Hej alla,

det här är del två av tre i min serie om patent. Förra delen var det många som – med rätta – frågade efter källor. Jag lovar att återkomma med det före sista delen i serien kommer. Under tiden, så kan man konstatera att de som har förstahandserfarenhet av patent intygade att min beskrivning stämmer — i något fall fick jag kritik för att jag överskattade kostnadsläget, särskilt för att ansöka om ett europeiskt patent, där jag skrev att kostnaden var femtiotusen euro. Nå, EU-kommissionen, EUs motsvarighet till regering, säger samma sak. Jag hoppas att de anses vara en auktoritet på området. Jag återkommer med källor på resten.

En person som hörde av sig i mail, Bo Idengren, konstaterade kort och gott: “Jag kan bara bekräfta att allt som Rick skriver i detta brev överensstämmer med mina erfarenheter både i Sverige och i USA.”

Materialet i den här delen, del två, bygger på djupintervjuer med personerna som tog fram TRIPs-avtalet. De finns publicerade i boken Information Feudalism, som är källan för allt jag skriver i det här brevet. Tyvärr finns den inte online.

Ni vet hur pyramidspel fungerar? Att människor uppmuntras att skicka pengar till någon “tidigare i kedjan”, och att de kommer att bli jätterika om de bara gör som alla andra gör — medan i själva verket, så är det bara de allra första i pyramiden som tjänar pengar, och resten matar dem genom sin medverkan i pyramidspelet? Det är en bra beskrivning av dagens globala immaterialrättssituation, som medvetet och avsiktligt slår mot de fattigaste länderna.

Dagens situation har sin upprinnelse på mitten av 1970-talet, och triggades av ett enda företagsnamn: Toyota.

Mer specifikt, så var det Toyotas höga kvalitet på sina bilar, som skickade jordskalv genom den ekonomiska politiken i USA. Toyota konkurrerade ut de usla, bensinhungriga, vräkiga amerikanska bilarna från Detroit, till och med på den amerikanska hemmamarknaden. Politikerna försökte hålla borta Toyota, men det gick inte: plötsligt köpte alla japanska bilar i stället för amerikanska.

Det här slog mot hjärtat i den amerikanska folksjälen. Det mest amerikanska som fanns — slösaktiga, överförstorade, bullriga bilar — gick inte längre att sälja, för att några utlänningar lyckades tillverka bilar som var bättre på alla sätt och vis. Det är svårt att föreställa sig i Sverige vilken chock det var, men det är något i stil med om alla skulle börja köpa ett visst märke av svenska köttbullar, som tillverkades i Kuala Lumpur eller Khazakhstan. Eller om man skulle börja köpa färdiga midsommarstänger från Pakistan i stället för att knyta och binda dem på midsommarafton.

Man insåg, kort och gott, att USAs tid som industrination var över. Slut. Tillända. Gått ut genom dörren för att inte komma tillbaka.

I den här paniken, så tillsattes massor av utredningar som skulle svara på en lika skrupelfri som rättfram fråga: Hur ska USA kunna behålla sin globala ekonomiska dominans i en framtid när USA inte producerar några varor av värde?

Svaret kom från ett oväntat håll, och inte inifrån en utredning. Svaret kom från Pfizer. Läkemedelsjätten.

Debatten började drivas av Edmund Pratt, som ledde Pfizer vid den här tiden. Han argumenterade mot att läkemedelsföretag i tredje världen skulle få tillverka “deras” läkemedel i fri konkurrens, och menade att USA behövde bli mycket aggressivare för att hävda sin rättmätiga plats i näringskedjan.

Det blev så att Edmund Pratt hamnade direkt på en presidentiellt rådgivande kommitté, som hette Advisory Committee on Trade Negotiatiations — så viktig var frågan för amerikansk inrikesekonomi. Den kommittén tog fram en helt ny plan för hur USA skulle bedriva handelspolitik.

Mer specifikt, så hade bl.a. Indien efter mycket om och men infört patentlagar, och – precis som västvärlden – anpassat lagstiftningen efter de egna behoven i första hand. Till exempel hade man inga patent alls för färdiga läkemedel, och väldigt kort patenttid (5-7 år) för tillverkningsprocesser. (Tanken med det var att uppmuntra konkurrenter att ta fram billigare tillverkning av kända preparat.) Motsvarande utveckling kunde ses i andra länder med liknande villkor.

Pratt ville att det patentskydd de skaffat i USA för sina läkemedel skulle gälla i resten av världen också, så att de inte hade några konkurrenter från länder med andra sociala villkor och annan patentlagstiftning. Så tänker de flesta chefer, när de tänker protektionistiskt. Men det som skilde Mr. Pratt från andra chefer var att han såg till att det blev så också, genom långt och målmedvetet arbete.

Pratt och ACTN föreslog kort och gott att USA skulle använda västvärldens goda relationer för att börja hota sina handelspartners för att få fram avtal som gynnade USA ensidigt. Man skulle jobba med;

• multilaterala avtal (inom ramen för stora handelsavtal med många parter),
• bilaterala avtal – erbjuda frihandel till vissa utvalda nationer mot att de antog immaterialrättslagar som passade USA – frihandelsavtalet med Australien nyligen är ett bra exempel, och
• unilaterala aktioner – fördöma nationer som agerar på immaterialrättsliga sätt som hotar USAs industrier, kalla dem för piratnationer, och använda handelssanktioner eller hot om handelssanktioner som påtryckning för att få dem att rätta in sig i ledet.

(Än idag tar USA fram en årlig “svart lista” på länder som inte uppfyller USAs önskemål. En majoritet av världens befolkning brukar finnas med på den listan. Till min stolthet har Piratpartiet fått ett särskilt omnämnande i ett utkast till listan.)

ACTN-kommitténs roll var den amerikanska industrins samlade organ för att tala om för politikerna vad industrin behövde. Politikerna insåg snabbt att det som ACTN hade arbetat fram var svaret på deras tidigare fråga; hur ska USA kunna behålla en global ekonomisk dominans när de inte längre producerar säljbara varor i någon mätbar omfattning?

Svaret var lika enkelt som självklart – använd USAs befintliga ekonomiska muskler till att tvinga fram licenspengar från resten av världen för något helt annat än produktion. I det här fallet, idéer och koncept som USA skapat. Genom att göra om de ekonomiska spelreglerna så att annat än produktion fick ett värde, så kunde man se till att USA behöll sin dominerande ekonomiska ställning.

Så med ett antal förslag i hand, så gick amerikanska förhandlare till FN-organet WIPO, som är ett av de organ som har hand om immaterialrätt världen över. För att göra en lång historia kort, så såg FN att de här förslagen ensidigt gynnade USA, och mer eller mindre bokstavligt sparkade ut de amerikanska förhandlarna på gatan. USA insåg alltså att det behövdes ett annat forum än WIPO för att få sin vilja igenom.

Det forum man valde att kapa för sina planer hette GATT, General Agreement on Tariffs and Trade. Man gjorde om hela forumet och började förhandla fram ett nytt, världsomspännande handelsavtal. Det avtalet skulle bland annat skulle se till att tredje världen inte fick tillverka medicin till sin egen befolkning, utan skulle vara tvungna att köpa från Pfizer och andra läkemedelsgiganter till priser som de giganterna bestämde. Det kom också att innehålla en hel del om upphovsrätt, för mer eller mindre hela den amerikanska industrin var med och bevakade sina intressen i det här avtalsskrivandet.

Med en kombination av hot om handelssanktioner, löften om en bättre värld och klassiskt lurendrejeri av fattiga länder, så fick USA igenom sitt avtal. Det döptes till TRIPs, som är en förkortning för Agreement on Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights, och samtidigt gavs det tidigare, kapade forumet GATT ett nytt namn, för att visa på att det hade nya och viktigare uppgifter. Det gavs namnet World Trade Organization.

(Fråga Läkare Utan Gränser, Forum Syd eller någon liknande organisation vad de tycker om TRIPs. Även om de inte känner till avtalets historia, eller att Pfizer var en av de drivande organisationerna, så vet de mycket väl vad det innebär för fattig befolkning i tredje världen som inte får mediciner.)

TRIPs låg sedan till grund för en lång rad andra avtal och direktiv: åtminstone WCT (1996), DMCA (1998), EUCD (2001) och ett antal andra direktiv som alla hade en sak gemensamt – de cementerade USAs industriintressen och garanterade en intäktsström till USA, även om USA inte producerade några varor.

Samtidigt började USA utöva påtryckningar för en utökad patentregim – bland annat tillåter USA nu patent på mjukvara, gener, växter, affärsprocesser och mycket annat, och försöker få resten av världen att följa efter. Det har gått så långt att läkare inte får dra en viss medicinsk slutsats från ett symptom, för att den slutsatsen är patenterad.

I del 3 av den här serien kommer jag att berätta om hur TRIPs bl.a. får tiotusentals indiska bönder att ta sina liv, då amerikanska företag har tvingat in dem i en fattigdomsfälla de inte kan komma ut ur med hjälp av patent och TRIPs.

Hörs igen om två veckor i del 3!

Rick