Jag älskar våra aktivister och deras upptåg. Det senaste är att René och Gustav (Hossi) hade tagit fram en kryptolösning som Piratpartiet skulle ge till Kronprinsessparet i lysningspresent, med hjälp av Mlg som tog fram den fysiska förpackningen.

Det var lika enkelt som rätt — det mest bevakade paret i landet behöver all hjälp de kan få med att ha ett privatliv för sig själva, och vi kan hjälpa dem med exakt det. Det är dessutom en present som skiljer sig markant från tavlor, skålar och liknande traditionella lysningsgåvor.

Så mycket riktigt, Anna och jag var på Slottet imorse där vi hade beviljats privat audiens med Victoria och Daniel för att önska dem lycka till och ge lysningspresent. Jag hade gått igenom scenen säkert tjugo gånger i mitt huvud: att jag såg framför mig hur de två satt lätt uttråkat men artigt och professionellt bakom ett bord mitt i en överstor sal och lyssnade på sina marskalker när de presenterade personer en efter en, som skulle få tala om vad de överlämnade som gåva, och som därefter blev instruerade av marskalkerna att lägga presenten på ett bord i rummet lite lätt utom synhåll innan de eskorterades ut. Det var jag förberedd på, och att spela min roll i spelet som yrkesmänniska från mitt håll.

Verkligheten var så långt därifrån det gick att komma.

Anna och jag hade med oss varsin liten presentask med USB-nycklar med Ubuntu Live på tillsammans med förinstallerade VPN-tunnlar — en ask till Daniel, en till Victoria. Väl framme vid slottet var det redan ett litet pressuppbåd som tittade på vilka som gick in, och slottsvakten såg och stod professionellt grindvaktig ut. Vi gick fram och visade vår inbjudan från Hovet, och vakten visade in oss.

Anna och jag hade redan kommit överens om ungefär hur vi skulle räcka över presenterna: vi räckte över varsin, Anna lyckönskade och lade ut bakgrunden om att det är bra för relationen att kunna kommunicera utan insyn, och därefter skulle jag ta över och förklara vad presenten var för något.

Ett litet krux var att vi hade med oss en fotograf från partiet som inte var föranmäld: Friherre Riksdagskandidat Calle Rehbinder. Det blev strul eftersom de väntade sig två personer. Efter mycket om och men så fick Calle en besöksbricka och vi gick alla tre in rakt genom slottsgården och in i hysteriskt stora hallar på andra sidan med utsmyckning som kan ge vem som helst storhetsvansinnet Beeblebrox.

Väl där fick vi reda på att det var Scanpix och bara Scanpix som fick fotografera. Så Calle fick tyvärr vackert vänta utanför, medan Anna och jag gick förbi beväpnad högvakt uppför en enorm trappa till vad som i alla fall var rätt våning. Till förvåningen var det en enorm kör som sjöng majestätiskt samtidigt. Nu sjöng de visserligen inte för oss, men visst höjde det stämningen på entrén en hel del.

Däruppe togs vi emot av en gentleman i uniform som visade in oss i något slags väntrum, där förste hovmarskalken och en person till — har glömt hans funktion — tog emot. De var i alla fall extremt professionella och förklarade ungefär hur det skulle gå till: “ceremonimästaren kommer och hämtar er härifrån när det är er tur”. Det var då jag passade på att ta fotot av Anna ovan. Vi såg också Thomas Mattsson och en kollega från Expressen komma in med en gigantisk inslagen tavla. De uniformsklädda bad dem artigt att ta bort inslagningen, så att paret inte behöver ägna tid åt att riva upp papper. Före oss var en delegation från Rörstrand som kom med en jättestor trälåda med en ljusblå vacker rosett på med vad jag får anta var något slags jubileumsservis.

Vi frågade också om praktiska saker — som hur man tilltalar Daniel Westling. “Daniel”, sade de uniformerade och log lite. “Han är en vanlig svensk. Än så länge.”

Efter runt tio minuters avvaktan (och diskussioner om helt andra saker än kungahuset) hämtade ceremonimästaren oss, och förklarade kort hur det hela gick till praktiskt. “Stå till vänster om mig när jag presenterar er för Kronprinsessparet. Vänta med att hälsa på kungen och drottningen; de kommer att hälsa på er innan ni lämnar rummet, men ägna er tid åt Kronprinsessan och Daniel.”

Här låste sig mina föreställningar totalt. Var kungen och drottningen med också? Vad var deras roller? Vad skulle vi säga till dem? Plötsligt kändes jag inte alls lika förberedd. Men nu var det dags. Det var bara att gå in.

Väl inne i det lilla rummet där mottagningen skedde stämde ingenting längre. Ceremonimästaren gick in före oss och presenterade oss: “Från Piratpartiet: Partiledare Rick Falkvinge och vice partiledare Anna Troberg.” Men rummet var inte stort, det var litet. Och Victoria och Daniel satt inte bakom ett bord på behörigt markerande avstånd och såg formella ut, utan de stod precis framför oss. PRECIS framför oss, på handskakningsavstånd. Och såg till och med varma, välkomnande och öppenhjärtiga ut.

Det var jag inte alls förberedd på. Men de var verkligen professionella på att få mig att känna mig bekväm i situationen. Helt oväntat kändes det som en gammal bekant som tog emot i dörren till en avkopplad fest. Yrkesmänniskor som var professionella på att få mig att känna mig som en yrkesmänniska i min egen roll i tur.

Precis bakom dem stod kungen och drottningen, lite vid sidan av men ändå med en tydligt markerad närvaro.

Alla fyra hälsade på oss, och Anna började dra bakgrunden som överenskommet och slutade vid att vi båda räckte fram presenterna. Jag började förklara vad det var för något, och här verkade de genuint överraskade — de plockade upp förpackningen och började titta på vad det var, och var nyfikna och ställde massor av frågor. Kungen (som tydligen är väldigt tekniskt intresserad) stod inte kvar på sin plats utan började kika nyfiket över Daniels axel.

Jag förklarade att våra bästa kryptoaktivister hade satt ihop USB-nycklar som man startar datorn från, som gör att man inte lämnar några spår efter sig på vare sig datorn eller nätet, och visade kortfattat genom att peka på USB-porten i min egen laptop under armen och på USB-nyckeln som Kronprinsessan hade packat upp och vikt ut. Jag förklarade också att poängen är att man då kan kommunicera helt ostört.

(Tekniskt är det Liveskivor med Ubuntu med förkonfiggade VPN-tunnlar till Relakks.)

Därefter sade vi hejdå och lycka till, skakade hand med alla fyra igen, och på vägen ut tog kungens adjutant tag i oss direkt och sade “den där kommer att bli uppskattad, särskilt kungen gillar tekniska saker, kan jag få era telefonnummer så att vi kan fråga hur man använder den? Har ni några visitkort?” Överraskande, igen. Anna och jag räckte över varsitt visitkort.

Därifrån till en liten dryckes- och kanapémottagning mittemot i samma våning. Anna och jag tog varsitt glas bubbel för att släppa spänningarna lite från att ha gjort en yrkesutövning som inte hör till vanligheterna, men konstaterade att professionalismen hos alla inblandade hade gjort det väldigt lätt för oss att vara professionella i vår tur.

Därifrån och ut genom slottsgården igen, där Expressen intervjuade (och redan hade lagt ut en jätteblaffa på sin förstasida) som Emma hade snappat upp:

Så som avslutning vill jag säga som Anna — en av sakerna jag älskar med den här organisationen är att vi inte frågar, utan bara gör. Vi tillsätter inte utredningar, utan bara gör. Vi älskar att förändra världen, varje dag, och frågar ingen om lov utan gör det bara.

Tokbra insats, René, Hossi och Mlg!

Anna skriver också om hur hon upplevde mottagningen (vilket inleddes med fejanstatusen “Ser fram emot en intressant dag. Måste säga att mitt liv ständigt överraskar mig“.) 🙂

Fler: Anders S Lindbäck, Hmm, Satmaran, Törnebohm.

Pingat på Intressant. Andra bloggar om piratpartiet, kungliga hovet, kronprinsessparet, krypto, ubuntu