Hej och välkomna till dagens program om vett och etikett. Dagens avsnitt heter “Aj, aj, aj, så får man inte göra”, och handlar om när Informationsbyrån slarvade bort en väska – den enda väskan – med alla sina insamlade uppgifter. De återfanns först tjugo år senare.
(Notera att jag har påbörjat processen med att skaffa utgivningsbevis. Det står nu “Ansvarig Utgivare” längst ner i bloggen. Även om processen inte är klar, så har den kommit tillräckligt långt för att källskyddet ska vara effektivt ekvivalent med som om det vore klart.)
Dagens postning bygger på personliga intervjuer med människor som jobbade som stadsbud i Stockholm vid den här tiden. Framför allt två, som vi kan kalla Hans-Olof och Gustav.
De här buden transporterade ofta saker åt myndigheter, både dokument och andra saker. Just den här dagen hade de två jobb som skulle komma att få betydelse för historien.
Det första var att köra en massa dokument till destruktion. Elda upp dem, alltså.
— Mitt i alltihop kom Elmér och började kontrollera vad vi hade för oss, säger Hans-Olof. Ja, alltså, vi visste ju inte då att det var Elmér. Men han började hjälpa till och var väldigt noga med destruktionen, han hällde i skopor regelbundet och så.
(Ricks anmärkning: Birger Elmér var chef för IB fram till 1975. Skopor antar jag syftar på att man häller i skopor med sågspån med oregelbundna mellanrum mellan pappersbuntar när man eldar dokument i gamla oljefat.)
Det var alltså hela Informationsbyråns arkiv som förstördes. Det framgår inte av intervjuerna, men det gör att tidslinjen placerar händelsen någon gång 1978.
— När alla papper var uppeldade och Elmér hade åkt, så upptäckte vi att det stod kvar en väska, säger Hans-Olof. Den innehöll mikrofilm, massor av mikrofilm. Det var alltså kopior på vad vi precis hade eldat upp.
Två unga grabbar som jobbade som stadsbud tänkte emellertid inte mer på de politiska konsekvenserna av det här utan var mest lite störda över att ha en väska över från uppdraget som de inte visste vad de skulle göra med.
— Nästa uppdrag för dagen, sade Gustav, var att vi skulle magasinera ett gäng möbler åt en myndighet. Vi ville ju inte ha med oss väskan hem, så vad gör två unga grabbar? Ja, vi ställde helt enkelt in väskan bland möblerna i magasinet och stängde och låste.
Och det är historien om hur Informationsbyrån försökte kopiera sitt arkiv i smyg när det officiellt destruerades, men i stället lyckades med konststycket att slarva bort alltihop. Historien kunde ha slutat där, men det gör den inte. Så småningom — nästan 20 år senare — hittades nämligen väskan bland möblerna i magasinet.
Då kördes den hem till Överbefälhavaren. Av… någon. Det var på nyheterna ordentligt. Aftonbladet skrev den 10 december 1997:
I slutet av 60-talet brändes den hemliga svenska militära underrättelsetjänstens arkiv. I november fick förre ÖB Stig Synnergren en sliten väska levererad till sin dörr. Innehållet var mikrofilmer av hela det uppbrunna arkivet. Avsändaren är okänd.
(Min tidslinje placerar själva bränningen i slutet av 70-talet, efter IB hade blivit avslöjat. Även om det är oväsentligt för huvudpoängen, så vill jag ändå lyfta fram diskrepansen.)
Så här omsorgsfullt behandlade Informationsbyrån, den hemligaste av hemliga avdelningar, våra personuppgifter. Det är något att tänka på nästa gång man hör någon prata om “slutna system” eller “lita på oss”. Det är något att tänka på inför trafikdatalagring, FRA-lag och nästa generation av övervakning.
För Informationsbyrån finns kvar, om än med ett annat namn. Det återkommer jag till. Och uppgifterna har de kvar, fast på mikrofilm. Nu igen.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om informationsbyrån, korruption, privatliv, birger elmér
Du inser att du med utgivningsbevis blir juridiskt ansvarig även för bloggkommentarerna?
Tack för påminnelsen att göra som SvD och alla de andra som har löst det problemet.
Intressant läsning. Jag ställer hjärnan på “Särskild Inhämtning” och memorerar.
“Du inser att du med utgivningsbevis blir juridiskt ansvarig även för bloggkommentarerna?”
På samma sätt som Aftonbladet, DN med flera är juridiskt ansvariga för kommentarerna i *sina* system? Med tanke på det verbala avskrädet som förorenar deras motsvarande system så lär det knappast vara någon sensation.
Om ingen ansvarig utgivare finnes, så gäller “Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor” (se 1998:112), även kallad BBS-lagen, så någon total ansvarsfrihet finns i praktiken inte då heller, om det var en sådan skillnad som avsågs.
Om ett modereringsförfarande skulle införas, mer specifikt moderering i *efterhand*, så återgår det juridiska ansvaret för kommentarernas innehåll till samma läge som gäller för just “Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor”, *även* om det finns en ansvarig utgivare.
Det är endast vid förhandsgranskning av kommentarerna som den ansvariga utgivaren blir ansvarig för dessa. Utan förhandsgranskning av kommentarerna, så är eventuell ansvarig utgivare alltså icke ansvarig för dessa. Status quo, således.
Det är alltså inte fullt så enkelt som ert vill låta påskina.
Lyckades av någon anledning posta ovan kommentar separat istället för att trycka på REPLY. Min kommentar ovan var alltså avsedd som en replik till första inlägget av ert. Ber om ursäkt för eventuella missförstånd p.g.a detta.
Det fanns föregångare till IB. Och det är väl känt att IB inte lades ner 1969 utan först 1978. Där slutar spåren officiellt.
Men det är nog ingen som säger emot om man påstår att IB förvandlades till SSI, som senare bytte namn till KSI.
KSI nämns i enstaka offentliga dokument, och den mest utförliga beskrivningen finns väl i förarbetena till FRA-lagen.
Men Enn Kokks Vitbok om IB nämner en annan organisation, krigs-IB.
Inom IB skulle finnas en särskild mindre organisation som inte alls sysslade med åsiktsregistrering och underrättelseinhämtning. Krigs-IB var till för att säkra att underrättelseinhämtningen skulle fungera även i händelse av krig. Krigs-IB var en fail-safe, ett back-up-system till IB.
Krigs-IB skulle, om Sverige blev ockuperat, stanna kvar bakom fiendens linje och utgöra en underättelsetjänst på ockuperat område. Om IB fick problem skulle krigs-IB ta över. Var det det som hände när IB avslöjades?
… och jag antar att ÖB direkt beordrade att sagda väska skulle förstöras, eller?…
När det inte är fullt upp i mitten av valrörelsen kanske du kunde skriva något om hur man skaffar sig utgivningsbevis, och vad det betyder i form av skydd och skyldigheter? Det skulle uppskattas av i alla fall mig.
När vi jobbade på manifestet försökte jag få in: “Det journalistiska skydd som tidigare krävt utgivningsbevis utökas till att omfatta all medborgarjournalistik och samhällsgranskning, utan krav på avgift eller registrering.”, men i manifestet blev det en i mitt tycke svagare formulering som inte tar bort registreringskravet.
Glöm också inte Vote like a Pirate day :): http://bit.ly/aQf3E1
Väskan som skickades till Synnergren med stadsbud innehöll 31 rullar mikrofilm med sammanlagt 7 000 dokument. Det rörde sig om T-kontorets arkiv 1946-1965. T-kontoret var IB:s föregångare. Peter Bratt m.fl. gick sedermera igenom materialet.
Varför dök då väskan plötsligt upp 1997? En trolig teori är denna: Dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog detta år initiativ till Säkerhetstjänstkommissionen och utlovade bland annat en granskning av IB:s arkiv. DN (Läs: Peter Bratt) kontrade med att detta bara var ett tomt löfte, eftersom hela arkivet destruerades i slutet av 1960-talet. Någon som var väl medveten om mikrofilmernas existens tog förmodligen del av denna debatt. Vederbörande tyckte nu att det var dags att agera.
Jag har något svagt minne av att det sades att väskan inte bara innehöll dessa filmer utan även – en guldtand.
Jo det kallar jag finstilt… 🙂
Enligt Thede Palm, f.d. Chef T-Kontoret, innehåller väskan både T-kontorets handlingar såväl som handlingar från IB:s tidiga år.
Källa: Palm, Thede. T-Kontoret – Några studier till T-Kontorets historia, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Stockholm 2007. ISBN 978-91-85789-09-2.
Det stämmer säkert. Han borde ju veta.
Det här är så förbluffande att jag har svårt att tro att det kan vara sant. Det känns t.o.m. troligare att Rick har blivit tokig. Det här borde vara förstasidesstoff i alla dagstidningar.
Hittills verkar det, av kommentarernas källhänvisningar att döma, mest vara redan kända saker presenterade i ett sammanhang. (Att det inte var hela arkivet i väskan, utan “bara” T-kontorets och lite tidiga IB-handlingar, förtar lite av teaserns udd. Men vem vet, det kanske fanns en väska till, som inte slarvades bort? Tio delar kvar.)
[…] Också ett fack?? Även hos ungdomarnas Piratparti möter man arbetslösheten med tystnad. De, med Rick Falkvinge i spetsen, verkar ha fastnat i […]
Följande finns att läsa i en av Säkerhetskommissionens (SÄKO:s) rapporter:
“På hösten 1997 avslöjades att T-kontorets arkiv för åren från
1946–1965 hade mikrofilmats och fanns sparat. Det överlämnades
av Stig Synnergren i november 1997 till Krigsarkivet. Handlingarna
hade fotograferats på Elmérs initiativ och därefter överlämnats till
Synnergren. Uppgifterna fick stor publicitet och skapade förväntningar
på att också IB:s arkiv fram till 1970-talet också hade
sparats. Detta har emellertid förnekats av Birger Elmér. I sitt
samtal med MUST-chefen Erik Rossander i januari 1998 sa han,
som nämnts tidigare att IB:s kvarvarande handlingar förstördes i
samband med IB-affären. Att T-kontorets handlingar filmats och
sparats förklarade Elmér med att han uppfattat att han saknade
besittningsrätt över materialet eftersom det härstammade från
tiden då Thede Palm var chef för T-kontoret. Elmér fick ju 1965 ta
över Palms avdelning som tillsammans med Elmérs egen Grupp B
kom att bilda IB.”
Det följer sedan en redogörelse för obekräftade uppgifter om att mikrofilmning av IB-arkivet ska ha pågått 1970/71. Vidare skriver SÄKO:
“I samband med IB-avslöjandet 1973 nämnde man från regeringshåll
att IB:s personregister då innehöll omkring 4 000–5 000 poster.
Det ska ha rört sig om både svenska och utländska medborgare.
Företrädare för 1974 års underrättelseutredning gick igenom
materialet som omfattade fem kortlådor och hade inga anmärkningar
att anföra. Det är dock oklart vad som egentligen hände med
registerkorten. En uppgift, lämnad till SÄKO av den person som
hämtade korten efter att underrättelseutredningen studerat dem,
hävdar att lådorna förvarades vid operationsavdelningen några år
innan de förstördes omkring 1980.”
http://www.regeringen.se/content/1/c4/04/49/7cdace65.pdf
Apropå slarvig hantering av hemliga handlingar. Idag handlar det inte så mycket om portföljer som om USB-minnen:
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6238212
Och ännu mer lcäkor:
http://lakonism.blogspot.com/2010/08/alla-databaser-lacker-alla.html
Vi väntar med spänning på bevisen för att väskan innehöll IB:s arkiv. Det finns som synes en lång rad fakta som pekar i en annan riktning. Det hela ser mest ut som en dålig skröna, där man inte brytt sig om att stämma av mot kontrollerbara uppgifter. Men bevisa gärna motsatsen.