Godkväll, alla.

Nu i veckan kom så beskedet att regeringen verkligen går vidare med lagen om datalagring. Jag kallade den för fotspårslagen på min blogg, jag vet inte om det var ett bra namn. Hur som helst innebär det att alla våra e-mail ska registreras (avsändare, mottagare, klockslag), alla telefonsamtal, alla SMS, när du kopplar upp dig på nätet och vilken adress du får, och dessutom var din mobiltelefon befinner sig när du använder den.

Ja, just det. Din mobiltelefon ska bli en statlig spårsändare. Staten ska känna till alla fotspår du tar, både i skor och i kommunikation.

Det här är alltså den tredje kraftigt integritetskränkande lagen som regeringen tänker driva igenom på bara ett halvår. FRA-lagen, privatpolislagen Ipred, och nu fotspårslagen om tvångsdatalagring. Och på många sätt är den här lagen värre än FRA-lagen: Där vi pratade om att FRA-lagens massavlyssning kan missbrukas så att den vänds mot medborgarna själva, så är datalagringens/fotspårslagens uttalade syfte att använda den mot medborgarna.

Vi har jobb att göra.

Vi har ett hårt arbete framför oss. Aktivism räcker inte. Vi måste in i parlamentet. Enda sättet att få en förändring till stånd är att hota politikernas maktbas — först då kommer de att ändra åsikt. Vi vet — vi har försökt att prata med politikerna om de här frågorna sedan åtminstone 2003, och ändå kommer det nya repressiva lagar precis hela tiden.

När jag tittar på Piratpartiets detaljerade medlemsstatistik så ser jag att två tredjedelar av de som är medlemmar i vår organisation idag gick med efter valet 2006. Det betyder att två tredjedelar av oss inte minns från valet 2006 vad som behöver göras, så jag tänkte berätta lite om det här.

För det första måste vi ut på gator och torg. Vi måste synas. Just nu finns vi på nätet som en idédebatt, men vi måste synas på riktigt också. Bär piratlila kläder om du kan — det är en oerhört stark signal att människor ser någon på stan med tydliga färger. Nästan omedelbart efter nyår kommer vi att trycka upp massor av broschyrer och foldrar. De måste ut, ut, ut. Delas ut på gator och torg av människor i piratlila kläder. Vi måste synas, helt enkelt. Syns vi inte, så finns vi inte.

När de etablerade partierna drar igång sina kampanjer med skattemiljoner och anställda, så har vi inte en chans att synas i bruset. De har fått 20 skattemiljoner bara för att “informera om EU-valet”, som det heter på kanslisvenska. Så det är tiden fram till dess som vi har på oss att synas tydligt.

Sedan, under valrörelsen, så kommer den största utmaningen. Valsedlar.

De etablerade partierna får sina valsedlar utkörda till vallokalerna. Det får de eftersom de har beslutat att de ska få det, och att andra inte ska få det. Man kan tycka vad man vill om det, men så fungerar det i Sverige. Det betyder att det är vi själva som måste se till att ett antal miljoner valsedlar distribueras till femtusen vallokaler. De lokalerna ligger placerade överallt från centralaste Malmö, Göteborg och Stockholm till öar ute i skärgården dit det inte går färjor och vid lanthanden i Norrlands inland där närmaste granne bor några mil bort.

Femtusen lokaler. Röstningen i EU-valet börjar den 20 maj, och då måste våra valsedlar finnas ute om vi vill ha röster. Sedan måste vi se till att de fortsätter att finnas ute — särskilt på de platser där många röstar, som Nordstan i Göteborg — under hela perioden fram till den officiella valdagen den 7 maj. Ungefär en tredjedel röstar under förtidsröstningen. Vårt mål är att så många som möjligt av våra sympatisörer ska göra det.

Vi har, som sagt, jobb att göra. Första steget är att fråga alla 290 kommuner snällt och var för sig ifall vi kan komma in i deras ordinarie valsedelsrutiner med de etablerade partierna, och det arbetet har redan börjat och måste vara klart före 15 januari.

Tidigt imorgon bitti kommer du att få ett mail som erbjuder dig att bli aktivist. Mailet kommer att innehålla en länk som du kan klicka på för att signa upp. Att vara aktivist innebär inga förpliktelser och inga måsten, det innebär bara att du får information om saker som händer i ditt närområde, så att du kan aktivera dig om du vill. Det går utmärkt att vara aktivist utan att vara medlem (websida för att signa upp sig för det kommer), och då kan inte ens partiets funktionärer se vilka som är aktivister — funktionärerna skickar meddelanden till t.ex. “aktivisterna i Linköping”, och får aldrig reda på vilka personerna ifråga är. Det blir sedan upp till dem som är aktivister att välja om de vill vara med och agera eller inte. Så om du kan tänka dig att göra en insats, utan att förbinda dig till att göra något enda dugg, så skulle jag vilja att du skrev upp dig som aktivist när länken kommer imorgon.

Och glöm aldrig syftet med att vara aktivist för Piratpartiet: det är att åstadkomma varaktig och riktig politisk förändring, och det kan bara göras inifrån parlamentet.

Veckans argumentationsövning

Jag kommer som sagt att skicka ut argumentationsövningar i de här breven. Syftena är att skicka med ett par soundbites i varje brev som man kan använda i sina egna sociala nätverk. Piratpartiet kan bara växa på kanterna. Det är där du befinner dig. Det hänger alltså på dig och på andra människor som du att föra budskapet vidare.

Säg de här fraserna högt för dig själv, så att du hört dig själv säga dem en gång eller två. Det hjälper nästa gång du behöver dem. Vi börjar med frågor om integritet och privatliv, aktualiserat av att regeringen vill lagra fotspår.

Diskussionsöppnare:

När Berlinmuren föll, så var folk i Väst jätteglada över att folket i Östeuropa äntligen skulle slippa statlig övervakning av deras privatliv. Öst skulle bli lika fritt som Väst. Det var aldrig meningen att det skulle bli tvärtom.

Världen har inte blivit farligare. På 80-talet var hotet om kärnvapenkrig så ständigt närvarande att folk dansade tryckare till sånger som handlade om total utplåning (t.ex. Forever Young). Vi snackar om en total utplåning av allt och alla som kunde komma tyst under natten. Då var det aldrig tal om att avskaffa medborgarrätter. Och nu måste det göras för att några knäppskallar kan spränga en BUSS!?

Vet du/ni om att regeringen ska göra era mobiltelefoner till statliga spårsändare? Tycker du/ni att det känns rimligt, varmt och gosigt? Vet ni vem som sitter i nästa regering som ärver det systemet?

Svar på tal:

“Jag har rent mjöl i påsen, så jag har inget att vara rädd för.”

Låser du dörren om dig när du går på toaletten? Då finns det ju vissa saker du vill dölja, trots att de inte är hemliga eller olagliga?

Det är inte du som avgör om du har rent mjöl i påsen. Du kan tycka att du är vit som snö, men det räcker att du hjälper din farmor på Malmskillnadsgatan att veckohandla varje fredag för att någon ska tolka saker annorlunda än du.

Och vad händer när kontrollstaten är ett faktum för att upprätthålla lagar som du var okej med, och lagarna sedan ändras? Då kontrollmekanismerna är så starka att du inte längre kan protestera mot dem utan att förlora jobbet som suspekt, på samma sätt som du målar upp de som protesterar idag som suspekta?

De homosexuella hade inte rent mjöl i påsen för två generationer sedan. Hade den här övervakningen funnits på plats då, så hade de fortfarande varit kriminella bara på grund av sin sexualitet. De hade inte kunnat prata med vänner om det, de hade inte kunnat bilda opinion, och lagarna hade inte ändrats. Vilka grupper har inte rent mjöl i påsen idag?

Även om man har rent mjöl i påsen, så är det ganska störande att ha en storebror som ska kontrollera det var femte minut.