att sponsra näringslivet i glesbygd, syftet med sjukvårdsbudgeten är inte att tillhandahålla studieobjekt för medicinsk forskning, och syftet med upphovsrätten är inte att ge mat och husrum åt kulturarbetare. Alla tre är vällovliga syften, men de får uppnås med andra medel än de ovan nämnda.
I förhållande till själva kulturmaximerandet utgör kulturarbetarnas lön (tillsammans med upphovsrätten) medlet, inte målet. Och precis som det finns mer än ett sätt att plocka en höna, så finns det mer än ett sätt att skapa kultur. Medlet är inte en gång givet för all framtid.
@Johannes:
Poängen med Nicks invändning blir nog klarare om man omformulerar liknelsen så att de som arbetar med att bryta isen fortfarande får betalt men att folk kringgår den tidigare distributionsmekanismen. Nicks poäng är förstås att bara för att distributionen blir gratis betyder det inte att produktionen blir det.
Jag håller för övrigt med Nick. Att avskaffa upphovsmäns kontroll över privatkopiering har inget egenvärde för mig. Däremot har upphovsrättslobbyn drivit frågan till en punkt där vi måste välja mellan grundläggande demokratiska värden och att upprätthålla nuvarande affärsmodell för kulturskapare.
I takt med att fler människor börjar få upp ögonen för denna grundläggande målkonflikt tror jag att stödet för piratpartiet kommer att öka.
Johannes, det är självklart att den som arbetar inom en viss bransch blir nervös när förutsättningarna för själva branschens existens ifrågasätts. Jag skulle själv bli orolig om Utbildningsdepartementet började överväga nedläggning av svenska högskolor (jag är anställd vid Uppsala universitet).
Att jag är beroende av forsknings- och utbildningsbudgeten för min nuvarande lön innebär dock inte att jag kan kräva oförändrad (eller ännu hellre höjd) inkomst oberoende av vad landets studenter har för utbildningsbehov. Kanske förändras utbildningsstrukturen så till den grad att merparten av de svenska studenterna reser utomlands för att studera. Kan jag då tillsammans med mina kollegor agera för att vi skall få behålla våra jobb här hemma, med eller utan studenter? Skall forskningsbudgeten, i likhet med tidigare försvarsbudgeten, användas som arbetsmarknadspolitisk stötdämpare?
Därför accepterar jag att som universitetsanställd endast vara en bricka i spelet om forskningsbudgeten, en utgiftspost, inte en “part” som utbildningsministern behöver förhandla med. Vill jag göra min röst hörd i frågan, så gör jag det som enskild väljare, men då åtnjuter jag ingen särställning som skiljer mig från exempelvis en ljudtekniker i Globen eller en svarvare i Dals-Långed.
Det fina med upphovsrätten är att vi alla är upphovsmän, och att vi därför har egna intressen att bevaka även om vi inte får lön för det vi skriver.
Undrar när de volvo-anställda skall få sin “rätt att tjäna pengar på sina verk”… Typ att införa någon slags vägskatt som skall gå till Volvo så att de volvo-anställda kan fortsätta bygga en massa XC-90 trots att ingen vill ha dom. För inte skall väl dom till skillnad från kulturarbetarna behöva jobba oavlönat…(!) jag skrattar nästan på mig… 🙂
Ja, tänk om folk bara kunde ha åkt ut på sjön och sågat fram ett isblock själva… Sicken jäkla tur att staten förbjöd det ofoget i tid för att rädda isindustrin.
Rickard Olssons senaste bloggpost: Om jag kunde, skulle jag…
Anders A: bra analyserat.
Case in point ang. försvarsmakten:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=848314
“Men hur ska våra officerare få betaaalt?”
Mikael Nilssons senaste bloggpost: Dagens hederspirat: Kjell Häglund
Liknelsen med IS-fabriken blir bättre om man tänker på att de faktiskt inte sålde IS. Vad de sålde var kyla.
Kylskåpet är då en apparat som kan producera kyla utan att isfabriken förlorar något.
Problemet för dem var givetvis att då alla kunde producera sin kyla “gratis” så vill ingen betala för deras platskrävande, transportkrävande kyla längre.
Offtopic fråga. Vad är det som avgör om en blogg post som länkar till det här inlägget hamnar som trackback eller inte ?
Richard M. Stallman, who can be seen as the grandfather of the Free Software movement we know today, also wrote about this:
http://www.gnu.org/philosophy/misinterpreting-copyright.html
Ole Husgaards senaste bloggpost: Kommenteret Redegørelse for Graduated Response-systemet
Henrik: Om bloggmotorn där inlägget postas rapporterar en trackback till min server eller inte. WordPress rapporterar trackbacks, många andra gör det också.
Det är alltså en signal som kommer från den länkande bloggens bloggplattform att “hej, jag länkar till dig, visa det om du vill”.
Amen! Amen!
Jag kan för lite sociologi/filosofi, och någonstans är begreppet säkert upptaget, men uttrycket “befriande diskurs” kommer för mig.
Detta inlägg är som ett credo för pirater, och borde tryckas upp på döda träd och spridas så som idéer spriddes i gamla tider.
[…] Perverterad upphovsrätt (5 november) […]
[…] Perverterad upphovsrätt (5 november) […]